Den STORA tråden om hen, hän och h*n [Sammanfogad]

Nja, jag ser det nog mer som att du är ett av de lydiga fåren i en skock.

Oh fan, det är alltså inte tölpaktigt att vräka ur sig ett felaktigt pronomen istället för att fråga om det korrekta som i 99% av fallen är han eller hon om man nu inte bor i det lilla akvariet mitt i Stockholm och dess filialer?

Brukar du kalla folk XYZ om du inte vet deras namn också?
Och sedan vänta på att de upplyser dig om sina namn om de tar illa upp?
Tar de inte illa upp antar jag att du fortsätter kalla dem XYZ, eller hur gör du? Eller du kör väl på med "Hen" där med kan jag tänka, med stor bokstav eftersom det är ett namn.
För det är väl ingen egentlig kvalitativ skillnad mellan ett s.k. könsneutralt pronomen och ett namnneutralt egennamn?

Det där anser jag mycket tveksamt. I äldre svenska hade tingen könsbestämning. Klocka var exempelvis femininum (hon). Ord som bestämmer en roll anser jag i alla lägen är »den« som könsneutralt.

Jag är ingen rättslärd eller ens en simpel advokat, men nog är väl han könsneutralt i juridiska texter?

Jo, jag vet. Föredrar dock "hen" som är lite mer specifikt med könsneutraliteten.

Aha, du är en sådan.

Jag har fått det intrycket att det faktiskt är obligatoriskt att använda det i skriftlig kommunikation på många arbetsplatser i offentlig sektor. Åtminstone i praktiken. Men jag kan ha fel.

Irritationen från feministiskt håll var just det faktum att han representerade alla, varvid de därmed ansåg att den manliga normen var bekräftad. Jag kan utan omsvep hålla med om denna självklarhet. Givetvis borde alla offentliga och juridiska texter omväxlande ha använt den, denna, vederbörande och rollbeteckning i stället.

Traditionellt har vi i ansträngd prosa använt NN (eller, mer formellt, N.N.) som namnneutralt egennamn (en förkortning av lat. Nomen Nescio: "Jag vet ej namnet"). Det kan för ros skull nämnas att detta är en närmast ordagrann motsvarighet till mitt användarnamn, som härleds från ett urnordiskt Ne wait ek hwariar ="icke vet jag vem", vilket så småningom gav upphov till den ack så könsneutrala formen "någon"!

Då borde vi sluta omtala människan som ”hon” och kalla henne ”den”.

Först nu insåg jag att det visst behövs en objektsform (eller vad det heter) för hen.

Om jag exempelvis vill ge ett blått vadsmycke till någon vars kön jag inte känner till känns det fel att säga att:

- Jag vill ge det blå vadsmycket till henom.

Det är ju en böjningsform som utgår från endast ett av könen, och det borde väl anses gå emot idén med "hen"?

Så hur böjer man egentligen ordet? (Om man ska hålla sig till hen som ursprungsord, alltså.)

Nu talar du plötsligt om volymhastighet i stället för ändringshastighet, vilket är två olika saker. Men om det nu är volymhastighet du menar så är luftflödet i e-ljud /e/ och o-ljud /u/ enligt experiment:

/e/

Manliga talare
Låg intensitet medelvärde 0.190 L/s
Medelhög intensitet medelvärde 0.188 L/s
Hög intensitet medelvärde 0.192 L/s

Kvinnliga talare
Låg intensitet medelvärde 0.116 L/s
Medelhög intensitet medelvärde 0.119 L/s
Hög intensitet medelvärde 0.123 L/s

/u/

Manliga talare
Låg intensitet medelvärde 0.217 L/s
Medelhög intensitet medelvärde 0.224 L/s
Hög intensitet medelvärde 0.244 L/s

Kvinnliga talare
Låg intensitet medelvärde 0.136 L/s
Medelhög intensitet medelvärde 0.140 L/s
Hög intensitet medelvärde 0.142 L/s

Jiang, J. J., Hanna, R. B., Willey, M. V., & Rieves, A. (2016). The Measurement of Airflow Using Singing Helmet That Allows Free Movement of the Jaw. Journal of voice : official journal of the Voice Foundation, 30(6), 641–648. https://doi.org/10.1016/j.jvoice.2015.07.018

O-ljudet har alltså i samtliga sex jämförelser ett högre luftflöde än e-ljudet. (Inte för att den här gradens skillnad i ansträngning skulle spela minsta roll för ljudens respektive duglighet i personliga pronomen, men det vederlägger ju att skillnaden i så fall skulle ha talat till hon:s favör.)