Hur kul är det som varannan vecka förälder?

Jag är 40+ och min samborelation med barn sket sig i våras. Det var inte hela världen för jag hade räknat med det sen förra sommaren. Jag har faktiskt ganska länge tänkt att varannan vecka liv vore det optimala åtminstone för mig, en vecka av ansvarsfullt vuxenliv och varannan vecka av göra vad fan jag vill för dumheter. Är det bara en varierande grad av misär eller skön omväxling? Hur bär man sig åt för att inte låta sitt riskbruk blöda över till den delen av livet där det inte fungerar?

Det beror på vad du tycker men varannan vecka blir ju lika mycket som en fotboja som hela tiden.

Ja har det så. Man får svälja mycket skit men det är värt det. Att inte bråka och ha så bra kontakt med mamman som möjligt är extremt viktigt. Jobbigt i början när man precis har separerat men allt blir bättre med tiden.

Det är skönt på det viset att man har mer energi till sitt barn. Jobbigt att man saknar sitt barn den andra veckan. Gott att städa och fixa hemma den veckan man är barn ledig. För det är jobbigare med barn som stökar och dräller Samtidigt som man städar.

Vi har det så bra nu mamman och jag så vi äter till och med middag en gång i veckan då vi alla samlas. Hoppas du kan lyckas få till något liknande. Jag älskar det som vi har nu.

Funkar inte förhållandet är det ju enda sättet. Jag tycker det är värdelöst. Hade gärna haft barnen hela tiden men sluppit den andra föräldern.

Har man efterblivna barn som kräver mycket omvårdnad så måste varannan vecka kännas som högsta vinsten.

Jag har varannan vecka, SUPER varannan vecka så knullar jag runt som en besatt knarkar och super och varannan vecka så är jag en supeduperfarsa!!!!!

Tack för realistiskt svar! Typ precis så jag känner. Man får liksom erkänna att även om ens barn är de bästa som finns så kan de vara i vägen ibland, typ när man städar. Vi har pratat om att försöka ha middag ihop ibland, jag känner mig optimistisk just nu. Men vet också att jag brukar känna så när det tar slut och att det börjar bli skit efter ett par månader, det här är dock första gången jag har barn på det så tänker just nu i min optimistiska tid att jag aldrig kommer att känna mig ensam igen.

Jag vet inga barn som inte kräver mycket omvårdnad. Det är lite deras grej att kräva omvårdnad och det är okej eftersom de är barn.

Jag har bekanta som har barn med allvarliga kromosomfel. Där talar vi om 20-timmars omvårdnad som knäcker den bästa.

Enbart skön omväxling tycker jag. Lagom stora bitar av två bra världar. Jag sköter mig jävligt noggrant när ungarna är hos mig, men jag har aldrig känt mig frestad att göra något annat heller. Efter en veckas självdestruktivt slarvliv (de inte-så-många gånger det inträffar) är det dessutom ganska skönt att få bli en vanlig städad mänska igen. Det är inte som att det brukar suga i tarmen efter att få härja runt ännu mer när söndagen närmar sig. Det låter ju också som om du och ditt ex har en rätt konstruktiv inställning, och det gör ju också det hela bra mycket lättare. Lycka till!

Har fan extrem ångest för detta, men verkar som dom flesta är chill med det här inne.

Känner ni er inte låsta? Dvs bundna till visst avstånd till andra föräldern osv.

Optimala vore ju att ha ett digitalt jobb på heltid så man kan spendera lediga veckan vart man vill haha.

Det är nice att slippa ha barn på heltid. Jag har typ aldrig mitt barn längre och kunde inte ha det bättre.

Med barn blir man bara låst och förstör sitt liv, säkert också även om man är med den andra föräldern.