Citat:
Ursprungligen postat av
Prudent
Formuleringen gällande överlevare vs vittnen finns i kapitel 13.2.1:
Kommissionen är medveten om att ingen av de överlevande är ett vittne i egentlig mening, dvs. en utomstående iakttagare. Samtliga vittnen är olycksoffer – inblandade i och en del av händelsekedjan. Deras iakttagelser och hågkomster är således påverkade av långvarig ångest, utmattning och stress.
Varför hänger man upp sig på den formuleringen i JAIC?
Liknande resonemang finns med i kapitlet som sammanfattar överlevares berättelser i haverikommissionens slutrapport efter diskoteksbranden i Göteborg:
SHK vill framhålla att särskilda problem uppstår när vittnena är personligen drabbade av händelsen, vilket i detta fall innebär att de utsatts för både mycket starka psykologiska och fysiska stressupplevelser; de sistnämna i form av rök och värme.
Ah, där har vi det. Men den formuleringen av JAIC avser ju ”134 överlevande”, och det betyder såvitt jag förstår både passagerare och besättning. Så varför tar de överlevande passagerarna illa upp av detta ganska självklara konstaterande?
En annan sak är att man tar större hänsyn till vittnesmål från besättning i tjänst än passagerare utan erfarenhet av och kunskap om fartyget. Jag kollade nyligen SHKs rapport från Gottröra-olyckan 1991. Det är ganska uppenbart från den i övrigt välskrivna och tekniska grundliga rapporten att man prioriterat vittnesmål från piloterna och kabinpersonal, även om den ”svarta lådan” med ljudinspelning är den dominerande informationskällan.
En likhet med Göttröra och JAIC är uppenbar: frånvaron av kritik av besättningens åtgärder och markservice-personalens arbete. På ett sätt kan jag förstå att man koncentrerar sig på tekniska fel och bristande rutiner. Om man fokuserar en rapport på felaktiga beslut av besättning under stress och tidspress så hittar man sannolikt inte saker som kan förbättras för framtiden. Att önska sig klokare befälhavare eller piloter förblir en önskning, till skillnad från nya krav på rutiner eller starkare konstruktion.
