Nystart för stay behind i Sverige med Nato-medlemskap?

Enligt flera bedömare så finns det idag inget "stay behind"-nätverk kvar i Sverige. Sådana byggdes upp i flera europeiska länder efter andra världskriget för att vid en eventuell sovjetisk invasion bidra med en aktiv motståndsrörelse samt evakuering av samhällsviktiga personer. Sverige erkände i sin roll som neutral nation aldrig att man hade ett sådant, men personer som Erlander och Lindencrona insåg behovet, och lyckades bygga upp ett nätverk som var ganska "inhemskt", och inte direkt styrt av varesig CIA eller amerikanska UD.

NATOs roll som europeisk samordnare av dessa nätverk kunde dock knappast undvikas. Existensen av stay behind i Europa avslöjades av Italiens premiärminister 1990, och sedan dess har rörelsen varit i fokus för en viss uppmärksamhet, inte minst på grund av samröre med kriminella paramilitära grupper, katolska kyrkan och gamla nazister. Dessutom har de på ett kanske ibland olämpligt vis stötts av olika länders säkerhetstjänster vilket förvisso i en del fall ledde till okontrollerad verksamhet i gråzonen för vad som kan betecknas som lämpligt.

Som neutrala kunde vi aldrig erkänna att stay behind verkade i Sverige, eller ännu mindre att det fanns både legitima och illegala grenar aktiva. Blir det annorlunda nu, när vi går med i NATO, och kommer dessa organisationer kanske att få resurser till att verka mer öppet och med större demokratisk insyn? Rädslan för Ryssland verkar ju inte vara fullständigt obefogad, med tanke på dess militära verksamhet i Ukraina, varför en beredskap för det otänkbara förmodligen behövs. Innebär detta dock att vi därmed kommer att få en överstatlig säkerhetspolitik med NATOs hemliga arme i landet, eller hur kommer det att te sig?

Om man tar fan i båten får man ju också ro honom i land.

Vad blir det egentligen kvar av "Sverige" när makten över civilsamhället till stor del sköts av EU via dess administration och direktiv, samt ansvar för säkerhet och militära frågor övertas av NATO?

Små oberoende stater har tydligen inget existensberättigande längre?

Ett "inhemskt" nätverk skulle per defintion numera vara olagligt, eftersom statsledningen har trådar fästa i armar och ben med andra trådänden långt utanför Sverige.

Så behovet har aldrig varit så stort som nu.

Behov och behov, finns sådant över huvud taget? Tillvaron verkar snarast enbart vara fylld av en stor tomhet, där allt är lika meningslöst som politikernas ytliga och närmast infantilt populistiska tal. Allt det man hört från Almedalen har gått in i ena örat och ut genom det andra, tyvärr utan att sporra någon lust att ge en röst åt någon.

Putins speciella militära operationer för att avväpna folk och ge dem ryska postnummer och telefonnummer samt pensioner i rubel ter sig också som tomma gester, trots att de ackompanjeras av enorma kaskader av artillerield och annat högljutt oljud som bara stör. Likt en absurd balett i Kafka-stil, värdigt öststaternas kärva mentalitet. Tvivlar på att denna kampanj nånsin kommer att nå hit.

Våra rikspolitiker kan väl nu, när merparten av allt ansvar övergått till överstatliga instanser, återgå till att främst, liksom flertalet av landets kommunpolitiker, ägna sig åt att höja sina egna monetära ersättningar. Medan medborgarna kan fylla sin tillvaro genom att ägna sig åt konsumtion och badresor, allt i tomhetens namn. Amen.