Vaccinerna - biverkningstråden.

Toxikologiska faror med nanopartiklar
Allmänna begrepp
För att kunna använda nanoteknikens potential inom nanomedicin krävs full uppmärksamhet åt säkerhetsfrågor och toxikologiska frågor. För läkemedel kan specifika läkemedelstillförselformuleringar användas för att öka det så kallade terapeutiska förhållandet eller indexet som är marginalen mellan den dos som behövs för klinisk effekt och den dos som inducerar skadliga biverkningar (toxicitet). Men även för dessa specifika formuleringar behövs en toxikologisk utvärdering. Detta gäller särskilt för tillämpningar av nanopartiklar för läkemedelsleverans. I dessa applikationer förs partiklar avsiktligt in i människokroppen och miljön, och några av dessa nya applikationer förutses vara en viktig förbättring av hälsovården (Buxton et al 2003; European Technology Platform on Nanomedicine 2005; Ferrari 2005). Åsikterna började avvika när toxikologer hävdade att ny vetenskap, metoder och protokoll behövs (Borm 2002; Nel et al 2006). Men behovet av detta understryks nu av flera expertrapporter (Oberdörster, Maynard et al 2005; SCENIHR 2006) och ännu viktigare av följande begrepp:

1. Nanomaterial är utvecklade för sina unika (yt-)egenskaper i jämförelse med bulkmaterial. Eftersom ytan är kontaktskiktet med kroppsvävnaden och en avgörande bestämningsfaktor för partikelrespons, måste dessa unika egenskaper undersökas ur en toxikologisk synvinkel. När nanopartiklar används för sina unika reaktiva egenskaper kan det förväntas att samma egenskaper också har en inverkan på toxiciteten hos sådana partiklar. Även om nuvarande tester och procedurer i läkemedels- och anordningsutvärdering kan vara lämpliga för att upptäcka många risker förknippade med användningen av dessa nanopartiklar, kan det inte antas att dessa analyser kommer att upptäcka alla potentiella risker. Så ytterligare analyser kan behövas. (SCENIHR 2006) Detta kan skilja sig beroende på vilken typ av partiklar som används, dvs biologiskt kontra icke-biologiskt ursprung.
2. Nanopartiklar tillskrivs kvalitativt olika fysikalisk-kemiska egenskaper från partiklar i mikron, vilket kan resultera i förändrad kroppsfördelning, passage av blod-hjärnbarriären och utlösande av blodkoagulationsvägar. Mot bakgrund av dessa egenskaper bör särskild tonvikt läggas på undersökningar i (farmako)kinetik och distributionsstudier av nanopartiklar. Det som för närvarande saknas är en grundläggande förståelse för nanopartiklars biologiska beteende vad gäller distribution in vivo både på organ- och cellnivå.
3. Effekter av förbränningshärledda nanopartiklar i miljöexponerade populationer förekommer främst hos sjuka individer. Typisk preklinisk screening görs nästan alltid på friska djur och frivilliga och risker för partiklar kan därför upptäckas i ett mycket sent skede.

Det kan hävdas att vissa om inte alla av dessa specifika effekter kommer att upptäckas under rutintestning och utvärdering efter marknadsföring efter klinisk användning. Allt skulle bero på vilka typer av analyser som används i den prekliniska utvärderingen, vilket bör övervägas i ljuset av användningen av slutprodukterna. Dessutom kan man inte lita på den toxikologiska profilen för bulkmaterialet när det materialet används i en nanoformulering. Vad som är tydligt är att säkerhetsutvärderingen och risknyttoanalysen måste utföras från fall till fall.

Användningen av nanopartiklar som läkemedelsbärare kan minska toxiciteten hos det inkorporerade läkemedlet. I allmänhet undersöks toxiciteten för hela formuleringen medan resultaten av själva nanopartiklarna inte beskrivs. Så det går inte att skilja mellan drog- och nanopartikeltoxicitet. Så det bör läggas en särskild betoning på toxiciteten hos de "tomma" icke-läkemedelsladdade partiklarna. Detta är särskilt viktigt när långsamt eller icke nedbrytbara partiklar används för läkemedelstillförsel som kan visa ihållande och ackumulering på platsen för läkemedelstillförseln, vilket så småningom resulterar i kroniska inflammatoriska reaktioner.

Källa: https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2527668/