Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Min ångest har nått en ny nivå. Jag har varit extremt stressad den senaste månaden. Vi står inför en flytt, generell ångest över framtiden och byte av psykiatrimottagning.
För två-tre veckor sedan satte mitt hjärta igång att "leva loppan". Det envisas med att hoppa över slag, något jag är van vid eftersom jag har haft det under perioder av stress innan, men det har aldrig stannat så här länge.
Hypokondrin fick det bästa av mig och jag gick och köpte något som heter Coala Heart Monitor, en liten pryl som du kopplar till telefonen för att göra simpla EKG-test. Den laddar sedan upp resultat till en databas för att jämföra med andra människor. Den ska tydligen kunna hitta de nio mest vanliga hjärtfelen. Men förutom ofarliga, oregelbundna slag (vilket var uppenbart), så hittas inga fel.
Eftersom jag sedan tidigare äger en blodtrycksmaskin (jag äter en låg dos blodtrycksmedicin som funkar bra) så var den där Heart Monitor-prylen ett bra komplement, tänkte jag.
Den lugnade mig nån vecka, sen kom nästa sak som gjorde att min hypkondri löpte amok. I torsdags upptäckte jag att pulsen vad högre än vanligt. Min puls ligger generellt på 80-85, men nu var den uppe 100 utan anledning, jag hade legat ner 95% av dagen. Sen upptäckte jag att mitt blodtryck var helt fucked och åkte jojo upp och ner. Så det blev att spendera två dagar på akuten. Jag misstänkte att det kunde vara en stressutlöst inflammation det rörde sig om, men ville självklart undersöka och fastslå att det inte var hjärtat som inte hade ballat ur helt. Efter många om och men fick jag tagit sänkan som var förhöjd och låg inom ramen för vad som antagligen är en inflammation/infektion i kroppen. Blodprover visade att hjärtat inte var skadat, vilket är skönt.
Nu ligger jag här på söndagen och hjärtat och blodtrycket är fortfarande högre än vanligt. Ingen feber, och mitt allmänna tillstånd har inte blivit värre. Jag är bara livrädd att den högre pulsen och blodtrycket ska vara något som är permanent. Hjärtat håller fortfarande på att hoppa över slag.

Jag behövde bara skriva av mig.

Jag stör mig på att min moster börjar bli gammal. För någon konstig anledning stör jag mig inte lika mycket på att min egen mamma börjar också bli det. Kanske för att inte såg min mamma springa till ett döende barn när jag var liten men såg min moster göra det.

Introvert + social fobi + inget intresse av andra människor. Jävla nitlott man fick. Jag vill kunna vara normal bland folk och inte känna ångest och oro men jag har samtidigt inget intresse av andra människor och kommer därför aldrig att passa in. Det sociala spelet, att göra karriär, köpa fint hus och dyr bil, skaffa flickvän och barn. Inget intresserar mig.

Jag gillar inte att umgås med andra människor, till och med när jag var barn så tyckte jag det var jobbigt när kompisar kom hem till mig för att umgås. I högstadiet när man började träffa tjejer så kunde jag inte ha ett förhållande eftersom jag ogillade att spendera en hel dag med dem. Hade/har också väldigt svårt för att sova borta. Jag kanske bara har träffat fel människor hela livet, vem vet. Den enda jag tycker om att umgås och prata med är min bror men vi ses väldigt sällan.

Har alltid velat göra låtar och jag gjorde en del i tonåren men sen avtog intresset. Drömmen om att göra bra låtar har levt kvar i alla år men varje gång jag ska sätta mig och skriva så blir jag extremt uttråkad efter 5 minuter och ger upp. Nu har jag gett upp helt. Youtube tar upp all min tid då jag följer väldigt mycket politik och samhällsdebatter. Jag har skrivit låttexter ganska länge men kreativiteten börjar sakta avta där också, även fast jag vill skriva mycket hela tiden så jag slipper känna mig totalt värdelös.

Jag älskar att vara hemma men samtidigt så känns det som att jag borde göra något utanför komfortzonen men den sociala fobin, latheten och brist på motivation gör att jag knappt lämnar hemmet förutom när jag är på jobbet eller gymmet.

Tack för du delade med dig

Tack för att du orkade läsa!

I övrigt kommer här en liten uppdatering.
Jag mår bättre idag. Hjärtat fortsätter att hoppa över slag, men det är inte lika uppenbart eller lika ofta som innan. Jag fick tvinga mig att helt slutat ta mitt blodtryck och använda hjärtmonitorn för tillfället, och det, föga oväntat, har lugnat mig mer eller mindre helt. Inflammationen verkar vara en infektion (en liten förkylning) eftersom den nu satt sig på högerörat, något jag också är van vid. Det viktiga är att jag inte blivit sämre, utan att det sakta blivit bättre istället.
Nu ska jag börja försöka fokusera på flytten igen efter att ha fått lov att kraschlanda litegrann och återhämta mig.

Ha det gott, fina människor!

Jag mår inte så bra idag. Är så ensam, och det är jag själv som pushat ut alla människor som jag bryr mig om.

Jag borde inte ha gjort sådär. Jag borde ha fattat bättre. Förlåt för allt. Allt är mitt fel, jag har satt er i den här positionen. Jag vet inte hur ni någonsin ska förlåta mig. Jag förstår att ni hatar mig. Jag är ledsen för allt jag utsatt er för. Jag förstår att ni måste må skit just nu. Och det är mitt fel. Jag önskar jag kunde vara en normal person. Jag vill bara att det ska vara bli bra, hur det än blir. Jag vill inte leva såhär. Förlåt för allt. Förlåt förlåt förlåt.

Kan inte sluta gråta. Jag känner att jag vill slå huvudet i väggen. Jag vet inte hur fan jag ska leva nu efter detta. Jag behöver hjälp, vad som helst.

Vänner. Vill sträcka ut min hand till er som mår dåligt och erbjuda min energi i form av ett videosamtal. Jag kan lyssna med ett öppet hjärta, och förhoppningsvis ge några råd. Jag vet hur det är. Jag är 35 nu, och för tio år sen skapade jag trådar i denna forumdel. Jag har försökt ta mitt liv, jag har legat på psyket, missbrukat, och jag har känt mig fruktansvärt ensam.
Den tiden är förbi, sen ett antal år tillbaka. Livet är vackert, jag har ett bra liv, och förhoppningsvis kan min positiva energi, mina insikter och erfarenheter hjälpa.
Finns på PM. Kram på er alla

Mår sådär just nu. Står inför ett enormt livsval, ett som kan förändra allt men också rasera allt jag kämpat för... Kasta mig ut i det okända eller stå kvar? Svårt att veta vad som är rätt... Känner mig inte bara ensam, jag ÄR ensam.

Ledsen kompis. Ändå kul att du har val med potential för förändring! Se min post ovan om du vill prata

Allt känns värdelöst, förutom sängen och tystnaden.
Var är mitt hopp? Har jag grävt en grav? Vad vill jag egentligen?
Allt eller inget, jag vill ha allt men inget.

Tiden går; kommer inte kunna åstadkomma ett dugg med detta liv.
Tänker som en gammal gubbe, men är rätt så ung.
Kan man inte bara spola tiden framåt till den dag då problemen inte finns?
Naturligtvis inte.

Förändring i världen börjar med en förändring i själen.
Jag behöver dö för att kunna leva, men jag vill inte dö.
Är det någon skillnad mellan galenskap och rationellt beteende?

Jag blir inge salig på min fason. Åtminstone är jag salig nog att inse mitt öde.
Saligt värre blir det inte av dessa meningar.

Usch, jag dör, för att leva igen. Men, hu, så oj, nej, åh, AH!
Jag vet inte ens vad jag är; dumma fysiska lagar.
Den som skapade världen, om en sådan finns, är ingen bra designer.

Skit samma; nu är det dags att få något gjort.

Tuff vecka. Började med att en mina bästa (och få) vänner kukade ur på fyllan och förolämpade mig och mer eller mindre bröt med mig.

Sen i onsdags åkte jag och syrran in till veterinären för att avliva hennes katt. Hon har varit med i 15 år så det var riktigt jobbigt. Jobbigt att se syrran så ledsen också.

Och nu på kvällen har jag nåtts av nyheten att en barndomsvän tagit livet av sig. Vi hade ingen kontakt, men vi var riktigt tighta en period när jag var liten. Sorgligt överlag när unga människor väljer att ta sina liv. Men det har fan blivit några stycken i bekantskapskretsen de senaste åren.

Det suger. Jag känner mig ensam. Tur att det finns vin. Kram på er allihop.

Ett och ett halvt år av dumma val.

Jag har länge velat studera på universitet, hela mitt liv har jag utgått ifrån att jag är för dum för det, det visade sig dock att jag egentligen har ganska goda förutsättningar för det.
Däremot så har jag det svårare med att välja vilka människor jag omger mig med. För ett och ett halvt år sedan klippte jag navelsträngen helt genom att sluta på jobbet och flytta annorstädes, dock utan en egentlig plan, jag bytte till ett nattjobb som slutade med att jag smällde bilen i ett vägräcke, efter det flyttade jag in i en campervan utan en plan för försörjning.

Jag är så trött på alla impulser jag faller för. I början på året tog mina sista sparpengar slut och sedan dess har jag levt med konstant ekonomisk ångest. Levde på work-aways under sommaren och startade företag nyligen, jag studerar även på sidan om företagandet, eller snarare företagar på sidan om studerandet. Dock så har jag inga pengar så jag vet inte hur jag ska nå ut med företaget, jag har dragit på mig återkommande utgifter som jag inte vet hur jag ska klara, dock lyckas jag på något vis gå runt ändå. Men jag lever på klippkanten hela tiden, vissa dagar blir det att prioritera bort mat för att ha råd att leva. Jag har ingen fast boplats och har inte råd att hålla värmen i vanen längre.
Ibland är man så otroligt korkad.

Jag söker dock jobb för fullt också nu, men jag verkar tydligen inte vara värd skit trots relativt goda arbetsmeriter. Misstänker att jag suger på marknadsföra mig själv.

Håller hoppet uppe att få jobb snart så jag klarar oktober också. Det börjar bli kallt.

Normalt är jag en jävligt positiv människa, med mycket energi och idéer, det är dock som bortblåst.
Jag måste face-up att jag har misslyckats för stunden, dock svälter jag hellre ihjäl än att fortsätta leva som ett misslyckande. Snart klar med prep-studierna, då är det bara högskoleprov och uni. kvar.