Är jag paranoid eller är min sambo skum? LÅNG text.

Han är ju en gaybög! Det är ju helt uppenbart. Och blir dominerad av den andra lite mindre fjolliga bögen.

Det kan ju vara därför folk... Gifter sig med varandra

Som sagt skulle jag ärva en liten summa (allt som allt 136 000) men papprena "försvann" och den äkta partnern stod o skrattade när min förälder låg på golvet dödssjuk istället för att ringa ambulans. Krävde att obduktion inte fick göras,lurade mig att skriva på kremering jag sedan inte kunde stoppa o som alla instanser sket i. En fd sjuksköterska som blivit av med sina barn då hon var en fara för dem och som förlorat sin legitimation då hon trixar vid medicinering och plågat patienter hon ogillade som straff. Försökte blåsa mig genom att påstå tillgångar saknades o enbart skulder fanns i tron att min förälder inte kontaktat mig och meddelat att jag skulle komma att få ett mindre arv, krävde sekretess på allt o lyckades hålla mig utanför saker trots att jag var dödsbodelägare Mycket som indikerar på väldigt mycket faktiskt. Jag tror inte ett skit på människor som tänker som dig. Ironiskt nog hade min förälder ärvt mer om den äkta partnern istället dött.

Återgå till enskild ekonomi istället och överväg separation. Min förälder hann inte dra men ville tydligen skilja sig. Vilket jag kan förstå till fullo.

Man skaffar inte saker gemensamt om man är rädd för att gå med förlust. Du använder ekonomin som försäkran och kontroll över din partner. Det är bara det du lägger så länge du är road av att "älska" hen. Jag är övertygad om att när saker ställs på sin spets, är det plånboken du älskar mest.

Absolut, men min partner vill inte gifta sig.

Du behöver inte heller tro på att folk tänker som mig. Det är ju faktiskt upp till dig och dina erfarenheter. Vet inte varför det skulle finnas anledning att sitta och hitta på saker här heller, men alla har vi olika erfarenheter som präglar oss.

Att du tror så står för dig och det är helt okej med mig att du tror det. Vad menar du med att jag skulle kontrollera min partner genom ekonomin? Om jag hade råd så hade hen gärna fått vara arbetslös och jag hade gladeligen betalat.

Det är det jag menar med ekonomisk kontroll. Att göra någon beroende istället för självständig

Jag tycker du behöver fundera på hur du uppfattas med de här ekonomiska frågorna. Man brukar inte planera sin död hur som eller arv. 8 år utan att ni är gifta är ingenting i helheten. Jag hade separerat om någon började prata livförsäkringar och testamente osv. Sannolikt sovit med ett öga öppet.

Nuförtiden är det normala ekonomiskt oberoende inför varandra och att man skriver papper på saker så ingen "tjänar" på relationen. Vi lever trots allt i en värld där vi ska stå på egna ben utan att vara beroende av partnern ekonomiskt. Äktenskapsförord etc är skydd, eftersom vi har en annan syn på äktenskap idag som ett mer kärleksbaserat arrangemang. Förr handlade det om ekonomi. Samma sak om man är sambo. Har man inte barn, vad ska man med livförsäkring till? Ens partner är förhoppningsvis tillräknelig och kan ta hand om sig själv.

Haha, nej, det brukar man inte. Men brukar man få panik var och varannan dag för att man är livrädd att ens partner kommer försvinna? Jag får panik inför det, jag får panik inför att bli lämnad, att leva utan hen, att stå barskrapad osv. Ja, så funkar jag och normalt eller inte, jag har ingen tanke att kontrollera någon för det.

Jo, såklart, men eftersom vi har gemensam ekonomi som jag sa så ligger alltså mina pengar även hos hen och vice versa. Det är mer så att vi inte kan lägga typ alla pengar på ett gemensamt spar eftersom den ene partnern skulle riskeras att lämnas utan det. Vet inte hur jag ska formulera mig för att få fram det jag vill säga och menar. Det handlar inte om att hen har sina egna pengar på sitt konto som jag vill ha, utan det är våra gemensamma på bägges konton. Därför vill jag som i nuläget att vi delar ungefär lika på bägges konton så att inte all ens besparing skulle vara puts väck. Jag inser att det låter lite märkligt såklart och ganska konstigt, men samtidigt, det kan hända och jag läser om folk som ångrar sig nu i efterhand. Vi har delad ekonomi om allt och alla våra pengar är gemensamt. Vi har inga egna spar utan allt är ihop. Förklarar det saken bättre?

Det var t.ex. en person som försvann och hans partner kunde inte avsluta abonnemang osv för att allt stog på honom. Då ångrade hon att dom inte hade ett sånt avtal, vad det nu kallas. Eller ifall ena blir sjuk och inte kan hjälpa till med inkomst, då kan det också vara bra att kunna komma åt den andres konto så att dens räkningar också kan betalas t.ex.

Det är klart att det rent krasst låter som en skitsak ifall något hemskt skulle hända, men jag tror inte att man vill börja om på 0 och rodda i allt mitt i en sorg. Jag skulle själv vilja ha det ordnat så att man slipper tänka om det skulle mot förmodan hända. Det är i alla fall inget illa ment eller någon baktanke om det, även om det kan uppfattas så.

Kanske lite beroende av trygghet och kontroll. Jag har redan googlat på vad jag gör ifall vår hund dör. Han är till åren och är inte ens sjuk, men jag måste ändå veta? så att jag är förberedd. Ser saker lite fyrkantigt kanske och tror det värsta ibland. Jag hoppas dock att det blir bättre för tränar på det, det gör jag!

Jag tror att du behöver gå i samtal för anknytningsproblem och ångest problematik. Du kanske har någon personlighetsstörning? Jag tänker på problematik inom kluster C
Sedan tror jag att det är bra om ni börjar separera ekonomin från varandra och komma överens om hur ni ska dela tillgångar sedan ska det enbart vara utgifter ni delar på.

Abonnemang ska avslutas om någon dör. Står de på någon annan som lämnar någon, är de även den personens ansvar att omedelbart avsluta och att man delar kostnader tills dess som man kom överens om..

Jag tror mer att det är livet du behöver reda upp. Inte döden. Medellivslängden är dessutom rätt hög. Man kan såklart avlida innan men många gör inte det plötsligt och abrupt om det inte är människor under särskilda riskfaktorer.

Du har ångest och sannolikt skador av uppväxten som gör att du försöker ha full kontroll över allt. Men livet kommer inte med möjlighet till det i alla lägen. Vi klarar rätt mycket motgångar också. Vi tar oss igenom våra mörkaste dagar eller våra värsta motgångar.

Tänker kanske mer på att olyckor kan hända när som.

Vi överlever rätt mycket olyckor.

Det låter som om du har någon form av ocd och kluster c

Då är jag rätt hönsig jämfört mot andra med vissa saker. Men nej, vi dör inte lätt och för gör vi alla. Brukar oftast inte föreställa mig att mina partners ska dö.

Hur många känner du som dött de senaste åren?

Absolut! Och det är en tröst. Jag känner 1 som avlidit så jag är tack och lov än så länge förskonad från mycket förlorade anhöriga. Jag inser ju att jag har problem och är sjuk och jag försöker göra något åt det tills jag kan få hjälp, men det dyker upp rätt ofta tyvärr. Och eftersom jag alltid flyr ifrån tanken så lär det väl aldrig sluta heller.

Senast någon dog lite för ung (om än i min indirekta närhet) var i helgen. Jag vet med stor erfarenhet att det sällan är människor som lever goda liv som förolyckas tidigare och inte uppnår högre ålder.

Det enda du/ni egentligen behöver gardera er mot är nog snarare tvist från släktingar utifall det finns en gemensam bostad som ägs (eller allt ni äger gemensamt). Att leva med ständig rädsla för döden tyder på helt andra olösta problem som du behöver ta itu med. Jag själv hade som sagt börjat överväga huruvida du ämnade att avsluta mitt liv. Därmed är det nog rätt betydelsefullt om du inte vill lämnas, att ta itu med din existentiella ångest.

Jag förstår att det måste vara jobbigt att ha de här påträngande tankarna men istället för att leva ut dem eller försöka tränga undan dem, försök att i lugn och ro ifrågasätta dem. Är de realistiska scenarios som kommer påverka era liv inom kort? Acceptera att du känner oro, rädsla, ångest. Fråga dig vart dessa känslor härstammar? Kanske hade du en turbulent barndom? En oberäknelig förälder eller otrygga boendeförhållanden.

Saken är att du redan lever i den oro du skulle uppleva om något skulle ske. Du tar inte ut det bara en gång utan mer eller mindre dagligen.

Jämför med dödsfallet som jag nämnt skedde. Ingen närstående till mig men jag började omedelbart bringa samtal, kommun, Fonus, Försäkringskassan, Skatteverket. I förrgår insåg jag att jag går för snabbt fram när jag ville fixa alla praktiska saker och likväl kunde ha bett om fullmakt för att ordna upp administrativa uppgifter såsom bankpapper osv.

Jag är van vid att ta ansvar för andra människor. När jag själv behövt någon har jag ändå fått stå med allt upp i halsen utan hjälp oavsett vilka svårigheter som skett. Jag har inte bara tagit hand om mig själv utan allt & alla i större delen av mitt liv (struntat i det för mestadels det senaste decenniet). Jag upplever den faktiska dödsbodelägaren som slarvig och inte särskilt ansvarsfull när det kommer till viktigare uppgifter i livet. Men saker har alltid löst sig bättre för hen än för mig och sannolikt för att folk ändå hjälper den mer som klarar mindre själv, oavsett vad är det jobbigare att jag stressar på (det fanns ursprungligen fler viktigare aspekter som nu försvunnit gällande myndigheter och administration) när saker som regel ändå löser sig i livet. Ringde ett sista samtal igår och nu har jag släppt dödsboets skötsel hel. Det rätar ut sig. Jag måste inte fixa allt och andra människor är fullt kapabla att sköta saker själv.

Släpp kontrollen över andra människor. Livet händer och du kan inte gardera varken dig själv eller andra mot det.

Tack för din tid och din omtanke. Det är klart att det är bättre egentligen att leva livet istället för att oroa sig. Det blir dessutom skonsammare för kroppen och psyket. Man mår bättre och man är en roligare person. Det är bara så svårt! Jag brukar försöka tänka att jag ändå inte kan påverka och borde istället njuta av den tiden vi har ihop. Förhoppningsvis kommer jag i sådana fall ta mig igen det och minnas med glädje istället. Försöker släppa och tänka på annat. Det är inte bara min sambo men det är det som är jobbigast och kommer upp ofta. Det är ju hen jag har sån djup relation med som påverkar livet så mycket. Det låter också hemskt att säga, men självklart blir jag djup olycklig om någon i min familj skulle gå bort också, och kanske även lika mycket. Men det är inte samma oro och det är inte samma påverkan på livet eftersom det är olika relationer. Usch!

Jag är ledsen för dina förluster genom livet och jag hoppas att du mår okej idag! Du verkar vara en genomsnäll person. Ta till vara på din snällhet men låt det inte gå över till utnyttjande.

Tack!

Det finns bara ett korrekt svar. Nästa gång du skaffar partner, se då till att denna antingen är en han eller en hon. De som kallar sig hen kan inte göra något på ett ordentligt vis.