Är det inte sjukt hur vissa hittar rätt direkt och andra inte. Hur kommer det sig?!

Hej!

Har funderat på en sak. Jag kommer från en liten ort med endast 3000 invånare. Min bästa kompis hittade hennes kille här på orten. Dom hittade varandra direkt när hon var ca 20 och har varit tillsammans nu i typ 12 år.

Det är inte bara min kompis som hittat någon från orten, även andra. Som liksom inte åkt utanför 70-skyltarna men har lyckats hitta sitt livs kärlek ändå! Vad tror ni tar dessa människor varandra bara för att ha någon? Eller är det verkligen äkta kärlek direkt med första bästa hemifrån orten?

Hur kan dom ha sån tur att allt faller på plats??

Jag har träffat flertalet killar från andra ställen Göteborg bland annat som är närmsta staden ifrån oss. Har även träffat killar från andra ställen men det har aldrig känts helt 100. Det är ju så mycket som ska stämma in.

Men dessa människor finner alltså varandra innanför 70-skyltarna när det finns sååå många andra människor att upptäcka. Vad tror ni, nöjer sig folk med någon bara eller har vissa sån tur att det är deras livs kärlek på samma lilla ort?

Beror nog mest på vad man har för inställning till det. Letar man någon "perfekt" får man nog leta livet ut. Nöjer man sig med tillräckligt bra och ger sig fan på att få det att funka så är det betydligt lättare.

Och tror man på idén "sitt livs kärlek" hör man säkerligen till den förstnämnda kategorin som får gå ensam.. tyvärr. Det finns många bra tjejer och killar därute, säkert hundratals bara i Sverige som du skulle kunna få en lång och mestadels lycklig relation med.

Dom är nog inte så kräsna. Allt måste inte vara perfekt.
''Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.'' :>

Oftast är dessa personer inte speciellt kräsna, dom vill bara ha nån form av förhållande, hus, villa, volvo och tar den första bästa. Personen är sekundär, förhållande är det viktiga.

Beror väl på lite olika saker. En del är väl bara allmänt mer kompatibla med människor överlag, har lättare att kompromissa eller kanske inte har några speciella krav eller förväntningar direkt.

Handlar 100% om vad man har för krav på en relation och en partner. Vissa tar första bästa som verkar snäll. Andra tar förska bästa som är snygg (men ett rövhål). Andra söker en kombination och sen har vi dom söker kombinationen plus massa andra egenskaper och då blir det jobbigare. En relation är ju faktiskt inte heller något måste för att bli lycklig även om vissa verkar tro det.

Detta scenario är extremt vanligt i mindre bruksorter och samhällen.

Dels handlar det om att generationer av lika människor bor på samma plats. Sedan handlar det om livssyn och anpassningsförmåga och slutligen så tror jag att man vill ha någon mer än att vara ensam, så man får det att funka. Typ "ensamhet är värre än en dålig partner".

När man träffat tillräckligt många människor under sin livstid börjar man inse att de flesta är kopior av varandra med små variationer här och där. Ju större provstorlek desto kräsnare blir man, du börjar störa dig på småsaker som inte spelar någon roll egentligen och tror att allt måste vara perfekt.

Äkta kärlek, vad är det ens för något?
Det är en ordlek.

De som träffar rätt enklare brukar ha en mer jordnära inställning till livet och relationer i allmänhet.

Inställning. Träffat en del kvinnor som direkt vill skaffa barn och bilda familj. De vet helt enkelt vad de vill ha.

Somliga har bara lätt för det. Som språkvetare kan jag inte fatta hur folk kan särskriva, ta fel på de och dem och var och vart, och som allmänbildad kan jag inte förstå hur man inte kan veta att en doktor inte måste vara läkare eller att bara antiinflammatoriska smärtstillande tunnar ut blodet, men år andra sidan är jag ingen Don Juan, även om jag är bättre på att ragga än i ungdomen.

Det är onormala är inte att hitta en partner bland ett litet utbud, det onormala är att ha en lååång lists av måsten som ska uppfyllas för att det ens ska vara värt att försöka.

Dom som hittat rätt direkt har väl haft otur helt enkelt