Föräldrar med narcissism

Någon med erfarenheter? Hur hanterar ni dom i vuxen ålder och vad har dessa satt för spår på er?
Hur handskas ni med blodsband som använder psykopati i nära relationer. Hur handskas man med dessa?

Man säger upp kontakten helt. Respekt och kärlek är det ända sanna bandet. Allt annat är meningslöst.

För det första är det etiketter som flashbackare klistrar på alla de inte gillar. Berätta vad som gör föräldrarna till narcissister?

Du tror inte man har rätt bra koll på det som barn till en narc?

Finns bara en väg, bryt kontakten eller håll den på ett minimum.

Dom blir aldrig nöjda
Dom strävar och ställer enorma krav perfektion som aldrig du kommer leva upp till
Dom ljuger och förnekar saker dom sagt eller gjort
Dom skuldbelägger allt och alla
Kan aldrig erkänna fel
Säger förlåt för att sedan göra samma sak igen
Vill veta allt om dig för att sedan använda det emot dig
Älskar makt
Trycker ner dig eller försöker få dig att se dålig ut i olika sammanhang
Kan inte genuint visa kärlek
Utan det handlar bara om hur dom själva känner sig, dom måste vinna något på allt dom gör.
Hmmm vad tror du om detta….

jag vet att man inte kan det här. Och det framgår ju av tex psykopat-tråden.

Man förstår tex inte skilnaden mellan "grandios narcissism" och narcissism som tex en bieffekt av autism (som egentligen handlar om att skjuta bort omvärlden pga bl.a. intrycks-overload).

Jag gissar att det är så enkelt att de inte höll med ts och nu är de narcissister.

Tja, det du beskriver är inte narcissism.
Det vore oerhört osannolikt att båda skulle ha narcissistisk personlighets-störning.

Du får gärna förklara vad du menar?
Tänk på att olika kön kan bete sig olika.

En mycket bra beskrivning!

Nästan alla i min släkt har denna störning, det var fruktansvärt och jag försökte dra därifrån så fort jag såg en möjlighet i tonåren, vill aldrig ha med dem att göra igen om jag inte måste.

Fick inte ha ett privatliv för pappa inte ens låsa på toa han krävde att han skulle ha insyn. Jag blev allra sämst behandlad av mig och syskonen, enda som var tvingad att göra hushållsarbete till slut, det eskalerade hela tiden tills det blev helt absurt. Pappa sa alltid att jag var värdelös och dum i huvudet osv. och att min bror är hans bästa barn för min bror är mest lik honom själv.

Ang. hushållsarbetet frågade pappa som såklart aldrig blev nöjd med min insats om han iaf inte kunde vara tacksam för jag hjälper honom(jag var tom. tvungen att raka, klia och kamma honom). Då blev han kränkt och sa ”du får väl bo här? Du får väl mat?”. Mina syskon behövde inte jobba.

Min bror som är likadan och var otroligt empatilös och sadistisk fick behandla mig hur illa han ville, sälja mina saker, utpressa mig osv. När jag inte stod ut mer så hånade pappa mig bara och stod jag på mig så misshandlade han mig.

Socialen gjorde typ inget, ingen släkting eller vänner heller. Jag fick inte ens välja gymnasieutbildning för pappa garanterat för att jag inte ska kunna fly så jag kunde få frid. Men eftersom de spelar normala föräldrar inför tredje part så kände han sig tvungen att tillåta mig flytta till internatskolan jag ansökt och blivit antagen till då det är olagligt i Sverige att neka sina barn rätten till utbildning.

När min bror fick reda på att jag hittat en utväg blev han ledsen och kom och sa till mig ”åh jag är så glad att du ska flytta för nu kommer pappa bli mer givmild”, jag fattade inte vad det var för fel på honom då men idag fattar jag att han var ledsen för hans slagpåse hittat en utväg så han inte kunde känna sig mäktig och njuta mer över att göra mig illa men de vill inte man ska förstå hur de egentligen för de känner att de förlorar på något sätt och det kan de inte leva med.

Min pappa hade inte ens empati för att jag grät när min mamma dog av cancer utan gråtandet gjorde honom bara arg så han röt åt mig att hålla käft och sluta lipa.

Fick inte begå några misstag om jag spillde ett glas vatten så blev det väldigt jobbigt. De försöker även få en att tro att övergreppen är av omtanke vilket det inte är.

Vi blev extremsärbehandlade, söndra och härska även kallat triangulering. De bryr sig bara om sina egna behov och lär sig inte av misstag och de ändrar sig aldrig men vill att omgivningen ska tro det. Ljuger för egen vinning, de fortsätter ljuga även om de blir totalt exponerade och det bara känns surrealistiskt att man ens kan fortsätta ljuga då.

De ser andra människor som ägodelar. Som någon annan skrev kan de heller aldrig göra fel, de anklagar en för saker de själva gör också.

Blir de konfronterade och utkrävs ansvar för antisociala saker de gör som går emot den falska självbild om sin egna förträfflighet får de raseriutbrott och måste hämnas eller hotar att hämnas för känslomässigt är de på ett litet barns mognadsnivå.

Jag mår jävligt dåligt just nu. Det har helt klart satt spår. Har nästan inga vänner och känner mig väldigt ensam, hade varit lättare i livet om jag haft en familj som brydde sig, min mamma brydde sig men hon dog när jag var 12.

Jag är besviken på samhället att folk bara bryr sig om sig själva och att allt alltid är någon annans problem att folk bara vill vara andra till lags även när man kanske vet att en person begår övergrepp mot sina barn. Jag är trött på alla skjutningar och skit och att folk inte vill stå upp för varken sig själv eller andra och ta samhällsansvar utan man legitimerar att andra får sparken från jobbet om man har ”fel åsikter” och går emot gruppen.

Sedan har jag släktingar som vet vad jag blivit utsatt för men som bara vill tycka synd om min pappa och önsketänka att han vill väl när han inte vill det och bara blunda, farmor blundade och sopade allt under mattan osv. man känner sig sviken.

Sedan har jag själv fått nog av det moraliska förfallet i samhället och börjat ställa krav så nu vill nästan ingen veta av mig längre ”vänner” då dvs. ingen orkar bry sig för folks verkliga prioriteringar i allmänhet är bara förströelse och njutningsjakt och mår jag dåligt över hur saker är så är det nästan ingen som vill ha med mig att göra. De vill inte ens ha målsättningen att försöka göra rätt för sig och motverka utvecklingen i samhället de tycker sig ha rätt att bara bry sig om sig själva och mjölka förmåner och har inga sympatier ens för mig som gör uppoffringar för jag är less på förfallet.

Känns som folk bara vill leva i en bubbla. De vill ge sken av att tycka saker men det är bara det, ge sken när de egentligen inte bryr sig. Vad folk säger och vad de visar genom handling är olika saker.

Hela ditt inlägg osar omognad och "jag fick inte som jag ville alltså är mina föräldrar dumma och måste ha narcissism".
Det låter först och främst som du är omogen "mina föräldrar vill veta allt om mig" indikerar att du inte är en vuxen mogen människa, "för att sedan använda det emot mig" ja, har du tidigare visat att du inte kan ta ansvar så får det betydelse för deras framtida val.

Det vore ytterst osannolikt att ett par som lever tillsammans, båda skulle ha narcissism. Man skulle helt enkelt inte få det utrymme ens narcissistiska personlighets-störning kräver. Men det förstår inte du då du inte vet vad narcissism är.

En annan anledning till att sannolikheten för att båda dina föräldrar skulle ha narcissism är att det är en rätt ovanlig störning. Egoism kan vi alla ha en släng av, men narcissism är rätt ovanlig. Och när den finns där ser folk den inte.

Men det är som sagt mycket mer sannolikt att du är en omogen barnunge

Vill inte prata om det övriga men sade upp kontakten som vuxen. Jag väljer lycka. Det är 100% omöjligt om man har negativa människor i sin cirkel.

OBS. NPD och narcissism är två olika saker.