Citat:
Ett bra inlägg!Ja, men ös skit på Socialtjänsten, inte på förälder/föräldrar!
Du och andra som anklagar föräldrar till barn med diagnoser/psykiska besvär fattar ju inte hur j---vla krävande det är att få ett sådant barn. Det går inte att jämföra med ett "vanligt" barn. De kräver tillsyn konstant, precis hela tiden och det blir bråk, drama och slagsmål flera gånger om dagen, och då pratar vi slagsmål, misshandel av föräldrar!
Man går som på krossat glas hela tiden, och man måste planera precis ALLT, att bara gå till affären för att handla mat blir en stor grej, att laga maten, diska, kanske gå på toaletten själv......
Jag har slutat att handla mat i affären om jag måste ta med mig min diagnos 7-åring, jag går inte ut i parken (blir bråk/slagsmål med andra barn, sedan mig som slagpåse och fula ord), jag åker inte bort på semester.
Jag är helt slutkörd, har fått högt blodtryck av all stress, ungen äter inte självmant (inga hungerkänslor) det tar ca 1,5 timmar att mata honom, peta in maten (frukost, lunch, middag) dessutom få honom att öppna munnen när han tycker att 3 skedar är tillräckligt. han klagar högt på att jag andas för högt när han äter, så jag måste lämna rummet mellan varje tugga, annars blir det ett fruktansvärt bråk, och jag måste verkligen välja mina "fighter". Håller jag inte koll på matningen, så går det ut över hans beteende.......han har dessutom problem med tarmarna, står på permanent laxermedel och använder blöja delvis, (nu är vi nere på ca 1 gång om dagen), men han kan (ofrivilligt) läcka i byxorna, han "känner" liksom inte när han behöver göra nr 2, vilket också begränsar oss från att "leva" normalt. Dessutom blir han nödig precis när jag satt mig att äta oavsett tid på dygnet......att gå på restaurang är helt uteslutet, med honom.
Han leker helst med allt han inte ska, knivar, saxar, stickor, m.m. vilket jag konstant tar ifrån honom och gömmer, och därför litar vi inte på varandra, han tycker att jag tar alla roliga grejer ifrån honom, (och vill absolut inte lyssna på någon förklaring) jag vill inte att han ska skada sig själv eller andra.
Det går inte att kommunicera normalt, oftast får jag inga svar alls (oberoende vad jag frågar), ibland ljuger han som en häst travar, ibland berättar han saker som ett normalt barn.....
Och det svider verkligen när man ute ser folks blickar och kommentarer, att man är "dålig" förälder...när man faktiskt lägger ned precis ALLT man har på ungen, energi, tid, pengar....
Och man kan inte som förälder vara precis allt som dessa barn kan behöva ex:stor stark polis, psykolog, lärare, kompis, m.m. Vi har kanske andra utbildningar för vi visste ju inte att just vi skulle få ett diagnos-barn.....
Du och andra som anklagar föräldrar till barn med diagnoser/psykiska besvär fattar ju inte hur j---vla krävande det är att få ett sådant barn. Det går inte att jämföra med ett "vanligt" barn. De kräver tillsyn konstant, precis hela tiden och det blir bråk, drama och slagsmål flera gånger om dagen, och då pratar vi slagsmål, misshandel av föräldrar!
Man går som på krossat glas hela tiden, och man måste planera precis ALLT, att bara gå till affären för att handla mat blir en stor grej, att laga maten, diska, kanske gå på toaletten själv......
Jag har slutat att handla mat i affären om jag måste ta med mig min diagnos 7-åring, jag går inte ut i parken (blir bråk/slagsmål med andra barn, sedan mig som slagpåse och fula ord), jag åker inte bort på semester.
Jag är helt slutkörd, har fått högt blodtryck av all stress, ungen äter inte självmant (inga hungerkänslor) det tar ca 1,5 timmar att mata honom, peta in maten (frukost, lunch, middag) dessutom få honom att öppna munnen när han tycker att 3 skedar är tillräckligt. han klagar högt på att jag andas för högt när han äter, så jag måste lämna rummet mellan varje tugga, annars blir det ett fruktansvärt bråk, och jag måste verkligen välja mina "fighter". Håller jag inte koll på matningen, så går det ut över hans beteende.......han har dessutom problem med tarmarna, står på permanent laxermedel och använder blöja delvis, (nu är vi nere på ca 1 gång om dagen), men han kan (ofrivilligt) läcka i byxorna, han "känner" liksom inte när han behöver göra nr 2, vilket också begränsar oss från att "leva" normalt. Dessutom blir han nödig precis när jag satt mig att äta oavsett tid på dygnet......att gå på restaurang är helt uteslutet, med honom.
Han leker helst med allt han inte ska, knivar, saxar, stickor, m.m. vilket jag konstant tar ifrån honom och gömmer, och därför litar vi inte på varandra, han tycker att jag tar alla roliga grejer ifrån honom, (och vill absolut inte lyssna på någon förklaring) jag vill inte att han ska skada sig själv eller andra.
Det går inte att kommunicera normalt, oftast får jag inga svar alls (oberoende vad jag frågar), ibland ljuger han som en häst travar, ibland berättar han saker som ett normalt barn.....
Och det svider verkligen när man ute ser folks blickar och kommentarer, att man är "dålig" förälder...när man faktiskt lägger ned precis ALLT man har på ungen, energi, tid, pengar....
Och man kan inte som förälder vara precis allt som dessa barn kan behöva ex:stor stark polis, psykolog, lärare, kompis, m.m. Vi har kanske andra utbildningar för vi visste ju inte att just vi skulle få ett diagnos-barn.....
Uppenbarligen så är du en ansvarsfull förälder i en mycket svår situation.
Vad du så träffande beskriver är ett bevis på att myndigheterna inte ger det stöd som behövs, vilket i sin tur innebär att den Svenska psykiatrivården i mångt och mycket inte bara har kollapsat men även har halkat fel p.g.a. politiska beslut.
Det borde finnas möjligheter till avlastning och då menar jag inte att varje barn med en diagnos skall erhålla vårdare som stöttar i hemmet, skolan, m.m.
Det borde helt enkelt finnas institutioner där föräldrar kan, i samarbete med psykiatrin och ev. en fungerande socialvård, få barnet inlagt (kortare eller längre perioder, det får bli en sak mellanföräldrar och myndigheterna).
Det skall vara en bra institution som ser till att föräldrar till barn med mycket jobbiga diagnoser inte får dåligt samvete när barnet är där.
I det här specifika fallet så undrar man, trots allt, hur föräldrarna har hanterat det hela? Att myndigheterna inte har gjort sitt, framgår som ganska så uppenbart.
Jag har bott och arbetat i 30 år i huvudsak i länder med klantraditioner (soft som hårda). Skulle det i det här fallet handla om invandrare så skall man ha klart för sig att det i mångt och mycket handlar om skam för familjen?
En familj med klantraditioner gör allt för att dölja att en familjemedlem är alkis, narkoman, psykisk sjuk och har man en barn med en diagnos så är det en skam för familjen och man döljer det och utåt "lever man på" som om allt är normalt.
Istället för att se till att ett äldre barn får vård för narkotikamissbruket, istället för att se till att mamman/pappan får hjälp med alkoholmissbruket och istället för att se till att barnet med en diagnos erhåller den vårt som krävs, så sopas det under mattan tills det är försent.
En klanfamilj med ett barn med en allvarlig diagnos, Socialtjänstens kollaps och den mycket bristfälliga psykiatrivården, där har vi en kombination som bara kan sluta på ett sätt.....mycket illa!
