Är less på läkare som ljuger i ens journal - vad är lösningen, filma läkarbesöket?

Även jag har blivit illa behandlad inom psykiatrin. Och vänner med, det har jag skrivit om förut, som läkaren som skrek att min anhörig skulle ta livet av sig. Det värsta som hänt för mig är väl att jag kommer in till läkaren och han inleder med att skälla ut mig för att han inte kan hitta min journal i systemet, och hävdar att den är borta. Han står alltså och skriker, det enda jag sagt är "hej". Jag är så van vid att liknande konstiga situationer händer inom psykiatrin att jag för enkelhetens skull bara tog upp de somatiska fallen

Hur inbillar man sig att man svimmar och slår huvudet i handfatet så huvudet går sönder?

Har även dokumenterad reaktion Stevens Johnsons sjukdom på en medicin där jag fick ligga på sjukhus.

Har även mer milda läkemedelsallergier på vissa substanser och vissa färgämnen. De är dock inte så allvarliga, det handlar mer om smärta i kroppen, svår huvudvärk och utslag.

Trots allergier har jag aldrig vägrat en ny medicin på grund av rädsla. Däremot tycker jag man kan få säga nej till mediciner man vet att man blir allergisk mot.

Jag förstår faktiskt inte grejen att folk testar samma medicin om igen bara för att man ska testa den minst tre gånger för att veta att den inte funkar, när patienten vet att hen kommer få ett svår reaktion.

Jag har alltid gett mediciner en chans, har tagit de flesta minst i två månader, så jag vet ju vilka mediciner min kropp tål och inte.

Sedan förstår jag inte varför man ska ta bort en lyckad pågående behandling för att testa något man redan testat tre gånger under två månader vardera förut, när den medicinen inte varit den rätta.

Jag vägrar även ta medicin som interagerar med min nuvarande medicinering. Andra verkar bara tycka att jag gör som läkaren säger, sedan står de på apoteket och de talar om att detta är en dödlig interaktion och de kan inte skriva ut. Och de försvarar läkaren och säger att läkaren har sagt det han vet bättre än du. Nej, på apoteket har de datasystem som signalerar när svåra interaktioner händer, så de är faktiskt de riktiga experterna.

Läkare blir extremt arga om man säger att de skrivit ut en medicin som interagerar svårt med det man redan har. Jag har fått ta smällen tidigare då jag inte kollat upp. T ex när de skrev ut quetiapin, då kollade jag inte. Förstod inte varför medicinen var så otroligt hård. Kollade sedan Fass och det stod att med min andra medicinering blev quetiapinet 40 gånger starkare. Så varje natt när jag tog en tablett så var det som att ta 40 tabletter. Men jag försökte härda ut, för alla sa att biverkningarna går över.

Men jag vet inte, det var nog bara inbillning det med.

Jag har förövrigt inte ett spår av hypokondri. Det ingår inte i min diagnos. Jag sitter inte och känner efter i kroppen för skitsaker som de flesta verkar göra.

Jo herregud. Man har normaliserat deras sinnessjuka utbrott. Eller ja, jag tycker väl de är mitt fel. Kan tyvärr inte släppa den känslan.

Men om man tänker på alla helt galna psykiatrer skulle det kunna bli en 100 sidor berättelse.

Sedan har en del sina egna idéer som de tycker är jättebra. Och som de skryter om. Så får man höra på dem medan de mal om hur de behandlar de andra patienterna. Som t ex en hade "insett" att de gamla dårhusmedicinerna var bäst, så under en sommar då han var enda läkaren på kliniken som var inhyrd att beta av återbesök som inte blivit av, hade han tagit bort nästan allas mediciner och satt in alla på Nozinan och Truxal. För det hade "visat sig" att det var det bästa för alla.

Psykiatrer är ett eget släkte.

Tror jag blandat ihop denna tråd med en liknande. Så rätt mycket OT som inte handlar just om journalen.

Ångest kan ge allt detta, så hur kan du vara så säker?

Byt läkare

Ångest har varit min kompis sedan jag var liten så jo, jag vet hur den känns.

Man brukar faktiskt inte svimma av panikångest, det är väldigt ovanligt. Däremot är jag sjukt överkänslig för antihistaminer, de doser folk kan fungera på har fått mig att måsta gå och lägga mig och kan inte vakna ordentligt på flera dygn.

Det är extremt vanligt för min diagnos att reagera annorlunda på mediciner. Läkarna ska ju vara medvetna om detta, men det är lite si och så med den kunskapen.

Läkare ska ju inte skriva ner vad man själv ha sagt. Dom ska skriva ner sina egna observationer och bedömningar, kortfattat, för att framtida läkare eller vårdpersonal snabbt och enkelt ska kunna förstå kärnan i vad det rör sig om. Vad patienten själv säger och upplever, det är bara patientens egna upplevelse, inget annat. Då brukar läkare ofta skriva 'Pat uttrycker upplevelser koherenta med diagnosen, trol. endogen typ' eller liknande.

Sen kan mindre socialt begåvade patienter bli snortokiga, typ "Men vafan jag sa jag har fått problem med potensen, i skrevet, men läkaren skriver om nåt med halsen istället, nån jävla sköld eller körtel eller vad han nu skrev. När sa jag att jag hade problem med halsen, liksom?".
Patienten förstår liksom inte sambandet.

Har man varit patient på psyk t.ex. så blir många helt förfärade över vad läkaren skrivit, visavi vad man själv upplevt/upplever. Det är bedömningen dom skriver ner.

En normalbegåvad person har inga problem att tolka sin journal. Tre gånger senaste halvåret har jag fått be dom göra om, göra rätt. Detta pga ihopblandning av patienter. Jag klarar mig men kanske inte de äldre som då fick fel vård innan det korrigerades. Dessutom är läkare överlag ett sorgligt släkte och jag har sett ”inifrån” precis hur det fungerar (inte fungerar)

Är lite märkligt saker som de måste skriva i en psykjournal. T ex vad sorts kläder man har på sig. Då handlar det bara om hur kläderna ser ut. Jag fick klädsel ua fast jag en gång missat hur kallt det var ute så hade inte vinterjacka och var stelfrusen när jag kom dit. Det är alltså värre att ha hål på en sock än ha missat vinterjackan.

Jag har också en diagnos, men jag upplever att de sällan avfärdar mina somatiska besvär p.g.a. den. Jag har haft väldigt mycket mothugg med mitt magmunsbråck, men det är en sjukdom där de flesta patienter avfärdas och inte bara i Sverige utan globalt.

Psykiatrin är ju som en svart fars. De flesta sköterskor och "vårdare" är undermänniskor, och 80% av läkarna är själva inte psykiskt friska. Man bör undvika psykiatrin så mycket som möjligt, om man inte har en läkare som tillhör minoriteten av vettiga psykläkare.