Citat:
Ursprungligen postat av
johanponken
För mig låter detta mer som att nånting håller på att falla ihop och behöver omdelbar och tillfällig hjälp.
Medan stöd är något mer även mer mänskligt än mekaniskt.
Du har sannolikt rätt här.
Medan
stödja och
stötta har i någon mening likadan betydelse, så har det senare en mer konkret och akut innebörd än det förra, som kan användas abstrakt och även om hjälp utan att den ska måsta behövas eller efterfrågas.
Verbet
stödja är bildat till eller parallellt med substantivet
stöd, som används både konkret och abstrakt. Man kan luta en sak mot ett stöd, men man kan också få studiestöd, och även verbet ensamt kan användas om båda typerna av stöd.
När det å andra sidan gäller
stötta, så säger min språkkänsla att det bara kan användas i situationer där stödet är till för för att undvika kollaps eller haveri, och att det inte kan användas med människor som objekt. Typsikt tänker jag på att stötta något som håller på att falla omkull, exempelvis en flaggstång (som förlorat sitt stöd), en vägg eller en hässja som är ranglig. (Det senare stöttandet görs f ö med en stötta, närmare bestämt en hässjestötta.)
Jag skulle ha gissat på att verbet
stötta bildats just av substantivet
stötta, men Hellquist anger det tyska
stützen (i medellågtysk form) som ursprung. Hur som helst är
stötta sekundärt till eller senare än
stödja.
Jag skulle alltså säga att den användning du sett, om att någon uppmanar andra att stötta honom, som felaktig (om det inte är frågan om akut hjälp mot t.ex. hotande hemlöshet) eftersom människor enligt verbets mer strikta användning inte kan stöttas, men däremot stötta. Om jag själv skulle använda
stötta med en person som objekt, så skulle det vara metaforiskt i en oegentlig användning och sannolikt med en lätt ironisk ton. Människor kan bara stödja (med eventuellt undantag för överförfriskade personer som behöver stagas upp med något som förhindrar hotande fall).
Annars är jag överens med Siv Strömqvist om skillnaden mellan
stödja/stöda och
stödjer/stöder, men jag skulle vilja gå lite längre och säga att för egen del formen
stöda är utesluten (och fel) medan formen
stöder är acceptabel, men sämre.
När hon senare beskriver hur hon använder formerna med och utan
j olika
Jag ”stödjer” mig i min forskning på andras utsagor, men om jag är ute och vandrar ”stöder” jag mig på en käpp.
undrar jag om det inte här är frågan om en generell skillnad i stilnivå, när man beskriver å ena sidan vardagliga, men å den andra akademiska situationer.
Citat:
Ursprungligen postat av
provinsen-taiwan
Stötta är avlett från participformen av stödja (stött), och därmed en synonym. Observera att det heter stödja, inte *stöda – det senare är dialektalt (08).
Den typen av verbbildning – dvs. av participen – är så vitt jag vet väldigt ovanlig, om den alls förekommer. (Ge gärna andra exempel!)
Hellquist anger som sagt det lågtyskans
stutten som etymologi.
Synonymer är ord alltid bara i relativ mening – möjligen i svenskan med undantag av paret
båda/bägge, som anses kunna bytas mot varandra i alla situationer utan att förändra stilnivå, geografi, innebörd, vanlighet eller något annat som alltid annars varierar mellan synonyma ord.
