Är det inte sjukt hur vissa hittar rätt direkt och andra inte. Hur kommer det sig?!

Har själv funderat på detta ofta. Är själv 32 nu. Personer jag studerade med under universitetet blev tillsamman på inkicksfesten och är tillsammans sedan dess.

Tror många inte letar utan nöjer sig.
Vi andra valde bort, eller blev bortvalda. Nu är vi över 30 och det blir allt svårare. Som 20 åring hade man inte lika många egna vanor mm. Nu har man sitt egna liv och måste anpassa sig till ens partner.

Ändå konstigt att bägge nöjde sig med "första". Även om det i min mening ofta är den ena (oftast tjejen) som "nöjt" sig. Kommer aldrig fatta varför en snygg, söt och smart tjej valde en kort, knubbig, skallig kille före mig hahah.
Han kanske hade en flashback dase.

Det är väl rätt normalt med en hyggligt stor spridning av livsöden kan jag tycka iaf.

Om man inte har någon standard, personlighet eller krav är det lätt att hitta likasinnade.

Det är här du har ditt problem. Allt faller inte på plats tidigt och allt stämmer heller inte in tidigt. Det är en på miljonen som har den turen.

Äkta kärlek skapar man som par och då finns det lite ge och ta att göra innan man är där.

I små orter har alla känt alla sedan barnsben, de har gått i samma skola, samma klass eller parallellklass. Äldre och yngre syskon hänger med i kompisgäng som är kopplade till andra kompisgäng, vilket gör att det potentiella urvalet av partner för en person i 20-årsåldern inbegriper i princip alla i generationen och alla har rätt bra koll på varandras respektive personligheter.

Detta gör att det är lättare att hitta nån man verkligen gillar än om man dejtar nån i en annan by, och bara ses sporadiskt. Man har växt upp tillsammans och kärleken kanske växer fram över tid. Då känner man varandra så bra att det blir färre överraskningar vad gäller värderingar eller personlighet.

Sen handlar det nog mycket om trygghet och kontinuitet också, man har ”alltid” varit tillsammans och då blir det bara så. Varför byta en partner som du känner utan och innan mot en partner som du måste lära känna från början, typ.

Varför vissa inte hittar nån i byn är svårare att säga. Kanske vill de ha nåt annat än grannen, kanske klickar det inte med nån av de i byn. Kanske är byn för liten, för tråkig, och kanske lockar det okända ute i vida världen - sånt är nog väldigt individuellt. Vissa vill bara stadga sig så fort som möjligt och gå rakt från ungdom in i vuxenlivet, andra vill kanske hinna se nåt av världen innan de sitter med ring på fingret och bulle i ugnen.

Min erfarenhet av småstadsfolk är att villa, Volvo, v-max & vovve är livsdrömmen, och den vill de påbörja så fort som möjligt. Så resor, utbildning, flytt till stad och upplevelser väljs bort till förmån för att linjärt fortsätta den livstil de har levt dom barn, fast nu som föräldrar själva. Mina bekanta som lever i byn där de växte upp lever nästan uteslutande exakt som deras föräldrar levde, och har gift sig med nån från deras gamla skola - eller hittat en partner nån annanstans men flyttat ”hem” igen och återupptagit sin barndoms livsstil. Inte särskilt dynamiskt, så själv har jag mer sympati med de som hellre dejtar utanför byn.

Alltså egentligen tror jag ju inte på själsfränder. Är man en vanlig svennebanan av valfritt kön så är nog faktiskt typ grannungen den du mest troligt har mest gemensamt med och därmed bäst förutsättningar med långsiktigt. Ni har samma bakgrund, gemensamma referensramar, mer troligt liknande målsättningar för livet och bor ni kvar i samma brukshåla har ni samma nätverk och sammanhang med. Färre områden där konflikter och svårigheter kan uppstå helt enkelt, lättare att förstå varandra. Jämförbart goda chanser för ett gott liv beroende på vad man har förväntningar såklart.

Är man ovanlig i sitt brukshålesammanhang, mer kreativ, begåvad eller på något annat sätt driven att göra något mer och annat än att köpa en villa, skaffa två ungar som kan hoppa i studsmattan på baksidan, ha ett vanligt kneg och ett umgänge med andra från brukshålan kring knattefotbollen och valborgsbrasan, ja då är det förstås lite sämre förutsättningar att du ska hitta rätt person för dig på 3000 pers, då måste du kanske söka utanför. Och såklart kan inte alla bli kära i ungen som växte upp i huset över gatan, några kommer oundvikligen behöva söka sig längre bort oavsett om de inte är så speciella heller.

Men egentligen är det väl inget konstigt med att många hittar en partner i sitt sammanhang och sen håller fast vid den och stannar tillsammans i det gemensamma sammanhanget. Det är nog det mest normala egentligen.

Något som jag tror kan spela in, är att det på mindre orter finns mer checks and balances, så att säga. Att svin som saboterar socialt, får svårare existera, men också att man oftare exponeras för varandra och därmed kanske lättare attraheras.

Ofta kan det ju ta flera exponeringar innan man känner attraktion. Lättare på mindre ort då.
Inte hur liten som helst och givetvis så att det finns tillräckligt många exponeras inför.
Jämfört med både städer och det moderna att sitta över internet och försöka få attraktion..

Sedan kanske det också spelar in att word-of-mouth går fortare i en mindre ort och att mänskor bryr sig mer om varandras sociala liv, än i en större ort där man kanske tänker att det löser sig ändå, för det finns ju så många... Alltså en form av självbedrägeri på större orter...

Finns det mindre att göra, kanske man tvingas vara mer påhittig och är ute mer så at mer spontana grejer uppstår, medan det i större orter mer handlar om vilket ställe man ska välja, och så gör slumpen att exponeringen blir mindre, även om det är fler som deltar i den totala gruppen av exponerade. Om någon förstår hur jag resonerar.

Detta. Min nuvarande tyckte jag var skitkonstig första gångerna vi träffades (jobbade ihop). Sen lärde jag känna personen i fråga och blev djupt kär.

På ett sätt är det bättre att inte bli blixtförälskad, för då har man blivit attraherad av någon man inte känner och mycket kan gå fel.

Hitta rätt!? Ingen är lika, alla är olika, vissa har en tendens att om mannen känns rätt, inte bråka så mycket utan vara snäll och fin. Ett tag åtminstone.

Alltså om en kille är snygg nog och har rätt INKOMST, kommer damen inte ställa till med problem som hon skulle göra om han var mindre perfekt.

Jag träffade en tjej ifrån norra Sverige för många år sedan. Träffade henne genom en kompis på en fest, någonting var riktigt off med henne. Jag märkte det på en gång.
Hon kom ifrån ett litet samhälle denna damen.

Jag och min kompis satt och lyssnade när hon ute i köket satt och raljerade över alla männen i denna staden, att alla hade problem, skorna var i fel färg, bilen hans hade fel färg, skosnörena på någon kille var fel. Någon tröja satt snett och allt vad det var.

Alltså allt var bara fel fel fel! Hon bara letade fel och jag och kompisen satt och skrattade när vi hörde hennes tugg.

Ja så dejtade hon tydligen en kille just nu som inte heller var perfekt, konstigt eller hur!?
-Ja så denne herren kommer jag vara en extra nagel i ögat på, sa hon. Hela hon var ju sämre än en Passat TDI med alla varningslampor tända.

Svart på vitt! Om en man är snygg och tjänar bra, kommer hon ställa till med mindre problem än annars.

Coolt! Låter bra. Håller med dig helt.

Jag vet inte. Jag fattar inte hur de som beter sig som assholes, letar fel på andra, klankar ner på andras kroppar, är spydiga, talar om för andra hur dom ska vara, är framgångsrika och får både ligg och har förhållanden.

Fick du den du ville ha eller har det alltid varit olycklig kärlek för dig?
Jag fick aldrig de kvinnorna jag ville ha.

Jag uppväxt i universtetsstad. Min uppfattning är att de som träffades i tidiga 20 årsåldern och fortfarande hänger ihop i medelåldern faktiskt har haft långa lyckliga förhållanden. Jag känner flera par.

De var förälskade på riktigt i unga år, har varit ambitiösa, pratat, analyserat och förbättrat sina relationer.

Det är inga oambitiösa människor utan personer som faktiskt vill något, fördjupa, förbättra, förvalta både sina tillgångar och relationer.

De hade tur som träffade stora kärleken från början, men sen har de jobbat på sina liv i olika aspekter. Inga lstmaskar med andra ord.

Det gäller inte mig dock men jag lever med min motsvarighet som jag träffade till slut - så vi förtjänar och behöver varandra