Har vi daltat sönder våra barn?

Gen Y och Z är bra mycket mer medvetna tidigt i åldrarna än vad vi var. Jag antar det beror på riklig information. Har svårt att tycka illa om dem. De har fått arbeta hårdare med hjärnan. Vi fick fakta redan sållad och kompakterad. Utan att behöva ens tänka på om informationen var rimlig. Det gör dem mer kompetenta.

Många har det bättre med pengar, men man kan inte mäta lycka i hur mycket grejer man fick som barn. Det är inte en bra sak att bli curlad. Det är som att vara fånge att dels vara ensam utan stöd kombinerat med vaktad. Den kombinationen är inte att leka med. De har inte fått pröva sina vingar för det finns ingen plats i samhället för dem. Jättekul att vara gen Z. Vissa är bortskämda av gen x-föräldrar som beter sig som ungdomar själva och drar på sig skulder, men alla är inte sådana.

Kan en del av alla bokstäver som delas ut egentligen vara någon form av tristess?

Ja. Många begåvade barn som inte får tillräcklig stimulans i skolan kan bli frustrerade, arga och aggressiva.

Vaktad, övervakad, utan känslomässigt stöd, varnad för farligheter och utan utrymme att misslyckas eller att pröva på nya saker.

Där har vi en giftig cocktail som med säkerhet leder till mental ohälsa och ett lågkvalitativt liv. Ett osjälvständigt, improduktivt, otryggt, stressigt och otillfredsställande liv där driv, företagsamhet, initiativ och aktivitet uteblir.

Det är som att befinna sig i ett stillastående vakuum;
ett tillstånd av ensamhet, inlärd hjälplöshet, initiativlöshet och inkompetens;
där ingen utveckling sker, men barnet förväntas ändå klara av utmaningar och bli självständig;
där individen är rädd för allt: risker, "farligheter", misslyckanden, att göra fel, att pröva sina svaga "vingar".

En sådan uppväxt pajar alla barn och ungdomar oavsett social klass eller social tillhörighet.

Nästan bättre att genomlida fysisk misshandel då den är mer påtaglig och uppenbar än känslomässig försummelse, curlande och överbeskydd.

Känslomässig försummelse gör individen:
sjuk, dissociativ, identitetslös och perfektionistisk m.m.

Individen blir oförmögen att göra val (eftersom att denne inte vet vad den skall välja) samt urskilja vad den gillar och ogillar.

Individen lämnas utan riktning och mål i livet,
tom på känslor inombords samt utan självkänsla.

Curlande innebär att vårdnadshavaren löser problem och gör alla val åt barnet. Därmed utmanas inte barnet vilket gör det faktiskt inkompetent samt minskar självförtroendet till att lösa problem. Individen tränas inte i att misslyckas, i tålamod och i uthållighet.

Individen blir därför rädd och oroar sig för eventuella problem som kan tänkas dyka upp och blir handlingsförlamad, i panik, när ett problem uppstår.

Individen upphör med att ta initiativ samt ta risker, blir passiv, inaktiv och tillbakadragen - därför att denne vill, till varje pris, undvika att problem ens uppstår.

Överbeskydd innebär att individen ideligen blir upplyst om alla inbillade och faktiska farligheter och risker, vilket bidrar till att individen blir rädd för allt och alla - därmed otrygg, rädd, orolig, passiv, inaktiv och initiativlös med inlärd hjälplöshet.

Håller med din analys.

Det är det alla säger som är äldre att vi fick iallafall frihet. Man fick köra trial and error.

Jag tycker ofta inte det är något direkt fel på zoomers. De har ofta bättre utbildning än jag hade i den åldern. De är mer medvetna om skillnader och likheter med andra, och har ofta större acceptans.

Men de har ju ofta gått igenom den uppfostran du beskriver. Föräldrar jobbar så inihelvete mycket att barnen inte får rätt stöd. Jag vet att föräldrar vill väl, men det är mer punktinsatser. Det är bättre för barn att få tid med föräldrarna än att få saker. De får skitmycket saker. Antar att därför är de bortskämda med det. Men saker är inte viktigt.

Det som skrämmer mig mest är att de inte vill flytta hemifrån. Alla ville flytta när jag var liten. Det var ens största mål. Att få rå sig själv. Det är inte naturligt att inte vilja dra. De flesta flyttade även förr med stöd från föräldrarna, under min studietid fick jag ibland låna pengar. Men jag njöt i fulla drag av att ha min egen lya på 20 kvadrat.

Jag vet inte om det är mest uppgivenhet att man inte kan hitta något eget för det finns ju inga bostäder. Eller om de faktiskt tycker det är OK att bo hos föräldrar eller förälder.

Ja alltså, jag har själv ADD och jag hade tråkigt i skolan, därför gick det inte jättebra. Alltså det gick inte dåligt. Men jag hatade skolan för jag satt bara av lektioner. På den tiden var det förbjudet att de begåvade fick högre krav.

Men idag krävs det annat än bara studieresultat. Förr krävdes det bara att man gjorde ett bra arbete. Man döms efter hela sin individ. Då failar man mycket lättare i de utåtriktades värld. Där det är lika viktigt att fika rätt som att göra sitt arbete. Upplever också att arbetet numera är mer sönderdelat så att folk som är annorlunda inte kan göra det på sitt eget sätt. Då kan det paradoxalt gå långsamt men man hinner inte med ändå. Vi med NPF är ofta oflexibla. Skolan vet jag har blivit mycket svårare, särskilt om man går på en bra skola.

Världen är numera handikappanpassad åt de utåtriktades problem. De får allt gratis, och stöd med det som är svårt för dem, inbyggt i systemet. Vad som är normalt nu är något smalt och nästan ouppnåeligt. Man måste tänka på deras sätt, annars får man inte vara med.

Mina föräldrar gick igenom en turbulent separation när jag var ca 6 år. Under min uppväxt träffade jag pappa endast på helgerna (men ibland inte ens då) eftersom att han jobbade på annan ort, många mil bort. Morsan jobbade ofta (inte alltid) kvällspass så jag träffade henne bara en stund sent på kvällen. Jag tror att detta knappast har stärkt mig.

Många vill nog bo kvar hos föräldrarna/föräldern eftersom att det är bekvämt eller att de inte vågar eller inte tror sig klara sig själva. De gillar ett slacker-liv framför datorn och får saker serverat.

Å andra sidan vill nog många flytta men det finns inga bostäder. Läste att >200.000 unga vuxna vill flytta hemifrån men kan inte. Rätta mig om jag har fel med siffran.

Det är svårt att vilja om man inte vågar. Jag tror inte det är bekvämt att bo "hemma". Visst, man kanske får spela TV-spel och få maten lagad. Men man måste leva under sina föräldrars rutiner och det är inte bekvämt alls. Det tar egentligen mer kraft att anpassa sig än att sköta sig själv. Men om man inte testat vet man inte det.

Jag vet en person som fick chansen att flytta tidigt. Förr skulle man blivit glad, men hen bodde bara borta ett år och flyttade sedan "hem". Jag trodde hen skulle förstå då hur najs det var att vara i eget boende, men det verkade mest skrämma hen. Jag förstår inte riktigt vad som är problemet. Hen vet hur ett boende funkar, kan städa och laga mat. Hen bor kvar hos föräldrar nu trots eget välbetalt jobb och vill inte flytta. Det är som hen inte förstår att det funkar utan lilla mamma. Är absolut ingen slacker.

Känns som dagens yngre generation är så feminina, svaga och klena. De orkar inte jobba 40 timmar i veckan utan att börja böla över att de är ett offer för systemet pga av sitt kön eller etnicitet.

Undra verkligen hur höga skatter vi kommer att behöva ha med att både betala pensionen till oss blivande pensionärer och alla dessa feminina, sjukskrivna, klena fanskapen