Citat:
Ja, förmågan att möta motgångar, bearbeta och hitta copingstrategier för dem, är kritiskt för att kunna leva ett vettigt liv. Annars är risken som i Hanna och Oskars fall, att man fastnar i evig ruminering med död som enda utväg. Bra exempel på skillnader i copingförmåga, vilket är helt individuellt - varav jag givetvis erinrade mig i första hand Viktor Frankl när du nämner vissa personers överlevnadsstrategier i koncentrationsläger som det forskats på.
Sen är professor Antonovsky (KASAM), Mayer och Salovey ang EQ och även Dr D Golemans lättlästa bok i ämnet av intresse.
Att tro att statistik skulle vara dem till gagn, mitt i ett så nattsvart mörker som uppenbart O och H upplevde sig vara, är mer än naivt.
Funktionen att ta emot och bearbeta information fungerar inte normalt på en viss nivå och påverkas negativt av en evig ruminering - som ger ett tunnelseende.
Det är som om att klämkäckt be nån suicidal att rycka upp sig - dvs att snarare själv brista totalt i både inlevelseförmåga och kunskap om hur djup depression på randen till suicid fungerar rent kognitivt.
Om nån har ett tomt konto, miljonskulder och i konkurs är det vad personen ser. Den personen kommer älta sin livssituation om och om igen och inte bry sig om statistik.
Om A inte uppvisade nån positiv progress på flera år och M insjuknar i svåra symtom med snabb försämring, så är det vad H och O såg och levde i, dvs deras barns lidande.
Depression är mycket vansklig utan behandling. Den mer smygande varianten är förrädisk till skillnad mot ett mer akut, synbart trauma.
Personen uppfattar sig inte sjuk utan snarare extremt ledsen, trött och utmattad.
Obehandlat och vid en farlig nivå är det kognitiva out of order och personen har tappat sjukdomsinsikten.
Alla har inte förmåga att hantera motgångar.
Det kan även vara vanskligt med coping i sig.
En människa som copat med mycket kan - till synes - ha hanterat det bra och går vidare genom livet. Till synes bra coping.
Den här personligheten kommer fortsätta att kämpa och riskerar upprätta fasader. Ber inte om hjälp, framstår som stark och fuktig. Varningssignalerna finns där men är vaga tills det nått en fatal nivå.
Om vägen kantats med överbelastning och stress under lång tid och det sker en trigger kan bägaren rinna över.
Det finns inga garantier på den här fronten och visar på hur vanskligt och individuellt det är med både psyke och copingförmåga.
Statistik är inte ens en garanti för tillfrisknande om barnen inte hamnar inom den positiva delen av procentsatsen - vilket jag tror att Vidar försökte förmedla:
"Jonas säger är ju också att 30-40 % av barnen varken blir bättre i sin ME eller helt friska."
Hjälp måste in i ett tidigare skede vid komplexa svåra situationer, innan psykisk ohälsa knackar på dörren. Då är det även mer möjligt att ta till sig information och terapi.
”Blunda och räkna till hundra”.
Sen är professor Antonovsky (KASAM), Mayer och Salovey ang EQ och även Dr D Golemans lättlästa bok i ämnet av intresse.
Att tro att statistik skulle vara dem till gagn, mitt i ett så nattsvart mörker som uppenbart O och H upplevde sig vara, är mer än naivt.
Funktionen att ta emot och bearbeta information fungerar inte normalt på en viss nivå och påverkas negativt av en evig ruminering - som ger ett tunnelseende.
Det är som om att klämkäckt be nån suicidal att rycka upp sig - dvs att snarare själv brista totalt i både inlevelseförmåga och kunskap om hur djup depression på randen till suicid fungerar rent kognitivt.
Om nån har ett tomt konto, miljonskulder och i konkurs är det vad personen ser. Den personen kommer älta sin livssituation om och om igen och inte bry sig om statistik.
Om A inte uppvisade nån positiv progress på flera år och M insjuknar i svåra symtom med snabb försämring, så är det vad H och O såg och levde i, dvs deras barns lidande.
Depression är mycket vansklig utan behandling. Den mer smygande varianten är förrädisk till skillnad mot ett mer akut, synbart trauma.
Personen uppfattar sig inte sjuk utan snarare extremt ledsen, trött och utmattad.
Obehandlat och vid en farlig nivå är det kognitiva out of order och personen har tappat sjukdomsinsikten.
Alla har inte förmåga att hantera motgångar.
Det kan även vara vanskligt med coping i sig.
En människa som copat med mycket kan - till synes - ha hanterat det bra och går vidare genom livet. Till synes bra coping.
Den här personligheten kommer fortsätta att kämpa och riskerar upprätta fasader. Ber inte om hjälp, framstår som stark och fuktig. Varningssignalerna finns där men är vaga tills det nått en fatal nivå.
Om vägen kantats med överbelastning och stress under lång tid och det sker en trigger kan bägaren rinna över.
Det finns inga garantier på den här fronten och visar på hur vanskligt och individuellt det är med både psyke och copingförmåga.
Statistik är inte ens en garanti för tillfrisknande om barnen inte hamnar inom den positiva delen av procentsatsen - vilket jag tror att Vidar försökte förmedla:
"Jonas säger är ju också att 30-40 % av barnen varken blir bättre i sin ME eller helt friska."
Hjälp måste in i ett tidigare skede vid komplexa svåra situationer, innan psykisk ohälsa knackar på dörren. Då är det även mer möjligt att ta till sig information och terapi.
”Blunda och räkna till hundra”.
" Vad gör man när ens dotter blir svårt sjuk men alla säger att det inte är något fel?
Pernilla Soland vet precis hur det känns. Nu har hon skrivit en bok om det.
- Man blir nästan galen till slut, säger hon. Alla känslor kring att vilja rädda sitt barn men inte kunna göra det.
Boken hoppas hon ska ge styrka till andra i samma situation.
- Jag letade själv efter andras berättelser, men hittade inte mycket. Med min bok vill jag öka förståelsen för komplexiteten i det hela, hur ME egentligen är, bortanför alla svepande beskrivningar om ”stor trötthet”.
https://www.bragee.se/namnlos-2
Pernilla Soland vet precis hur det känns. Nu har hon skrivit en bok om det.
- Man blir nästan galen till slut, säger hon. Alla känslor kring att vilja rädda sitt barn men inte kunna göra det.
Boken hoppas hon ska ge styrka till andra i samma situation.
- Jag letade själv efter andras berättelser, men hittade inte mycket. Med min bok vill jag öka förståelsen för komplexiteten i det hela, hur ME egentligen är, bortanför alla svepande beskrivningar om ”stor trötthet”.
https://www.bragee.se/namnlos-2
En annan destruktiv lösning för paret hade varit (och i viss mån gjorde) att de gått in i de eviga konspirationernas paranoida träsk, där fakta blandas med driven inbillning om hur man tycker att det borde förhålla sig eller faktiskt förhåller sig. Har möjligen ett lite högre överlevnadsvärde, men leder knappast till en sammanhållen och stabil förklaringsmodell. Den kräver ju dessutom att man gör världen till en plats som primärt befolkas av ondsinta människor, ofta i hemlighetsfulla pakter, vilket knappast är bra för den psykiska hälsan. Vad är glädjen med att man själv är inbillat god om man lever i en värld av inbillat onda?
Ruminering och konspiration (paranoia) är syskon, samvarierar ibland och har som tydligast gemensamma nämnare att de är usla copingstrategier, att de aldrig tar slut och att de aldrig leder till en konstruktiv hållbar lösning. Hanna och Oskar använde dem båda, men vi har även sett prov på dem hos några av trådens skribenter.
__________________
Senast redigerad av HeavensDevils 2022-05-23 kl. 11:55.
Senast redigerad av HeavensDevils 2022-05-23 kl. 11:55.