Citat:
Ursprungligen postat av
Ördög
För övrigt hade de hedniska bruken i sådan grad sammansmält med kristna, katolska religionsbegrepp, att prästen på många ställen själv ansågs nästan som trollkarl. Han kunde med sina böner förbättra årsväxten, trolla tillbaka kreatur som kommit bort, utdriva onda andar från vansinniga och besatta, fördriva spöken etc.
Jo, men det var ju faktiskt byprästens ursprungliga arbetsuppgifter under den katolska perioden, som ju följde direkt på den hedniska.
Att prästen skulle sköta om välsignandet av allt som folket menade sig ha behov av att få regelbundet välsignat var så djupt inrotat i bondebefolkningens världsåskådning att det t.o.m. startades upp regelrätta uppror och revolter, närmast som inbördeskrig, i Gustav Wasas reformistiska kölvatten.
Dacke och hans karlar fick kungen att lova dyrt och heligt att låta prästerna få ha kvar sina gama arbetsuppgifter, för att få lugn och ro i et nyblivna Riket igen.
Dackes huvudanledning att bekriga den nye kungen formulerades alltså som att - "Bevara det som gammalt och fornt var," och med det åsyftades, som sagt, byprästernas välsignelsearbeten.
Men efter inte lång tid så hade Wasa ändå fått dem, prästerna, att upphöra med detta "hedniska oskick" och fick hädanefter hålla sig till att predika kungens lov, och lag, framför församlingarna.
Det fanns emellertid annat som bondebefolkningen inte såg på med lika blida ögon, då under den mörka medeltiden ... och det var när prästerna började försöka lära ut kristen dogma till de stackars obildade starna.
Bara det att de kanske inte var fullt så dumma som man kanske hade föreställt sig, ty allt oftare fick den stackars prästen höra gapskratt från församlingen när han försökte upplysa den boskapsuppfödande bondeförsamlingen om hur det "egentligen gick till" när Guds barn kom till världen," så att säga ...
- "Vi vet nog hur barn kommer till," var det inte ovanligt att man kunde höra efter prästens förkunnelse om Josefs äktenskapliga liv med unga "Jungfru" Maria ...
Och det var ändå av det mildare slaget.
För det var inte ens särskilt ovanligt att den Apfulla församlingen - helglediga ju - handgripligen klådde upp prällen också, vid första bästa tillfälle.
Eller kanske övade prickskytte med armborst, med prästen som målgestalt ...
Kanske ändå inte det allra vanligaste ... =)
Men att armborst sköts mot kyrktuppen i tornet topp var vanligt förekommande, liksom mot kyrkporten.
Om församlingen ens överhuvudtaget lyssnade på prästens under de alldeles för långa gudstjänsterna, som - som sagt - nyttjades för annat. Som tex att supa, som att idka kroppsligt umgänge med det täcka könet i mörkret bakom bakersta raderna - inte helt sällan så högljutt dessutom att hela kyrkan blev beklämt medvetna om händelserna.
Dvs, medeltidens präster hade det inte alltid lika bra som under det tämjda pietistiska 17- och 1800-talet, då man nog vackert fick finna sig i att sitta som ett ljus i raderna för att inte riskera ådra sig någons ogillande blickar - eller hemläxa på katekesen.
Medeltiden erbjöd ju dessutom även möjligheter för den mer besuttna aldelen av befolkningen att fysiskt bygga till egna, privata och insynsskyddade avdelningar till kyrkan. Som de kunde sitta i utan att behöva beblanda sig med resten av packet, och utan att prästen skulle kunna se eller höra vad som hände därinne.
"Kyrkan," däremot - som institution - hade stort inflytande och makt.
I synnerhet biskop osv.
Kyrkans män var stod ju alltid den värdsliga makten nära, och var rådgivare och diplomater osv.
Men det berodde kanske inte alltid på att de var just biskopar, utan mer på att de tillhörde det redan inflytelserika världsliga frälset.
De "arbetade" inte direkt, utan levde världens lyxliv istället. Oavsett könstillhörighet. Högättade kvinnfolk blev abbedissor för något nunnekloster tex, istället för biskopar.
Men, som sagt, allt det skulle komma att förändras.
Först pga Wasas reformation, och sen pga hur reformationen utvecklade sig till strikt Pietism under 17- och 1800-talen. Ja, det började väl egentligen lite tidigare än så, under 1600-talet, men ändå.
Det 1800-tal som TS frågar om, emellertid, det var ju en slags motsägelsernas tid.
Å ena sidan hade vi kyrkan som fortfarande ville hålla sig kvar vid maktens spenar, och stanna kvar på sin position som viktigaste i trakten.
Men samtidigt så började ju samhället förändras, på nytt. Både rent demografiskt liksom samhälleligt och rent intellektuellt. Dvs städerna började bli viktiga och landsbygden började avfolkas.
Nya tankesätt såsom akademisk religionskritik och upplysningsideal gjorde också sitt til.
SÅ prästerna började förlora greppet om folkets själar, både pga urbaniseringen och pga den kritik prästerna fick från "Lärt håll."
Prästerna skulle ändå fortsätta ha ett arbete, som folket efterfrågade - att välsigna den äktenskapliga föreningen, liksom den nyfödda, samt det sista farvälet.
Där hade prästen kvar sin centrala funktion, om än utan större möjligheter att lära folk veta hut, så att säga, som under de senaste århundradena.
En annan funktion som prästerna haft hand om, men som det inte talas så mycket om längre, är ju som Militärmaktens propagandist, inom egna leden, så att säga.
Byprästen i synnerhet kunde ju ha stort ansvar för hur många som sökte sig till indelningsverkets stugor, liksom till sjöss.
Prästerna följde ju även med ut på krigsföretag, och höll mannarnas kampvilja vid liv, eggade på och fostrade patriotism och fiendehat.
Dvs inga präster som lärde mannarna att vare sig vända andra kinden till eller ens att älska sina fiender alltså ... =)
Snarare tvärtom, att tex det var en "Gudi härlig sak att ha fienden ihjäl."
Prästerna hemmavid var ju också de som läste upp krigsnyheterna för bygdens församling. Och om någon listats som stupad eller så.
