Skvaller om pseudonymen Bo Balderson?

Point taken, men hon var född Dagmar Maria Lange. Maria Lang är således ett nom de plume som mer eller mindre är identiskt med dopnamnet. Jfr t ex Erik Zetterström som använde namnet Kar de Mumma.

Smakfråga? Är vi pedanter eller vad? Ja, jag törs skriva vad jag råkar tycka till skillnad från vanliga svennebananer som är så konflikträdda att de inte törs uttrycka en enda åsikt av rädsla för kritik.

Om Maria Lang som Balderson kan man konstatera att hon, när första Baldersonboken kom ut, hade cirka tjugo böcker bakom sig, och en vikande kvalitetskurva. Ett antal av hennes tidiga böcker anses som goda pusseldeckare av sin tid, men hennes problem var dels att hon blev sämre, dels att smaken förändrades och hennes typ av deckare inte längre var så populär som den hade varit. Hon är dessutom i stort sett utan synlig humor i sitt författarskap.

Att hon skulle ägna drygt tjugo år åt att skriva dels allt sämre deckare under sitt kända författarnamn, dels humoristiska deckare under en oavslöjad pseudonym, det känns inte särskilt troligt. Det enda som gör att man kan misstänka henne är väl att sista Baldersonboken kom året innan hon dog, och att det därmed naturligt nog inte har kommit fler, om det vore hon.

Ytterligare ett år senare dog Ebbe Carlsson, så även för honom som Balderson skulle det vara lagom att utgvningen avstannade. Men det är knappast tänkbart att han som tjugo- eller tjugoettåring skulle kunna ligga bakom Statsrådet och döden från 1968.

Det här med perspektiven är jag däremot inte så benägen att ta till intäkt för eller emot kandidater. En god författare bör kunna skriva ur ett annat perspektiv än sitt eget, så jag kan acceptera även kandidater som är icke-män eller icke-konservativa. Med det sagt är Björn Sjöberg fortfarande den jag tror mest på.

Har du något bra exempel på en författare som skrivit ur olika perspektiv?

Jag har läst igenom ett antal Agatha Christieromaner under sommaren och återbekantat mig med denna författarens olika typer av deckare/thrillers. At Bertram's Hotel (1965) t ex är skriven nästan som ett filmmanus i ett behagligt rappt tempo (men har den för Christie ovanliga svagheten att man kan lista ut vem mördaren är redan i första kapitlet). Ordeal by Innocence (1958) är ett försök till psykologisk thriller med en intressant och originell utgångspunkt vilken dessvärre går förlorad i alltför många dialoger involverandes alltför många karaktärer. N or M? (1941) är ett försök till spiondrama med vissa äventyrsbetonade inslag som dock knappast fängslar läsaren, osv.

Dessa är nu knappast exempel på perspektivskiften utan mer på variationer kring teman, miljöer och upplägg. Å andra sidan uppvisar Balderson nästan inga (medvetna) variationer alls varvid man skulle kunna tänka sig att författaren/författarna också skrev annan skönlitteratur och i smb m detta - eventuella - parallella författandet varierade sig.

Nu glider vi kanske från trådens ämne Balderson, men en jag tänker på som har skrivit om olika slags huvudpersoner och ur olika perspektiv är Kerstin Ekman (kanske har hon nämnts som Balderson-kandidat, jag vet inte?). Hennes senaste, Löpa varg, har en äldre man som huvudperson, i Händelser vid vatten är det en kvinna, som kanske kan vara omkring Ekmans egen ålder, men hon står inte i centrum i alla delar av boken. Och så har vi ju kortromanen Hunden, om en - hund.

Ekman brukar ju räknas som en av landets mest framstående kontemporära författare. Hundperspektivet låter dock knepigt; svårt att få en rättvisande bild av vad som rör sig i en jyckes huvud.

Balderson avvek något i tre romaner från huvudformatet: Partiledaren avgår med döden (1982), Statsrådets klipp (1986) samt Statsrådet klarar krisen (1990).

I den förstnämnda berättar adjunkten en mordhistoria ur det förflutna snarare än återger en samtida. Detta ger denna romanen en hel del fräschör och möjligheter att ta ut vissa svängar.

I den andra av dessa tre romaner återkommer dagboksanteckningar i första person av mördaren, ett grepp som återkommer i den tredje romanen vilken dessutom avslutas med ytterligare passager i första person av Statsrådet själv, hans fru samt adjunktens fru; alla tar här på sig mordet vilket blir såväl förvirrande som löjligt.

Enligt min mening lite Balderson-koppling till kvällens avsnitt av "Det sitter i väggarna" (om gården Markims Bergby i Vallentuna).

På gården gjordes nämligen filmen "Simon i Backabo" som byggde på pjäsen "Sympatiska Simon" som min huvudmisstänkte Gösta Gustaf-Janson var med och skrev...

Har nu läst Dicanders artikel i vilken han framför sina teorier rörande Gösta Gustaf-Janson som Balderson.

Som tidigare skrivet är jag tveksam till den komparativa metod som ofta använts i sammanhanget nämligen upplevda likheter i språkbruk och stil mellan Balderson och andra författare. Skäl: författare brukar mer eller mindre medvetet imitera sina favoriter.

GGJ föddes 1902 och avled 1993. Detta skulle göra honom till Baldersonsdebutant vid 66 års ålder varvid han fram t o m 1990 skulle ha fått utgivna tolv deckare parallellt med nio romaner under eget namn. Enl Wikipedia författade GGJ 28 romaner under perioden 1927-1990 och utöver dessa även bland annat filmmanus.

GGJ hade någon form av uppkomlingsbakgrund (vilket även efternamnet Jans(s)on antyder); fadern startade en pantbank och GGJ kom att födas, växa upp, leva och avlida i genomgående exklusiva miljöer såsom Saltsjö-Duvnäs, Djursholm och Båstad. Detta till trots var familjen tydligen något vänsterorienterad; t ex döptes GGJ aldrig p g av föräldrarnas religiösa ointresse vilket borde ha väckt ett visst uppseende år 1902! Även GGJ:s far författade och familjen förefaller ha umgåtts livligt med en hel del kända författare såsom Strindberg och Engström samt även folk med andra kreativa yrken. GGJ förefaller ha skildrat det övresociala skiktet med påtaglig distans och satir.

Mycket av ovan kan tyckas passa in på Balderson vars intriger är förlagda till övresociala miljöer. Även om dessa miljöer stundom skildras en smula satiriskt så framstår Baldersons perspektiv som borgerligt snarare än vänsterorienterat.

Jag har inte funnit några argument för att GGJ - som jag alltså försummat och således aldrig har läst - skulle ha skildrat specifikt politiska miljöer. Det är uppenbart att Baldersons utgivare (som sedermera kom att ge ut GGJ likväl) överdrivit dennes insyn i det politiska livet och att Björn Sjöbergs bror Olof mycket väl kan ha varit huvudkällan till de få insiderinslag som förekom i de fyra första romanerna. Politisk satir å andra sidan kan vem som helst skriva. Har dock svårt att få ihop Baldersons politiska inramning med GGJ.

Ännu mer påfallande är att GGJ tydligen ej skrev deckare. Det bör påpekas att ehuru deckargenren länge betraktats med njugghet så kan inte vem som helst knåpa ihop fyndiga deckargåtor på löpande band vilket är orsaken till att vissa i huvudsak skriver deckare medan andra vanlig skönlitteratur.

Nej det gjorde han inte, men det tycker jag inte Balderson gör heller, han framstår inte som någon riktig insider.
Men enligt sina memoarer bidrog han till manuset för denna film:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Karl_Fredrik_regerar
En komedi om en statare som blir minister, plus överklassmiljö...


GGJs bok "Hotell Mylinge" kallas "psykologisk thriller" på omslaget. Den boken plus "Tofflan byter hamn" och "Stora famnen" är romaner med lite deckar/kriminal intrig som krydda.

Tofflan byter hamn har jag läst, och huvudpersonen har onekligen vissa likheter med Statsrådet - hämningslös och yvig intill outhärdlighetens gräns. Den berättas också av en adjunkt med ungefär samma personlighet som Vilhelm Persson. Jag undrar om GGJ hade vågat stjäla så mycket av sig själv om han vore Balderson, men det är förstås ett argument som man kan vända på.

Hotell Mylinge har jag inte läst, fast den står här i hyllan. Återkommer om den vid tillfälle.

Tofflan byter hamn utkom 1964 och Hotell Mylinge utkom 1965 visavi att den första Baldersonromanen utkom 1968. För att återgå till mina tidigare spekulationer om att bröderna Sjöberg förefaller att ha arbetat med romanen Statsrådets fall under större delen av 60-talet (Se tidigare inlägg!) skulle detta med likheterna med GGJ faktiskt kunna förklara detta: de läste helt enkelt romanerna om "Tofflan" och blev på olika sätt inspirerade till att hitta ett format som passade för deras politiska deckare. Var Åke Runnquist därtill GGJ:s förläggare på 60-talet så kan det ha varit denne som var den förmedlande länken.

Jag orkar inte plöja igenom denna tråden på jakt efter eventuella tidigare spekulationer kring varför pseudonymen Bo Balderson ens var nödvändig men tänkte hur som helst ta upp detta nu.

Den mest antagliga förklaringen är att förläggaren lanserade konceptet av finansiella skäl; om man antyder att författaren mer eller mindre sitter i regeringen kommer läsarna att strömma till. I så fall var konceptet onekligen mycket lyckat. Det slår mig dock att ett annat skäl kan ha varit att formatet låg alltför nära just GGJ:s om det stämmer att även denne haft upplägget "adjunkt berättar om en spacead huvudpersons äventyr".

Frågan blir då om romanerna om Statsrådet faktiskt ens skulle ha funkat utan Baldersonpseudonymen.

För det första kunde författaren personligen ha angripits från olika håll för sin respektlösa ton gentemot politiker vilket kunde ha hämmat möjligheten att ta ut svängarna. På så vis blev pseudonymen lika mycket ett skydd för författaren som den gynnade utgivningen, i synnerhet mot bakgrund av den vänsterera som rådde när böckerna började ges ut.

För det andra hade författaren, som förefaller vara en tillbakadragen individ, kanhända känt sig obekväm med eventuell berömmelse och därmed inom kort slutat att skriva.

För det tredje hade författaren nog prövat att skriva deckare utan den politiska inramningen och därmed måst testa andra huvudpersoner vilka troligtvis inte nått samma popularitet. Agatha Christie skapade två mycket framgångsrika romandetektiver nämligen Hercule Poirot och Miss Marple men testade även ett antal mindre framgångsrika problemlösare såsom överste Race, polismästaren Battle samt paret Tommy & Tupence vilka förekommer i endast en handfull romaner.

För det fjärde hade pseudonymens praktiska "paraplyfunktion" inte funnits att tillgå; det är sannolikt att Sjöberg inte författade romanerna helt ensam utan hade olika mycket hjälp med olika romaner av brodern och/eller förläggaren (en omständighet som allmänt påtalats och som jag diskuterat i tidigare inlägg).

Och för det femte hade givetvis denna outtrötteliga gissningslek kring författarens identitet aldrig existerat. I själva verket har Baldersons berömmelse mer kommit att handla om detta gissande än om själva böckerna vars kvalitet ur ett deckarhänseende inte fullt ut fått sitt rättmätiga erkännande.

Det skulle kunna vara så att någon, t.ex. Sjöberg varit starkt influerad av GGJ. Men jag tror att han var huvudförfatttaren, eller kanske ensam författare. Sjöbergs roll kan ha varit som bollplank och/eller assistent.

Jag tror att Balderson-böckerna var något GGJ började planera i mitten på sextiotalet. Han gick igenom skilsmässa då och blev nykterist. Han behövde väl lite nya fräscha projekt i livet.