Är det rätt att krossa en fungerande kärnfamilj för att parrelationen är död

Om ni tillsammans med er partner hade ett antal barn, hus, bra löner osv, dvs egentligen allt man kan önska nästan men parrelationen var död, skulle ni välja att splitta då? Eller stanna för att åtminstone ro barnen i hamn? Vi bråkar inte, kan prata helt öppet och ärligt med varandra om hur landet ligger och har fortfarande bra sex. Den saknade ingrediensen är alltså romantik och en känsla av att höra ihop som par. Som föräldrar funkar vi. Men det kommer bli ett antal år utan kyssar eller ens dela säng med varandra i så fall. Man får liksom avväga mellan chansen att hitta kärleken eller alla de andra värden som ändå finns i att stanna.

Någon som stannat i denna relation och med facit i hand kan säga om de tycker att de gjorde fel eller rätt?

Min man är väl med på att relationen är död men han värderar kärnfamilj väldigt högt samt stabiliteten i den.

ifall ni bodde ute på landet och sysselsatte er med att bli någorlunda självförsörjande på mat som tänkt för människor, skulle inte det ge mer mening åt livet för att bygga upp och skapa en stark och smart familj?

Argumentation som t.ex. kärnfamilj används av värdekonservativa som vill begränsa människors livsval. Du förtjänar någon som du älskar och någon som älskar dig. Uppenbarligen saknas kärleken i förhållandet. Låt inte 'drömmen' om kärnfamilj stå i vägen för dig att hitta kärlek. De finns en stor risk att du ångrar de i framtiden.

Utifrån den situationen du beskriver kan det vara värt att fortsätta försöka och se hur det utvecklas och funkar, om inte annat. Den där romantiska delen skulle ju kunna komma tillbaka med tiden om den har funnits där tidigare.

Lite intressant att ni ändå har vad du beskriver som 'bra sex' fortfarande trots avsaknaden av de andra känslomässiga delarna av ett förhållande. Visst alla är olika, men jag tror inte att jag själv skulle ha så värst bra sex med någon som jag inte delar den romantiska biten med till åtminstone en viss del.

Tror även ni skulle kunna ha nytta av parterapi om ni tror att det skulle kunna hjälpa situationen.

Om man genuint mår bra i relationen på alla andra sätt skulle jag nog överväga att stanna tills barnen är flygfärdiga. Är man dessutom överens om att parrelation är död så finns ju säkerligen möjlighet att öppna upp relationen och kanske ha lite diskret kul på sidan av men fortsätta leva ihop som vänner och uppfostra barnen ihop.

Sen skulle jag förstås tro att i praktiken är det oerhört sällsynt att man verkligen mår så bra och är så glad i relationen. Tror helt enkelt inte att kärleken dör då. Och om man inte mår så bra eller är så fina med varandra i verkligheten så tror jag oftast det är bättre för barnen att man går isär, både för att en olycklig förälder ofta är sämre och för att man med sin relation sätter ett exempel för barnens i framtiden. Man kan egentligen ställa sig frågan, om det vore mitt barn som var i den situationen jag är i nu, hur skulle jag vilja att mitt barn valde att göra då? Om svaret är att du velat att ditt barn skulle lämna, så ska du lämna, för barn gör som man gör och inte som man säger att de ska göra.

Men som sagt, om man verkligen genuint mår bra och är glad över allt i situationen förutom att man inte är kär i partnern längre, och detta är ömsesidigt, så skulle jag nog testa att försöka leva ihop som vänner och hålla ihop familjen.

Det är sk kvinnologik

Hon vill alltså fortsätta knulla om hon känner för det, men inga kyssar och inte i sängen.

Alltså den här diskussionen visar tydligt att något är allvarligt defekt i huvudet på kvinnor, vilket gör dom totalt opålitliga som stabila livspartners.

De duger enbart att knulla, dvs som hål att mastrubera i. Och möjligen för att sedan klämma ut några ungar om de känner för det.

Att gifta sig, köpa hus tillsammans med, eller göra långsiktiga planer med, är bortkastat. Kvinnor kan när som helst, utan någon anledning, bestämma sig för att riva ned allt.

Hur går det här ihop?

Du är långt ifrån att ge upp.
Tänk som om du skulle segla över Atlanten. När det blåser som värst. Kan man inte sätta sig i hörnet och tjura. Man får kavla upp ärmarna och ta båten i hamn.Glöm aldrig bort att "" Ju mer energi du lägger in i något. Ju mer energi får du ut av det hela ""..Kort sagt. Jag tycker folk ger upp för lätt....

Min syster stannade, mörkade för oss, hennes familj och ångrar det fortfarande. Även för kidsens skull.

Tänkte precis skriva detta också!

Tycker att de ska gå både på vanlig parterapi och även ta kontakt med någon som kan hjälpa dem att hitta tillbaka till romantiken och sexlivet innan de ger upp då de verkar ha förutsättningana för att fixa relationen.

Men om de här provat allt och det ändå inte fungerar så tycker jag att de ska skiljas men fortsätta att vara föräldrar.

Kanske har de möjlighet att ta en liten semester på egen hand med spa och parmassage och se varandra inte bara som föräldrar utan även som personer och prata om sådant som de gjorde innan barnen.

Mina föräldrar har alltid varit noga med att se både oss barn men även varandra.

Har ni några egna intressen?
Kanske vore bra att du gör något eget en dag i veckan och din man också.

En kärnfamilj kan inte anses som fungerande om parrelationen inte är det. Skulle det vara så, så innebär det att föräldrarna måste ge avkall på att vara kännande och utvecklande människor, ge avkall på sitt eget jag och att vara den lojala kärleken sann i sitt föräldraskap. Och ett sex utan kärlek brukar med andra ord benämnas som prostitution, och lite grand är det väl de som ni planerar att göra mot era barn.

Det låter som det är dags för en orosanmälan till socialen på barnen som ska växa upp i den här föräldramiljön, med föräldrar som offrar kärleken och lojaliteten i en kärleksrelation för att vårda sitt barn i en förljugen kärnfamilj.

Tips: Sätt undan pengar redan idag till barnens kommande terapi, så kanske era barn kan komma på hur de ska bilda en sann kärleksrelation när de blir vuxna.

Ångrar vadå för något??