Är less på läkare som ljuger i ens journal - vad är lösningen, filma läkarbesöket?

Jösses! Ja i mina papperskopior från den freudianska terapin jag fick står det att jag är sexualsadist.

Alltså jag är asexuell. Det jag sagt var att mina psykiska symptom ibland gör mig på dåligt humör och då kan jag vara snorkig åt kompisar och sedan ångrar jag det. Det är tydligen sexualsadism!

En del läkare är inte så kunniga. Fick diagnosen funktionell diarre när jag bajsat illaluktande gul diarre i en vecka och berättat att jag jobbat med äldre som varit magsjuka.

Funktionell tarmsjukdom är alltså en diagnos man får efter >6 månaders besvär med diarre/förstoppning. Inte något man ger en person med akut diarre med tydlig exponering för andra magsjuka patienter.

Ett mongo borde väl kunna ställa en akut gastroenteritdiagnod på detta men tydligt inte de rumänska läkare som jobbade på min gamla vårdcentral.

Min sambo som också blev sjuk gick till en annan vårdcentral som tog bajsprov som visade giardiainfektion.

Ringde sen till min vårdcentral som ändrade diagnosen retroaktivt till akut gastroenterit ospecifierad. Lagom bra då jag inte fick sjukskrivning och va tvungen att jobba med gamla och sjuka. Har säkert smittat någon stackars tant/gubbe med giardia pga detta.

Åtminstone hälften av landets vårdcentraler kryllar av värdelösa östeuropeer som inte kan ett skit. Bara att bojkotta såna vårdcentraler och skriva in sig på en vårdcentral med svenska läkare.

EU-läkare är fan de största parasiterna som finns. Gör inte ett skit nytta men håvar in läkarlöner. Typiskt sosse-Sverige att ta in dessa klåpare.

På min VC är det helsvenska bondlurkar. Ungefär hälften av dem är värdelösa ändå.

Upplever att de svenska läkarna kan mer. Särskilt de över 60. Men när det gäller attitydproblem så finns de hon alla sorters nationaliteter.

På den specialiteten där jag blivit värst behandlad finns det särskilt två läkare som är narcissister. En kompis släkting ska nu dit, och hon är narcissist. Jag önskar hon får en av de störda läkarna. Så man får se vad som händer när två narcissister möts.

Jag bryr mig inte längre om vad de skriver i journalen. Det är kört vad de än skriver. De vill en ju inte väl.

Jag har även varit inlagd med mycket bättre läkare. Och då har jag blivit förvånad att de uttryckt oro och trott på mig. T o m att de då har kunnat kritisera andra läkare, vilket nästan aldrig händer, som att de var lite sura på vårdcentralen att jag fick tjata i tre dagar för att få komma och ta ett blodprov när jag kände att jag hade blodbrist. I vårdcentralens journal står det att jag är helt opåverkad av blodbristen. Det står det verkligen inte i avdelningens. Där står det svår gulblekhet, andnöd och oförmåga att gå mer än några steg. Dock rätt bra syresättning vid total vila. De fick ge mig massor och massor av blod. Medan vårdcentralen alltså tyckte att jag inte behövde vård alls. Visade sig blödande magsår och hade jag väntat några dagar till hade det varit kört.

Vårdcentralen känns som man är hos polisen och man ska försöka bevisa att man är sjuk. Att man är en brottsling som kommit för att ta deras tid.

Samtidigt blir vissa andra så bra behandlade. Trots att man undrar hur de tänker. En jag vet som jobbar på kommunen och anser sig vara normal, sprang till vårdcentralen på akuttid för att hon fått en fästing. Alltså seriöst! Och hon fick komma in och alla gullegullade med henne för att stackars henne som fått en fästing. De tar man väl bort själv! Man kommer bara om man får borrelia.

Jag brukar faktiskt bli bra behandlad om läkaren är vettig. Blir jag dåligt behandlad brukar läkaren vara så rent allmänt. Med undantag för chefen på vårdcentralen, som är ett kräk som spelar översittare men låtsas att han gör det av omtanke, och som till och med har varit mordhotad av en annan patient, så är det mest yngre läkare som är dåliga.

Jag har tyvärrr bara två olika sorters reaktioner från läkare. Antingen anser de att jag är världens bästa patient, snabb, förklarar bra, tänker i samma banor, förstår deras analys, eller också hatar de mig så fort de ser mig. Har hänt att jag blev utskälld innan jag ens sagt hej. Så jag tror tyvärr jag framkallar det sämsta i de redan dåliga läkarna. Min kompis blir bättre behandlad än mig, men då vågar hon inte säga till om de gör något konstigt. Hon går med på allt. Fast en gång sa hon ifrån dock, när en läkare ville sticka in en dildo i hennes röv.

Jag håller med läkaren i din artikel, det förändrar dock inte mitt grundläggande ställningstagande.
MVH:
Jobbar inte längre inom Psykiatrin

Du inser att den gemensamma nämnaren här är du? Du har aldrig funderat på hur du faktiskt uppför dig?

Jo men jag vet att det är mitt fel. Men vet inte hur jag ska sända ut rätt signaler att jag är så sårbar och underlägsen som jag är. Läkare har ju alltså dömt mig innan vi ens sagt hej. En gång skulle vi ta i hand (innan covid) men han ha händerna på ryggen och fnös. Det berodde på att jag väntat i fel hörn av väntrummet eftersom jag inte visste vilken korridor han satt i. Korridorerna är låsta så man kan inte gå och kolla heller. I väntrummet sa de att man kunde sitta varsomhelst. Men han var jättearg att jag fått honom att gå genom väntrummet för att hämta mig. Jag kan förstå det. Han förlorade kanske nästan en minut på det. Men samtidigt hade jag faktiskt ingen chans att veta vilket kontor som var hans. Sedan tyckte han att jag inte respekterade hans tid eftersom hans föregångare beställt detta besök som ett ganska akut återbesök. Han ansåg inte att det var hans jobb att ta återbesök från läkare som slutat. Jag borde självklart avbokat, men jag visste inte att man inte fick göra så. Jag fick betala 400 kr för återbesöket som slutade i att han slängde ut mig efter 5 minuter för att han inte beställt återbesöket.

Jag vet inte hur jag ska göra för att inte uppröra narcissister. Det är något i min existens innan jag ens talat som gör att de försöker trycka ner mig. Skulle jag veta det kunde jag fixa det.

Läkare som bara vill hitta en lösning har inga problem med mig. Men jag vet inte hur man fjäskar och smeker deras egon. Läkare som har en annan agenda än att hjälpa patienten förstår jag inte. Jag förstår inte vad jag ska ge dem för att bli accepterad.

Andra människor verkar ha en bättre antenn för dessa läkare och visar hur man gör sig liten och tacksam. De flesta säger heller inte till om läkaren vill skriva ut något de vet de inte tål. De säger tack och köper ut medicinen ändå. Och sedan går hem och tar den. Jag förstår inte varför de gör så och varför jag ska göra så. Jag önskar någon kunde förklara.

Jag är alltid trevlig och artig. Men det är ju inte det som behövs i det fallet.

Nej, jag tror inte det beror på dig. Det finns många knepiga läkare tyvärr. Jag har alldeles för många fall av "det är psykiskt" vid allvarlig sjukdom bara i familjen för att det ska vara normalt. Alzheimers sjukdom- det är utbrändhet (hem med antidepressiva läkemedel och sjukskrivning som resulterade i nekad sjukpenning i flera år), brutet ben- det är depression (hem med två alvedon), dubbelsidig lunginflammation- det är panikångest (ingen medicinering), gallsten- det är panikångest (hemskickad utan att bli undersökt av läkare.)

Jag tror det beror på dina psykiatriska diagnoser. De utgår från dem. De personerna jag nämner har bara den med gallsten en psykiatrisk diagnos i grunden, ändå ser det ut såhär.

Okej men handen på hjärtat, det kan inte vara så att du faktiskt inbillar dig att du inte tål medicinen? Törs du närma dig den tanken? För du har väl diagnoser där just såna saker brukar vara vanliga?

Fast ganska mycket att den konstiga behandlingen har varit inom psykiatrin, och där borde de väl om något acceptera om man har psykiska besvär? Har märkt att de är de sämsta på att förstå om patienten är lite svår, de blir bara upprörda och skriker. Det har hänt att de triggat mitt vårdtrauma så att jag blir mutistisk, och då kan jag inte tala rent fysiskt innan jag känner mig trygg. Förklarar jag det så bara fnyser de och säger att man ska skärpa till sig. I andra former av vård verkar de mer OK men att man är ett psyko, t ex när jag låg inne så körde de med att de knackade innan de gick in, eftersom de triggade en massa panik när de bara smög in. Det var en bra anpassning då de verkligen förstod att man inte klarar behandlingen utan lite anpassning om man är ett psykfall.

Ja, man blir underbehandlad om man har psykiska problem med. Men har märkt att det händer mycket mer sällan numera att de skyller på att det är psykiskt. Om de tycker det är snårigt att utreda så kör de mer med att det är ens personliga normalvärde t ex att ha 100 i sänka (ska vara under 15) eller att ha grejer helt utanför referensramarna. Ditt personliga normalvärde hör jag väldigt ofta när de ska bortförklara att jag visar på labb att jag är sjuk.

Det är ju två personer. Läkare och patient. Det är väl på något sätt bådas fel om det blir strul. Deras narcissism är deras fel och min oförmåga att suga ego är mitt fel. Kombinationen blir en katastrof.

Jag förstår dock vad du menar med folk i familjen. Man går ju till mest sannolika anledningen. Det är inget fel med det. Men man måste ju även kunna svälja sin stolthet och erkänna att det är något annat om man sedan ser symptom som inte passar. Många läkare håller krampaktigt fast i sin diagnos. Det leder ganska ofta till att personen får försämrad hälsa eller dör.

Att psykfall dör av kroppsliga sjukdomar tidigare än andra (finns statistik på), handlar ju inte bara om att de inte tar hand om sig så bra, utan att de inte får vård vid t ex cancer och infarkt.

Men som sagt, jag har varit i vården i 30 år och sett en förändring där. Det gör ju inte att man får hjälp, men de "får" inte skylla allt på psykiskt längre. När en läkare försökte säga att mina parestesier är hallisar så var den överordnade läkaren i samma rum, han började tysta ner henne för att man inte får skylla så på psykisk sjukdom. Men han hade en ännu bättre lösning på parestesierna, att de faktiskt inte ens fanns.

Behandlar man folk avfärdande så kommer de inte tillbaka. Det är ju meningen. Det är ett sätt att hantera överbelamringen. Tycker inte så himla synd om att jag inte fått diagnos för att jag inte orkar gå tillbaka till läkarna och försöka börja om. Eftersom jag faktiskt är en värdelös människa. Däremot tycker jag synd om min mor som har jobbat (i vården) hela sitt liv och fick jobba till 68, för att sedan inte bli trodd. Hon har attacker då syresättning går ner och hon blir blå. Men de anser inte att hon behövder utredas. Hon skickades en gång till en lungklinik, testade abnormt, men de sa det var hennes personliga normalvärde och sedan blev hon utkastad. Hon har inga attitydproblem och ingen psykisk sjukdom. Hon har t o m blivit tillsagd att hon får acceptera att hon kommer kvävas ihjäl eftersom hon är såpass gammal och då är det en ålderskrämpa. Fast det är något annat helt klart. Hon vägrar numera all sorts vård. Andra i släkten försöker få henne att gå tillbaka till vården och "tjata" sig till utredning och behandling. Men jag förstår henne. Man blir helt knäckt. Det tär verkligen på en att utsätta sig för gaslightning och förnedring för att sedan bara bli utkastad.