Dålig relation till svårt sjuk pappa

Ja exakt, sålla bort nötterna!
Förstår dig precis. Det är en stor sorg. Det enda tror jag som kan lindra lite är att göra det mesta och bästa av den tid ni får nu. Lätta på ditt hjärta för honom. Och ge honom utrymme att göra detsamma. Så ni båda kan vara så rofyllda som möjligt när döden skiljer er åt.
Sorgen kommer inte alltid vara lika smärtsam, man lär sig leva med den på något vis. Usch livet kan vara så tungt.
Hoppas på ett mirakel för er så ni får många år till ihop.

Jag tänker så här: om du inte funkat med hans nya så har ni båda gjort ett slags val att välja bort varandra för en stund. Det är naturligt på sätt och vis, mer för dig än för honom visserligen.

Men om det är mot slutet nu, så välj att blicka tillbaka på de saker ni haft gemensamt, bra stunder och sånt som är värt att minnas. Skit i det andra just nu. Du kan be den där kärringen dra åt helvete när han är borta, men just nu fokuserar du bara på er relation, inget annat. Knyt ihop säcken för er båda s a s.

Det finns en anledning till att relationen blivit rutten,att han nu själv har ångest är helt hans problem låt han brinna med sina snyfthistorier och släpp taget och gå vidare

Ja det är väl lite där jag är just nu. Försöker fokusera på det bra och få säga allt man tänkt på. Få svar på vissa saker och lära sig mer om vad som är viktigt för mig själv med. Jag har svårt att se att jag skulle ångra att jag verkligen försökte. Så förhoppningsvis kommer det kännas bättre även för min egen del att göra detta nu.

Vi har haft mycket bra ihop med, tack för påminnelsen!

Lite så har jag tänkt i flera år, men just nu känner jag verkligen inte att det ger mig något. "Rätt åt dig" är tyvärr en otroligt klen tröst just nu. Men jag pendlar som sagt mycket i mina tankar. Så vissa dagar är känslan too little too late....

Det med skilsmässan har hänt mig nu och jag har rätt taskig relation med min far.
Mitt psyke producerar vissa bilder, som iofs stämmer, men man kan ju välja olika ingångar på hur man ska tänka.
Hur tänker du och hur hjälper det dig?

Tråkigt att höra att du inte heller har någon vidare relation med din pappa.

Jag tänker att det var ett svårt beslut för honom med. Att mina föräldrar träffades och gifte sig unga och att jag nu med den erfarenheten jag själv har inte vet hur mitt liv hade sett ut om jag hade gift mig och fått barn med den jag träffade när jag var typ 20 år.

Jag tror inte att han någonsin tänkte att han skulle sluta höra av sig till mig eller inte brydde sig men han hade nog väldigt mycket med sig själv. Han är väl en klassisk man med som inte är så duktig på att höra av sig. Hans egen pappa dog när han var rätt ung och han pratar inte så ofta med sin mamma. Så det kanske bara inte har fallit sig så naturligt att ha nära kontakt med sina vuxna barn.

Dom skilde sig när jag var ca 20 år så jag var ju vuxen då. Det är kanske med en svår tid eftersom man precis går över från att vara barn och inte behöver sina föräldrar på det naturliga sättet längre. Att hitta en relation där man båda är vuxna är väl lite av en omställning i sig.

Sen blir det väl ännu svårare att ta upp kontakten igen när det går längre och längre tid. Man har inte så mycket naturligt att prata om och då blir det väl ännu svårare att höra av sig.

Vad har du själv för inställning? Försöker du ha kontakt eller skulle du vilja ha en bättre kontakt?

Ja, det typiska manliga kan vara svårt ibland.

Jag var rätt aktiv i mitt val och mycket av det var nog skuld. Mina föräldrar gick isär i vuxen ålder, men har tidigare varit dom båda nära.
Jag vet ärligt talat inte om jag vill ha kontakt. När jag tänker på det känner jag ingenting liksom, men samtidigt känner jag igen många negativa drag från min far i hur jag ibland behandlar min fru. Äpplet faller inte långt ifrån päronträdet antar jag.

Känner du ingen saknad av att ni inte har kontakt så kan det väl kvitta. Då kanske det är lika bra. Men om du ändå känner igen negativa drag i din egen personlighet så kanke det kan ge lite förståelse med. Att han inte är en dålig människa men har fel och brister. Det är starkt av dig att kunna rannsaka dig själv så iaf, det gör ju att du kan föröka ändra ditt beteende och vara en bättre make och eventuellt pappa.

Något som jag har insett nu många år senare är väl förståelse kring hur det var hemma. Jag kände mig ofta bortglömd och övergiven. Jag var en klassisk duktig flicka som gjorde allt precis som man ska. Min syster var helt tvärt om och allt var kaos i många år. Då var jag så arg och besviken över att allt alltid handlade om henne. Men nu förstår jag väl mer att det är naturligt att det blir så. Dom gjorde nog så gott dom kunde.

Jag har inga barn själv men kan väl mer förstå nu att dom kämpade på och såklart hade jobb och ett hushåll och allt annat som ska fungera i livet.

Jag hade inte kontakt med farsan på 10 år. Sedan tog vi upp kontakten i några år men nu har jag avslutat den då han försökte påverka mitt liv vilket jag inte tyckte om. Jag vet att nästa gång jag kommer att ha kontakt med honom är när han ligger och är döende. Jag bryr mig inte så mkt. Mitt mående är viktigast för mig. Oavsett vem det är som försöker påverka det till något negativt, så kommer jag att skära av kontakten med den personen.

Du ska inte klandra dig själv eller må dåligt. Livet tar olika vägar. Saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig. Att ni har återtagit kontakten när han har blivit sjuk är bara naturligt. Det mänskliga egot... när man vet att tiden är knapp, existerar inte det förflutna utan man vill försöka få igen så mkt av tiden som det är möjligt. Försök att använda lärdomarna av relationen till din pappa, till dina framtida relationer i livet. Barn, partners, vänner, mm.