Min sambo och jag har varit ett par i snart 8 år och vi har snart för ett år sedan flyttat tillbaka till min familj. Bodde i ett annat län några timmar bort innan på grund av att jag fick jobb där.
När vi hade varit ett par i cirka ett år så fick jag jobb typ 4h bort ifrån där jag bodde hos min familj. Vi bestämde att både sambon och jag skulle flytta ihop gemensamt i den nya staden vi flyttade till och det gjorde vi. När vi planerade för flytten så undrade sambon ifall vi kunde köra förbi hens stad och hämta hens saker på vägen till den nya staden, vilket skulle innebära att vi först måste åka 280km till hens stad för att sen åka resterande 197km till den nya staden. Raka vägen blir 300km. I praktiken blir det ungefär 180km omväg. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag sa men det blev inte av och hen blev sur för det. Jag kände mig skitdum och fick dåligt samvete. Dessutom hade det inte fått plats på släpet ändå eftersom det var fullt, men det visste jag inte när jag sa nej. Nu i efterhand tycker jag det är väldigt mycket att ens fråga om och bli sur över, men det kanske är för att jag själv aldrig ens hade tänkt tanken.
Vi flyttade ner, började jobba och mådde piss så jag sjukskrev mig och blev av med jobbet. Min partner sa upp sitt plugg för att flytta med mig och skyllde det sen på mig, att hen hade hoppat av skolan. Jag vet till och med att jag blev förvånad och glad över att hen ville med, så tvång hade det verkligen inte varit. Men K hade i alla fall ett extrajobb i sin hemstad som hen åkte till och jobbade då när jag blev arbetslös. Jag hade råångest över att jag inte skulle få lön och hade en lägenhet. Jag hintade lite om att ifall sambon kanske kunde ge mig lite pengar för att i alla fall betala hyran, men ag sa det aldrig rakt ut så fick egentligen inget riktigt svar men jag vet att jag förstod att det inte kommer bli så. Nu i efterhand? Märkligt eftersom vi levde på mina pengar med möbler etc och även allt runtomkring när jag blev arbetslös. Det jämnade dock ut sig när vi köpte hus tillsammans och sambon gick in med pengar för det. I slutändan har vi lagt ut ungefär lika mycket av våra egna sparade pengar. Dock erbjöd jag att hon skulle få tillbaka sin del, som hon lagt ut för mig på insatsen. I efterhand har jag inga planer på det med tanke på att jag redan lagt från mina tidigare och det vet hen om.
Just det, i början när vi skulle flytta ihop så sa min mamma att vi skulle ha samboavtal. Jag sa det till min nuvarande sambo och då blev hen skitsur och förstod inte alls varför vi skulle ha det. Hen ville gärna ha delad ekonomi också.
Vi båda fick jobb, det ordnade sig, vi flyttade runt, bytte jobb osv. Vi köpte som sagt hus och bodde där några år tills vi sålde och flyttade tillbaka till mina päron. Det var också något hen väldigt gärna ville... Förstår fortfarande inte varför hen inte vill bo i sin hemstad som är större, men hen vill tydligen inte det och sambon vill vara nära någon av våra föräldrar.
Nu har vi snart bott här i mitt ''hem-landskap'' i ett år och jag har verkligen blivit fundersam. Under åren har hen aldrig velat gifta sig och det är såklart okej, men sammantaget med allt annat blir det snett för mig. Vi var förlovade och kastade ringarna för att sen bli förlovade igen, men sen tog vi väl av oss dom eller om hen slängde sin...? Tror hen slängde sen för den fanns inte när jag hade min. Nåväl, hen vill inte ha ringar längre men vill vara förlovad. Hen vill inte skriva testamente för att säkra framtiden eftersom det blir krångligt ifall man går isär. Hen blir sur när jag nämner det och skiter i hur det kommer bli ifall en av oss avlider. När jag frågade om vilken summa sambon har som livförsäkring för att jag skulle kunna matcha så blev det surt och hen tyckte att jag kunde försäkra för det jag ville. Jag fick veta i alla fall att det var en summa på 50.000:- och 3:- i månaden. Jag själv hade tänkt att försäkra så mycket jag bara kunde för sambon men det blir ju skevt när jag tänkte sätta 5 miljoner och hen 50 tusen. Jag har dock en livförsäkring på typ 200.000 genom ett försäkringsbolag som finns genom facket och den får väl stå kvar. Jag kan inte med gott samvete skita i eller sänka. Jag vill trygga framtiden för den jag älskar, men det vill tydligen inte min partner.
Så konstigt?! Är det inte? Verkar som att hen vill att tillgångarna som vi tillsammans tjänar ihop och köper för ska tillfalla dens familj och skiter i ifall jag står med problem. Det ska tilläggas att hens familj var emot vårat förhållande från början och inte pratade med mig på något år. Idag är relationen dock god.
Och vidare... Det är så klart en jäkla massa mer som finns och som spelar in men allt kommer jag inte på och allt går inte att skriva. Mycket bråk har präglat vår relation. Dels har jag haft mycket psykisk ohälsa som min partner har fått stått ut med. Fick några hårda ord om att hen inte kommer bry sig om mig mer utan kommer fokusera på sig själv istället. Egentligen inte konstigt i sig så, det är klart att det är jobbigt och jag förväntar mig inte att hens ska lägga ner sin själ, men det är klart att det gör ont när man vill ha stöd från hen. Och det är klart att relationen kan påverkas av hur dåligt det har varit, men eftersom jag har så mycket mer erfarenheter och tanker som hänt så blir det så mycket mer logiskt för mig att se på ett annat sätt än vad som kommer ut här i text. Dessutom är jag dålig på att formulera mig och får inte ut allting i text heller, mycket sitter uppe i huvudet.
Vill dock understryka att jag inte är felfri, men det jag undrar över är min partners beteende. Inte om hen eller jag gör rätt/fel utan bara försöka rodda i mina funderingar. Jag har ingen jag kan prata med direkt eftersom vi inte vill smutskasta varandra för våra nära och kära.
Sen vi flyttade hit för cirka 1 år sedan så har personen gjort slut 2 gånger genom sms och 1 gång velat ha paus. För mig är en paus lika med att göra slut och det vet vederbörande, men visst, en paus. Då sa jag att vi också skulle ta helt paus ifrån varandra och inte träffa varandras familj, ha gemensam ekonomi och dela på allt annat också. Skilt boende etc. Min sambo ville dock ha allting likadant, men en paus. Senare när vi delat upp all mat osv så insåg min partner vad hen förlorade och ville att vi skulle vara tillsammans. Jag var då rädd att hen bara sa så för att få som den ville med paus fast med kakan kvar. Eftersom det inte var så mycket fysiskt kontakt så hade det gått såklart. Hen ville aldrig pussas, kramas osv och jag undrade förbryllat varför hela tiden. Det var allt som oftast jag som visade kärlek i form av närhet också.
Efter ett tag igen så blev det bråk och vi pratade. Vi kom in på ifall vi skulle fortsätta eller inte. blablabla, om man hoppar mitt in i handlingen så sa jag att jag kommer göra slut ifall det ska vara ett kompisförhållande utan närhet, men att jag för allt i världen vill vara tillsammans med personen. Ungefär över en natt så blev det mer närhet, lite när som. Och det tycker jag också är konstigt hur man kan ändra så fort? Andra saker, som att t.ex. stänga toadörren har fortfarande inte löst sig efter flera månader. T.ex. att skriva upp saker för att hen glömmer, händer inte heller efter flera år. Men att ge närhet från att inte vilja, det gick jävligt fort.
Enligt hen är jag boven i allt drama 99,8% procent av fallen. Eller, ja, 100 har väl hen sagt men jag är inte helt hundra på att hen sagt exakt alla bråk. Men ändå, när jag inte ens gjort något så får jag skulden. Som t.e.x när jag uttryckte att hens mamma var respektlös och jag fick höra att jag alltid startar bråk när vi är där och sen grät för att jag inte förstod vad jag gjort för fel, så undrade min partner varför jag startar bråk och sen lipar för det. Eller som när dom pratar på sitt hemspråk och jag inte fattar någonting, som när dom har besök och jag sitter en hel middag och inte fattar något och jag då säger att det är respektlöst så är det inte det. När vi långt senare åker hem till hens föräldrars bekanta, som ena är utländsk och ena är svensk och HAN säger att det är respektlöst när dom säger några ord så blir jag totalt WHAT?!. Jag påpekar det men får inget svar. Och så här är det ofta... Jag säger en sak så är det dåligt, men när någon annan säger/gör samma sak så är det kul/okej/bra osv.
Hen kan svara andra på sociala medier men inte mig, på grund av att hen inte har tid. Men hen har tid med andra... Det kan alltså gå flera timmar utan svar och att hen har rast. Jag vet ju till och med att hen har rast eftersom jag har ringt med ett brådskande ärende och hen då har sagt att det är rast, men ändå inte svarat på sms.
---- Skriver i kommentarer resten ----
Jag kan inte sova men får nog sluta nu för jag kommer få sådana jäkla problem imorgon med trötthet. Det kommer jag iofs få med tanke på att jag borde sovit för flera timmar sen, men.
Kan någon liksom, få mig förstå, ha andra synvinklar? Jag blir snart galen. Kommer bara mer och mer saker nu, efter snart 8 år... Det är något som inte stämmer.
Och ja, jag är dålig på att uttrycka mig i text. Det är inte i ordning, det är mycket i huvudet, det är krångligt osv men jag gjorde ett försök.
(Redan skrivit för mycket text så klistrar in i kommentarerna)
När vi hade varit ett par i cirka ett år så fick jag jobb typ 4h bort ifrån där jag bodde hos min familj. Vi bestämde att både sambon och jag skulle flytta ihop gemensamt i den nya staden vi flyttade till och det gjorde vi. När vi planerade för flytten så undrade sambon ifall vi kunde köra förbi hens stad och hämta hens saker på vägen till den nya staden, vilket skulle innebära att vi först måste åka 280km till hens stad för att sen åka resterande 197km till den nya staden. Raka vägen blir 300km. I praktiken blir det ungefär 180km omväg. Jag kommer inte riktigt ihåg hur jag sa men det blev inte av och hen blev sur för det. Jag kände mig skitdum och fick dåligt samvete. Dessutom hade det inte fått plats på släpet ändå eftersom det var fullt, men det visste jag inte när jag sa nej. Nu i efterhand tycker jag det är väldigt mycket att ens fråga om och bli sur över, men det kanske är för att jag själv aldrig ens hade tänkt tanken.
Vi flyttade ner, började jobba och mådde piss så jag sjukskrev mig och blev av med jobbet. Min partner sa upp sitt plugg för att flytta med mig och skyllde det sen på mig, att hen hade hoppat av skolan. Jag vet till och med att jag blev förvånad och glad över att hen ville med, så tvång hade det verkligen inte varit. Men K hade i alla fall ett extrajobb i sin hemstad som hen åkte till och jobbade då när jag blev arbetslös. Jag hade råångest över att jag inte skulle få lön och hade en lägenhet. Jag hintade lite om att ifall sambon kanske kunde ge mig lite pengar för att i alla fall betala hyran, men ag sa det aldrig rakt ut så fick egentligen inget riktigt svar men jag vet att jag förstod att det inte kommer bli så. Nu i efterhand? Märkligt eftersom vi levde på mina pengar med möbler etc och även allt runtomkring när jag blev arbetslös. Det jämnade dock ut sig när vi köpte hus tillsammans och sambon gick in med pengar för det. I slutändan har vi lagt ut ungefär lika mycket av våra egna sparade pengar. Dock erbjöd jag att hon skulle få tillbaka sin del, som hon lagt ut för mig på insatsen. I efterhand har jag inga planer på det med tanke på att jag redan lagt från mina tidigare och det vet hen om.
Just det, i början när vi skulle flytta ihop så sa min mamma att vi skulle ha samboavtal. Jag sa det till min nuvarande sambo och då blev hen skitsur och förstod inte alls varför vi skulle ha det. Hen ville gärna ha delad ekonomi också.
Vi båda fick jobb, det ordnade sig, vi flyttade runt, bytte jobb osv. Vi köpte som sagt hus och bodde där några år tills vi sålde och flyttade tillbaka till mina päron. Det var också något hen väldigt gärna ville... Förstår fortfarande inte varför hen inte vill bo i sin hemstad som är större, men hen vill tydligen inte det och sambon vill vara nära någon av våra föräldrar.
Nu har vi snart bott här i mitt ''hem-landskap'' i ett år och jag har verkligen blivit fundersam. Under åren har hen aldrig velat gifta sig och det är såklart okej, men sammantaget med allt annat blir det snett för mig. Vi var förlovade och kastade ringarna för att sen bli förlovade igen, men sen tog vi väl av oss dom eller om hen slängde sin...? Tror hen slängde sen för den fanns inte när jag hade min. Nåväl, hen vill inte ha ringar längre men vill vara förlovad. Hen vill inte skriva testamente för att säkra framtiden eftersom det blir krångligt ifall man går isär. Hen blir sur när jag nämner det och skiter i hur det kommer bli ifall en av oss avlider. När jag frågade om vilken summa sambon har som livförsäkring för att jag skulle kunna matcha så blev det surt och hen tyckte att jag kunde försäkra för det jag ville. Jag fick veta i alla fall att det var en summa på 50.000:- och 3:- i månaden. Jag själv hade tänkt att försäkra så mycket jag bara kunde för sambon men det blir ju skevt när jag tänkte sätta 5 miljoner och hen 50 tusen. Jag har dock en livförsäkring på typ 200.000 genom ett försäkringsbolag som finns genom facket och den får väl stå kvar. Jag kan inte med gott samvete skita i eller sänka. Jag vill trygga framtiden för den jag älskar, men det vill tydligen inte min partner.
Så konstigt?! Är det inte? Verkar som att hen vill att tillgångarna som vi tillsammans tjänar ihop och köper för ska tillfalla dens familj och skiter i ifall jag står med problem. Det ska tilläggas att hens familj var emot vårat förhållande från början och inte pratade med mig på något år. Idag är relationen dock god.
Och vidare... Det är så klart en jäkla massa mer som finns och som spelar in men allt kommer jag inte på och allt går inte att skriva. Mycket bråk har präglat vår relation. Dels har jag haft mycket psykisk ohälsa som min partner har fått stått ut med. Fick några hårda ord om att hen inte kommer bry sig om mig mer utan kommer fokusera på sig själv istället. Egentligen inte konstigt i sig så, det är klart att det är jobbigt och jag förväntar mig inte att hens ska lägga ner sin själ, men det är klart att det gör ont när man vill ha stöd från hen. Och det är klart att relationen kan påverkas av hur dåligt det har varit, men eftersom jag har så mycket mer erfarenheter och tanker som hänt så blir det så mycket mer logiskt för mig att se på ett annat sätt än vad som kommer ut här i text. Dessutom är jag dålig på att formulera mig och får inte ut allting i text heller, mycket sitter uppe i huvudet.
Vill dock understryka att jag inte är felfri, men det jag undrar över är min partners beteende. Inte om hen eller jag gör rätt/fel utan bara försöka rodda i mina funderingar. Jag har ingen jag kan prata med direkt eftersom vi inte vill smutskasta varandra för våra nära och kära.
Sen vi flyttade hit för cirka 1 år sedan så har personen gjort slut 2 gånger genom sms och 1 gång velat ha paus. För mig är en paus lika med att göra slut och det vet vederbörande, men visst, en paus. Då sa jag att vi också skulle ta helt paus ifrån varandra och inte träffa varandras familj, ha gemensam ekonomi och dela på allt annat också. Skilt boende etc. Min sambo ville dock ha allting likadant, men en paus. Senare när vi delat upp all mat osv så insåg min partner vad hen förlorade och ville att vi skulle vara tillsammans. Jag var då rädd att hen bara sa så för att få som den ville med paus fast med kakan kvar. Eftersom det inte var så mycket fysiskt kontakt så hade det gått såklart. Hen ville aldrig pussas, kramas osv och jag undrade förbryllat varför hela tiden. Det var allt som oftast jag som visade kärlek i form av närhet också.
Efter ett tag igen så blev det bråk och vi pratade. Vi kom in på ifall vi skulle fortsätta eller inte. blablabla, om man hoppar mitt in i handlingen så sa jag att jag kommer göra slut ifall det ska vara ett kompisförhållande utan närhet, men att jag för allt i världen vill vara tillsammans med personen. Ungefär över en natt så blev det mer närhet, lite när som. Och det tycker jag också är konstigt hur man kan ändra så fort? Andra saker, som att t.ex. stänga toadörren har fortfarande inte löst sig efter flera månader. T.ex. att skriva upp saker för att hen glömmer, händer inte heller efter flera år. Men att ge närhet från att inte vilja, det gick jävligt fort.
Enligt hen är jag boven i allt drama 99,8% procent av fallen. Eller, ja, 100 har väl hen sagt men jag är inte helt hundra på att hen sagt exakt alla bråk. Men ändå, när jag inte ens gjort något så får jag skulden. Som t.e.x när jag uttryckte att hens mamma var respektlös och jag fick höra att jag alltid startar bråk när vi är där och sen grät för att jag inte förstod vad jag gjort för fel, så undrade min partner varför jag startar bråk och sen lipar för det. Eller som när dom pratar på sitt hemspråk och jag inte fattar någonting, som när dom har besök och jag sitter en hel middag och inte fattar något och jag då säger att det är respektlöst så är det inte det. När vi långt senare åker hem till hens föräldrars bekanta, som ena är utländsk och ena är svensk och HAN säger att det är respektlöst när dom säger några ord så blir jag totalt WHAT?!. Jag påpekar det men får inget svar. Och så här är det ofta... Jag säger en sak så är det dåligt, men när någon annan säger/gör samma sak så är det kul/okej/bra osv.
Hen kan svara andra på sociala medier men inte mig, på grund av att hen inte har tid. Men hen har tid med andra... Det kan alltså gå flera timmar utan svar och att hen har rast. Jag vet ju till och med att hen har rast eftersom jag har ringt med ett brådskande ärende och hen då har sagt att det är rast, men ändå inte svarat på sms.
---- Skriver i kommentarer resten ----
Jag kan inte sova men får nog sluta nu för jag kommer få sådana jäkla problem imorgon med trötthet. Det kommer jag iofs få med tanke på att jag borde sovit för flera timmar sen, men.
Kan någon liksom, få mig förstå, ha andra synvinklar? Jag blir snart galen. Kommer bara mer och mer saker nu, efter snart 8 år... Det är något som inte stämmer.
Och ja, jag är dålig på att uttrycka mig i text. Det är inte i ordning, det är mycket i huvudet, det är krångligt osv men jag gjorde ett försök.
(Redan skrivit för mycket text så klistrar in i kommentarerna)
