Flickvän blir arg, sur, ledsen och besviken hela tiden.

Jag och min flickvän har varit ihop i lite mer än ett år. Vi är rätt olika som människor till att börja med och det känns som att det kan få förhållandet att rasa.

Jag tycker själv att jag kan ta väldigt mycket skit och negativ kritik utan att det stör mig allt för mycket, är även väldigt stresstålig i vanliga fall. Det enda jag är riktigt bestämd med i förhållandet är att jag måste få ensamtid. Gärna 2 dagar i veckan då jag är helt själv och helst ingen kontakt.

Jag tänker nästan mig alltid för om hon gör något jag stör mig på ifall det är värt att ta upp. Oftast slutar det med att jag inte säger något, accepterar hennes svaghet eller vanor och går vidare om det är något allvarligare så tar jag givetvis upp det.

Nu till henne..
Hon är väldigt bra på att skicka ut klagomål och saker hon stör sig på. Hon "förstör" enligt mig 1-4 dagar i veckan pga detta. så fort jag gör något hon stör sig på det minsta lilla så får jag höra det, så fort jag inte gör det hon vill/förväntar sig så får jag skit. Har även fått skit för att jag inte gjort så som hon hade fantiserat att jag skulle göra.
Det kan vara allt från att jag inte är nog glad då vi träffas, inte ger henne en kram då hon kommer, inte skriver godmorgon, inte säger hejdå vi dörren trots att jag lagar mat, inte hämtar henne från krogen, vill vara ensam, är osocial på sms, vill sova själv, inte har nog mycket sex, sitter vid datorn osvosv ni fattar nivån hennes gnäll och tjafs.

för 2 dagar sen så sa jag att jag ville sova själv för hon hade varit sjuk dagen innan och jag vill verkligen inte bli sjuk och kände även att jag ville vara ensam pga en tuff dag på jobbet. Hon blir lite grinig och säger att hon kommer inte smitta mig men svara tillslut bara "ok".
Nog fan dyker hon upp hos mig senare för att hon varit på stan med en kompis och fikat så hon ville vänta på bussen hos mig, "jag säger absolut så får du vänta på bussen här älskling".
Men det slutar med att hon blir sur på mig och gnällig för att jag inte verkade vara så glad då hon kom, jag var inte social och sen var det något hon ville gnälla på men avbröt mitt i av någon anledning. När hon gick så försökte jag krama henne men hon gick iväg utan att säga något.
Allt detta trots att hon vet att jag ville vara själv den dagen, men hon verkar ha svårt att förstå själva poängen med att vara själv.

Det har nått den punkten att jag inte kan ta mer skit, glaset är fanimig fullt och så fort det börjar tömmas lite så fyller hon upp det igen. Så nu hugger jag nästan alltid tillbaka eller ger henne sarkastiska/oseriösa svar vilket hon givetvis stör sig på och blir ännu mer surare.

Upplever även att jag är mer stressad än någonsin, sover sämre och kan komma på mig då jag ligger i sängen att jag sprätter min fingrar eller försöker hacka tänderna i något schysst beat utan att jag ens tänker på det, aldrig någonsin gjort sånt förr.


Så, är detta vanligt beteende för kvinnor? Är mitt första förhållande, jag är 23 och hon är 21.
Är det någon annan som lever med detta och är det någon som vet hur fan man ska göra för att lyckas stå ut? För i denna takt så kommer det ta slut innan sommaren är över.

Bumpar, är trådstartaren fortfarande ihop med sin tjej?
Jag är i lite samma situation med en gnällkärring som har likartat beteende. Det blir livliga diskussioner och tjafs hela tiden med henne. Oerhört bekräftelsebehov, startar ständiga tjafs för småsaker och när man väl ryter tillbaka behöver man tydligen gå till psykolog för att hantera sin ilska.

Jag känner igen beteendet. Jag korrigerade det genom att vara noga med att poängtera att, varje gång hon höll på att gnälla över någon bagatell, säga något i denna stilen:

"Sluta klaga på allt jag gör. Du förstör stämningen/mitt humör. Om man inte uppskattar det man har så kanske det försvinner."

Och så när det gällde sådant som jag enligt henne "borde" ha förstått, förklarade jag följande:

"Jag är ingen tankeläsare, men jag gör inget för att reta dig medvetet. Om du vill något så får du vara tydlig och berätta det för mig. Gärna fem-sex gånger."

Och så det viktigaste, i de fall där hon faktiskt hade fog för sitt missnöje, så ändrade jag mig.

Bumpar, är trådstartaren fortfarande ihop med sin tjej?
Jag är i lite samma situation med en gnällkärring som har likartat beteende. Det blir livliga diskussioner och tjafs hela tiden med henne. Oerhört bekräftelsebehov, startar ständiga tjafs för småsaker och när man väl ryter tillbaka behöver man tydligen gå till psykolog för att hantera sin ilska.

Så man ska alltså ta ansvar för andras känslor?
Jag tycker inte det. Jag har svårt att se vad som en sådan människa kan ha för att det ska kännas värt det och kompensera för det dåliga beteendet. Kan du förklara?

Eller pratar vi bara under PMS?