Jag har under de senaste 10-15 åren haft en rätt dålig relation till min pappa. Vi har nära till tidiga tonåren men sen har vi av många olika anledningar tappat kontakten.
Jag har under många år känt mig övergiven och bortglömd av honom och de senaste åren har vi inte ens träffats en gång om året.
Nu har han blivit svårt sjuk och vi har tagit upp kontakten mer och mer. Det är något jag är väldigt glad över men blir samtidigt otroligt ledsen över att det sker nu när han troligtvis inte har så långt kvar. Jag känner så många känslor på samma gång, ilska och besvikelse är dock väldigt svårt att känna mot någon som är döende. Det ger mig fruktansvärt dåligt samvete.
Samtidigt har jag nu när jag själv blivit äldre mer och mer förstått att livet inte är så lätt, att de allra flesta gör så gott dom kan och vad dom tror är rätt i stunden.
Finns det någon annan som har försökt laga en väldigt trasig relation på ganska kort tid? Hur gjorde ni? Vad hjälpte er?
Jag har under de senaste 10-15 åren haft en rätt dålig relation till min pappa. Vi har nära till tidiga tonåren men sen har vi av många olika anledningar tappat kontakten.
Jag har under många år känt mig övergiven och bortglömd av honom och de senaste åren har vi inte ens träffats en gång om året.
Nu har han blivit svårt sjuk och vi har tagit upp kontakten mer och mer. Det är något jag är väldigt glad över men blir samtidigt otroligt ledsen över att det sker nu när han troligtvis inte har så långt kvar. Jag känner så många känslor på samma gång, ilska och besvikelse är dock väldigt svårt att känna mot någon som är döende. Det ger mig fruktansvärt dåligt samvete.
Samtidigt har jag nu när jag själv blivit äldre mer och mer förstått att livet inte är så lätt, att de allra flesta gör så gott dom kan och vad dom tror är rätt i stunden.
Finns det någon annan som har försökt laga en väldigt trasig relation på ganska kort tid? Hur gjorde ni? Vad hjälpte er?
Av vilka anledningar bröt du kontakten med din pappa?
Försök att förlåta och använd den ev sista tiden till något positivt. Du sa det själv, man gör så gott man kan i livet. Om man utgår från en perfekt fungerande kärnfamilj, med stöttande föräldrar som alltid håller sams och sympatiska syskon, vänner etc. Så blir nog dom flesta besvikna, det är väldigt få som växt upp i en sådan idyll.
Om du klarar det så skulle jag försöka lägga det bakom mig och göra något bra av den här tiden.
Jag har under de senaste 10-15 åren haft en rätt dålig relation till min pappa. Vi har nära till tidiga tonåren men sen har vi av många olika anledningar tappat kontakten.
Jag har under många år känt mig övergiven och bortglömd av honom och de senaste åren har vi inte ens träffats en gång om året.
Nu har han blivit svårt sjuk och vi har tagit upp kontakten mer och mer. Det är något jag är väldigt glad över men blir samtidigt otroligt ledsen över att det sker nu när han troligtvis inte har så långt kvar. Jag känner så många känslor på samma gång, ilska och besvikelse är dock väldigt svårt att känna mot någon som är döende. Det ger mig fruktansvärt dåligt samvete.
Samtidigt har jag nu när jag själv blivit äldre mer och mer förstått att livet inte är så lätt, att de allra flesta gör så gott dom kan och vad dom tror är rätt i stunden.
Finns det någon annan som har försökt laga en väldigt trasig relation på ganska kort tid? Hur gjorde ni? Vad hjälpte er?
Att du har dåligt samvete tyder på att du har gjort fel, synd att du förstod det försent.
Men du kan var lugn du är inte ensam om att vara så osmart.
Konstigt att han vill umgås med dig nu, förmodligen bara för att vara snäll mot dig så du ska kunna gå vidare i livet efter hans död. Han skiter egentligen i om du är där överhuvudtaget eller gör du som alla andra dyker upp som en gam då det börjas nalkas ett arv.
Jag har under de senaste 10-15 åren haft en rätt dålig relation till min pappa. Vi har nära till tidiga tonåren men sen har vi av många olika anledningar tappat kontakten.
Jag har under många år känt mig övergiven och bortglömd av honom och de senaste åren har vi inte ens träffats en gång om året.
Nu har han blivit svårt sjuk och vi har tagit upp kontakten mer och mer. Det är något jag är väldigt glad över men blir samtidigt otroligt ledsen över att det sker nu när han troligtvis inte har så långt kvar. Jag känner så många känslor på samma gång, ilska och besvikelse är dock väldigt svårt att känna mot någon som är döende. Det ger mig fruktansvärt dåligt samvete.
Samtidigt har jag nu när jag själv blivit äldre mer och mer förstått att livet inte är så lätt, att de allra flesta gör så gott dom kan och vad dom tror är rätt i stunden.
Finns det någon annan som har försökt laga en väldigt trasig relation på ganska kort tid? Hur gjorde ni? Vad hjälpte er?
Förälder är kanske det svåraste jobbet som finns, och oavsett vad du gör så kommer det mer eller mindre bli till olika allvarlighetsgrad.
Blod är trots allt tjockare än vatten och jag tycker ialla fall att det är värt någonting, för att lära känna sig själv så måste man känna sina föräldrar och veta vart ifrån man kommer, detta är extremt viktigt när man själv är eller ska bli förälder och vill bryta en kedja av av trauman eller dåliga saker.
Är tiden knapp så finns det inte mycket att göra, hade jag varit dig hade jag försökt göra det bästa, när döden står vid ute i farstun så tycker jag att ego helt måste läggas åt sidan, du kommer hata dig själv och gå runt och tänka ”tänk om” om du inte gör någonting.
Ett sätt att lägga korten på bordet, det är att skriva ner saker du vill ha sagt och konfrontera honom, måste ske mellan fyra ögon, telefon gör bara att det går att avbryta och lägga på samt att det inte ger samma tryck och känsla som ett riktigt samtal.
Att reparera det som som varit trasigt eller dåligt är svårt, riktigt svår och nästintill omöjligt, men du kan verka och jobba för en bättre morgondag!
Att du har dåligt samvete tyder på att du har gjort fel, synd att du förstod det försent.
Men du kan var lugn du är inte ensam om att vara så osmart.
Konstigt att han vill umgås med dig nu, förmodligen bara för att vara snäll mot dig så du ska kunna gå vidare i livet efter hans död. Han skiter egentligen i om du är där överhuvudtaget eller gör du som alla andra dyker upp som en gam då det börjas nalkas ett arv.
Tänkte skriva precis raka motsatsen. Att ha dåligt samvete är naturligt. Vi gör alla fel och har förmodligen dock gjort så gott vi kunnat med det vi visste och klarade i stunden.
Jag tycker det är helt ok att du känner alla möjliga känslor. Naturligt. Man får lov att vara besviken trots att en människa plötsligt är döende. Men man kanske kan få det fint sista tiden ihop. Reda ut saker och skiljas på ett så bra sätt som går.
Inlägget jag citerar skulle jag skita i faktiskt. Helt övertygad om att det är superviktigt för din pappa att du är där. Lycka till och gör så gott du kan🙏❤️
Av vilka anledningar bröt du kontakten med din pappa?
Skulle inte direkt säga att vi bröt kontakten utan mer tappade den, mina föräldrar skilde sig och pappa flyttade till en annan stad, sen har han träffat en ny och vi två kommer inte så bra överens, det har väl gjort att relationen ännu mer har mattats ut.
Försök att förlåta och använd den ev sista tiden till något positivt. Du sa det själv, man gör så gott man kan i livet. Om man utgår från en perfekt fungerande kärnfamilj, med stöttande föräldrar som alltid håller sams och sympatiska syskon, vänner etc. Så blir nog dom flesta besvikna, det är väldigt få som växt upp i en sådan idyll.
Om du klarar det så skulle jag försöka lägga det bakom mig och göra något bra av den här tiden.
Tack för svar, det är nog lite så jag försöker tänka med. Livet är inte perfekt och man gör så gott man kan. Saker blir fel och det är lätt att vara efterklok.
Att du har dåligt samvete tyder på att du har gjort fel, synd att du förstod det försent.
Men du kan var lugn du är inte ensam om att vara så osmart.
Konstigt att han vill umgås med dig nu, förmodligen bara för att vara snäll mot dig så du ska kunna gå vidare i livet efter hans död. Han skiter egentligen i om du är där överhuvudtaget eller gör du som alla andra dyker upp som en gam då det börjas nalkas ett arv.
Man kan väl ha dåligt samvete utan att ha gjort något direkt fel? Ja jag kunde ha försökt mer, gjort mer, ansträngt mig mer. Men det måste vara skönt att veta allt så bra som du!
Och nej något arv finns inte att ta del av, så gamarna får flyga vidare.
Förälder är kanske det svåraste jobbet som finns, och oavsett vad du gör så kommer det mer eller mindre bli till olika allvarlighetsgrad.
Blod är trots allt tjockare än vatten och jag tycker ialla fall att det är värt någonting, för att lära känna sig själv så måste man känna sina föräldrar och veta vart ifrån man kommer, detta är extremt viktigt när man själv är eller ska bli förälder och vill bryta en kedja av av trauman eller dåliga saker.
Är tiden knapp så finns det inte mycket att göra, hade jag varit dig hade jag försökt göra det bästa, när döden står vid ute i farstun så tycker jag att ego helt måste läggas åt sidan, du kommer hata dig själv och gå runt och tänka ”tänk om” om du inte gör någonting.
Ett sätt att lägga korten på bordet, det är att skriva ner saker du vill ha sagt och konfrontera honom, måste ske mellan fyra ögon, telefon gör bara att det går att avbryta och lägga på samt att det inte ger samma tryck och känsla som ett riktigt samtal.
Att reparera det som som varit trasigt eller dåligt är svårt, riktigt svår och nästintill omöjligt, men du kan verka och jobba för en bättre morgondag!
Jag tror det ligger jättemycket i det du säger att man lär sig mycket om sig själv genom sina föräldrar. Jag har tänkt mycket på hur min pappa själv hade det som barn och insett att ha nog inte heller hade det helt lätt. Han gjorde så gott han kunde utifrån sina egna erfarenheter och förhoppningsvis gör jag det lite bättre om det är min tur någon gång.
Tänkte skriva precis raka motsatsen. Att ha dåligt samvete är naturligt. Vi gör alla fel och har förmodligen dock gjort så gott vi kunnat med det vi visste och klarade i stunden.
Jag tycker det är helt ok att du känner alla möjliga känslor. Naturligt. Man får lov att vara besviken trots att en människa plötsligt är döende. Men man kanske kan få det fint sista tiden ihop. Reda ut saker och skiljas på ett så bra sätt som går.
Inlägget jag citerar skulle jag skita i faktiskt. Helt övertygad om att det är superviktigt för din pappa att du är där. Lycka till och gör så gott du kan🙏❤️
Tack för fint svar, ja det är ju FB så man får väl vara beredd på lite högt och lågt här. Det är viktigt för mig med, och det kommer aldrig gå att få tillbaka tid som gått. En stor sorg är väl också att veta att det inte blir bättre i framtiden.
Annars har jag tänkt att vi kanske får en bättre relation längre fram. Om jag får barn kan det bli ett naturligt sätt att ta upp kontakten igen. Om han hade blivit en bra morfar hade det kunnat läka lite gamla sår och jag hade kunnat se det fina i den relationen.
Man kan väl ha dåligt samvete utan att ha gjort något direkt fel? Ja jag kunde ha försökt mer, gjort mer, ansträngt mig mer. Men det måste vara skönt att veta allt så bra som du!
Och nej något arv finns inte att ta del av, så gamarna får flyga vidare.
Det kallas livserfarenhet, med det så får man visdom men det är inte alltid av godo.
Sanningen kan göra ont och jag vill inte såra dig så jag skriver inte mer i tråden.
