Hur var präster ansedda förr i tiden?

Frågar för ett visst historieintresse och personlig anknytning till ämnet då jag har några präster i släkten, bla min farmors far och farfar. Var de ansedda som lägre stående som nu än jurister eller var de lika respekterade? Tänker att juristerna exempelvis ofta kom från adliga familjer och prästerna från vanliga som min. Hur såg man på dem 1850 framåt och när skedde the fall from grace?

De hade samma status som läkare, ofta kunde det vara en bys ende lärde person. I städer var de nog något mer föraktade bland de högre stånden. När det verkliga fallet skedde får någon mer insatt än jag svara på men troligen under 1900-talets första hälft.

Intressant. Som jag misstänkte då gällande vad de högre stånden tänkte isåfall.

Samma som hur muslimerna ser på imamer, lärda individer som kan läsa och skriva.

Fast kunde inte svenskarna läsa och skriva under tiden jag nämnde? Prästutbildningen verkade vara en rätt verbalt krävande utbildning på den tiden.

Tidigt 1900-tal: Prällen, sågs av de AT-istiska kommunisterna i byn som den som i sällskap med klockaren och apotekaren skulle dingla som allra först när relevutionens gryning randades.

Husförhörens tid, var ännu hos allmogen i kollektivt åminne och de som inte var b-gåvade med kristeligt sinnelag kunde ha ett horn i sidan till Gudsmannen.

Det är mäktigt, att haft präster i egna släktleden. Tänk bara på framlidne Kulturman och Filmregissör hr Ingmar Berg man som rantat hyllmeter om sin egen far prästmannens av knodden Ingmar tillskrivna pennanalism.

Om en umgås i int'lekt'ella kretsar, så hör det till att till fördrinken muntra upp humöret i sällskapet med att lägga ut texten om hur utstuderat De Röda under Spanska, 1936-1937, tog prällar av daga. Lillefars handgångna kommissarier var också framstående i de stunten.

Jo, farfar ska ha haft 5 kulor, 1 för varje familjemedlem om revolutionen skulle komma. Borgare och nazist gift med prästdottern som han var.

Prästen sågs som en "Herreman". Antagligen "finare" än läkaren.I princip den enda i socken med universitetsutbildning.
I mindre orter (och de var rätt många) satt prästen som ordförande i samtliga nämder.
Prästen var statens represetant kan man säga.

Prästen har 3/4 dels hemman i lön under 1800-talet och det skulle stå 7 hus på fastigheten (svårt att förstå för moderna människor men brygghus, vedbo stall osv. Och boningshusets standard var reglerad.
Klockaren hade 1/3-dels hemman (kyrkvaktmästaren på modern svenska).
Nu beror det lite på hur rik församlingen var men många prästgårdar ser ut som herrgårdar. På andra ställen mer som emils hem.
Drängar och pigor hade man i alla fall som på 1900-talet övergick i arrendatorer.

I england var präst ett av de fyra yrken som var ok för en adelsman att ägna sig åt: Armen, Flottan, Juridik och religion (här kunde man göra sig av med söner utan arvsrätt). Medicin ansågs inte lämpligt.
Detta avspeglar sig mycket tydligt i tex. tv-serien downtown abbey som alltså utspelar sig tunt 1a världskriget och medicin är fortfarande inget för en adelsman (detta är historiskt korrekt).

Intressant, tack. Förklarar kanske stoltheten man kände som ung och fick förmedlad. Tur att man vuxit ur det.

Kul ämne!

Präster var ett kärt föremål för folkets humor. Det finns många anekdoter, ordstäv och talesätt, som visar att allmogen gärna gjorde sig lustiga över högvördiga prästerskapets begär efter det jordiska goda, själaherdarnas långa och utdragna predikningar, och de påfallade olikheterna mellan vad prelaterna brukade säga till folk att göra, respektive vad de själva gjorde.

https://ordsprak.sls.fi/#/home

Bottenlös som prästmaga
Båttenlöus som prästens säckin
Ä je eendlöst som gamälprästis predikane
Gör int som jag gör, utan gör som jag säjer, sa förriga prestin

https://albertveli.wordpress.com/2013/07/27/ordstav/

Det här tycks bära rent åt helvete, sa prästen då hästarna skenade mot kyrkväggen.
Det var dit jag ville komma, sa prästen, predikade om helvetet.
Synden tar jag på mig, om du tar på mig, sa prästen till pigan.
Gör ej som jag gör, utan som jag säger, sa prästen.
Jag ska lära dig ljuga, sa prästen, slog pojken i huvudet med bibeln.
Lite av varje, sa prästen, fick loppor i plånboken.

Men folket såg också på sina präster med respekt och vördnad. Många präster hade rykte om sig att ha mystiska krafter, det påstods ofta att de hade studerat svartkonst i Wittenberg och var ägare till svartkonstboken. Det berättades gruvliga historier om deras nappatag med djävulen, deras förmåga att se vart de avlidnas själar kommit, med mera.

http://365sagor.blogspot.com/2012/03/sagner.html

296. Djävulen
(Dalsl. 26.)

Prosten Groth for till julottan i Fröskog. På vägen till kyrkan for det ena hjulet undan kärran. Det hände flera gånger. Men till sist så tvingade han Satan att sätta axeln under den ena sidan på kärran och sedan fick han springa på det viset hela vägen till kyrkan. Prosten körde, så att den onde fick springa i diket. Elden flög kring den onde. Prosten var så gudlig, därför kunde han göra så med Satan.

https://sagobloggen.com/blytaket-pa-fru-alstads-kyrka/

För många år sedan fanns en präst i Fru Alstad som hade varit i Tyskland – i Wittenberg eller Greifswald – där han hade studerat svartkonst. Prästmannen hade lärt sig sin konst så grundligt att till och med Hin Håle själv var rädd för honom.

Då hände det sig att en kungadotter i Danmark hade utsatts för ett spöke och blivit så besatt att ingen kunde driva det onda ur henne. Flera av de mest lärda biskoparna i landet försökte, utan resultat. Självaste ärkebiskopen gick bet på uppgiften.

(Läs fortsättningen själva)

http://old.murberget.se/upptack/minnespost.aspx?regnr=1824

Då jag var barn hörde jag den här berättelsen om gamle Brandell i Nora - far till vår kyrkoherde. Det var dans i en gård i närheten och drängen ville gå dit. Det skulle han få, svarade Brandell, men han skulle själv följa med dit. Då de kom fram till stugan ställde de sig att titta in genom fönstret. Brandell sköt av sig sina galoscher och sade åt drängen att stiga i dem. Han gjorde så och då fick han se, vem som dansade tillsammans med dem. Det var den onde själv. Den, som inte ville gå in på dansen, det var drängen. Han var en andans man, Brandell.

http://old.murberget.se/upptack/minnespost.aspx?regnr=1832

I Själervad var det förr i tiden en präst, som hette Bradell. De har berättat, att han efter jordfästningen av ett lik brukade tala om, vart den dödes själ farit. - Nu minnes jag inte, om det var han, eller var det en annan präst. Men det var då på det viset, att några beslöt sätta honom på prov. De fick en levande person att lägga sig i en likkista, och så for de till prästen med kistan., att han skulle jordfästa liket. Då prästen skulle tilll att säga, vart själen kommit, sade han: "Jag finner honom varken i himmel eller helvete." Om en stund utropade han: "Jo, nu far han till helvetet!" Då de öppnade kistan, var personen just död. Det skulle ha gått så med honom, emedan det var så syndigt gjort av honom att handla på detta sätt.

http://old.murberget.se/upptack/minnespost.aspx?regnr=7643

På 1840-talet hade de här i Borgsjö en präst, som hette Söderberg. Han var en sådan, som hade konst och makt med själva den onde. Det var på ett ställe de var svåra till att sitta och spela kort beständigt. Till sist fick de se den onde sitta på murkransen, och de kunde ej få honom därifrån. Så skickade de bud på S. att han skulle komma och driva ut den onde. Han kom med sin bok i handen och började mana, men den onde slog boken ur handen på prästen, denne befallde honom taga upp den, och det måste han göra. Sedan borrade S. ett litet hål i fönsterblyet och drev ut den onde genom detta, och det blev kvar bara en liten svart trasa efter honom.

http://old.murberget.se/upptack/minnespost.aspx?regnr=12351

Under den tid, vi hade präst gemensamt med Torp, hade vi en präst, som hette Martinus Johannis, på äldra dagar kallad Martin hin gamble. Denne präst hade studerat i Wittenberg, varest de på den tiden även läste sjätte mosebok, svartkonstboken. En sådan präst ägde icke blott som andra präster makt över den onde och hans anhang, utan kunde också när som helst kalla de underjordiska till hjälp och bistår.

http://old.murberget.se/upptack/minnespost.aspx?regnr=11645

För övrigt hade de hedniska bruken i sådan grad sammansmält med kristna, katolska religionsbegrepp, att prästen på många ställen själv ansågs nästan som trollkarl. Han kunde med sina böner förbättra årsväxten, trolla tillbaka kreatur som kommit bort, utdriva onda andar från vansinniga och besatta, fördriva spöken etc.

http://www.re4u.se/glimten/hok/hallengr.htm

Den rike Kjäll i Linghult var känd som en ogudaktig man och trollkarl, och då han var död, skulle Hallengren jordfästa honom, emedan prosten hastigt insjuknat. Händelsen skedde under prosten Alsings dödsår.

Då Hallengren förrättade jordfästningen, yttrade han, att "det var ej mycket att kasta jord på fyra tomma bräder." Han ville därmed säga, att "Skam" tagit den döde, och att det var endast en tom kista, som sänkts i graven.

En sådan tro, att "Skam" tog ej endast själen utan även kroppen, var ej ovanlig, varför det ej var underligt, att begravningsföljet återvände från kyrkogården till sorgehuset med den föreställningen, att Kjäll tagits av den onde. Och denna tro spred sig vidare ibland allmänheten.

Intressant. Kan du ge årtal för länkarna? Kollade bara en länk men där verkade ju alla i samhället bli skämtade med? Ser inte det som något som tyder på att prästerskapet skulle bli särskilt hånat. Vad har du för belägg för det? Tänker att folk generellt var kristna och såg prästerna som en källa till frälsning.

Om du klickar på länkarna hittar du i flera fall årtalen angivna, antingen de år då uppteckningarna gjordes, eller när de publicerades första gången. Allmänt taget är exemplen från 1800-talets sista decennier eller 1900-talets första hälft. Databasen med finlandssvenska ordstäv, som den första länken går till, omfattar material från 1880 till 2005.


Gällde inte frågan i startinlägget hur folk förr i världen såg på sina präster? De exempel jag gett visar att man både skämtade med deras mänskliga svagheter och kände en skräckblandad respekt för deras makt. Det ena förhållningssättet uteslöt inte det andra.

I karnevalsupptågen i det medeltida Europa kunde man gyckla friskt med prästers och abbotars aptit på mat och vin och guld och kvinnor, och i tidens versberättelser, fabliaux, var prästers dåliga moral ett stående tema. Ändå uppfattade sig alla på den tiden som kristna, de kände oro över sin själ, de bad till helgonen, de biktade sig och gick i mässan, och de såg till att få sista smörjelsen av en präst när de skulle dö.

Eller för att ta ett svenskt exempel: Bellman skrev bibelparodier, sånger om Noaks vinodlingar och Moses som dunkade lagtavlorna i berget - Säj mig då om han nykter var! - och parodierade Paulus brevskrivande i sina Fredmans epistlar. Samtidigt är det ingen tvivel om att han (Bellman) var en god kristen, och han författade faktiskt även psalmer.

https://humanismkunskap.org/2020/02/16/evangelium-och-epistlar-andlig-diktning-och-bibelparodi-i-carl-michael-bellmans-forfattarskap/
http://psalmboken.blogspot.com/2015/02/bellmans-psalm-pa-kyndelsmassodagen.html

Om vi tittar lite på hur präster skildras i den "riktiga" litteraturen på 1700- och 1800-talen, är bilden minst lika varierande. Anna Maria Lenngren var utan vidare en god luthersk kristen, även hon författade psalmer.

https://sv.wikisource.org/wiki/En_blick_p%C3%A5_graven

I Den glada festen ger Lenngren en varm skildring av den gamle, allmänt avhållne lantprästens födelsedagsfirande med familj och husfolk ...

http://runeberg.org/lenngren/1_02.html

... och i Grevinnans besök beskriver hon gästfriheten i prästgården, men också prästfamiljens krypande och svassande inför den förnäma gästen ...

https://litteraturbanken.se/skolan/poesi-forfattare-anna-maria-lenngren-grevinnans-besok/

... och i Den mödosamma världen flinar hon ganska respektlöst åt en tjock präst som äter frukost på sängen.

https://litteraturbanken.se/skolan/poesi-forfattare-anna-maria-lenngren-den-modosamma-varlden/