Den STORA tråden om hen, hän och h*n [Sammanfogad]

För det första har inte folk någon sådan upplevelse. För det andra är det artikulatoriska avståndet från [ᴇ] till [n] mindre än vad det är från [a] och [ʊ]. För det tredje är skillnaden mellan avstånden obetydlig. För det fjärde är inget av avstånden tillräckligt för att motivera någon ljudförändring. För det femte artikuleras /n/ ofta inte [n] och principen för rationaliseringen är då densamma efter alla tre vokaler. Effektiviseringen drivs inte av några ansträngningar i tungans rörelser vid [Vn] utan av ansträngningar i koordinationen av gomseglets rörelser, vilka också är oberoende av tungans positioner.


Språkljudshistoria ägnar sig åt att förklara förändringar som ägt rum och erbjuder ingen annan förklaring till att någon förändring inte ägt rum än att ingen av de krafter som påvisats kunna vara verksamma har varit verksam i det föreliggande fallet. En utebliven utveckling från han eller hon till hen kan och behöver inte motiveras artikulatoriskt eller på något annat sätt.

För det första så har de visst en sådan upplevelse. Faktiskt dokumenterad i denna tråd, av en person som använder ordet rätt flitigt:
För det andra är avslutande konsonant samma i alla tre orden. Så varför ens låtsas att det är skillnad? Och varför jämföra [a] och [ɵ] när [ɵ] inte förekommer - du vet väl att [ɵ] är... Ö, och alltså inte en av de tre vokaler som diskuteras här?

Språkljud påverkas av evolution som alla andra saker. I svensk språkrytm passar A och O bäst mellan (i de former som diskuteras) H och N helt enkelt.

Du har fel helt enkelt, och rätt mycket fel dessutom.

Du talade om en ansträngning p.g.a. "ändringshastighet i luftflöde". En sådan ändringshastighet beror inte på konsonantens slutposition utan på rörelsen från föregående ljud till konsonanten, som är mindre i hen än i han och hon.


[ɵ] är inte ö utan kort svenskt u-ljud. Det skulle emellertid förstås vara kort svenskt o-ljud [ʊ] som i hon [hʊn].


Den här sortens språkförändringar är helt oberoende av evolutionen eftersom de sker inom loppet av några få generationer.

"H@n" som synonym till vederbörande?

Ni som redan skriver "h@n", hur definierar ni ordet? Hur uttalar ni det? Hur böjer ni det? Varför använder ni det?

Och ni som inte använder "h@n", hur resonerar ni?

Jag tycker att det är fiffigt att använda snabel-a:et på det här sättet - ett a, vars snabel i princip har formen som ett o.

Jag använder "h@n" som att det betyder vederbörande, inte i formella sammanhang (tro det eller ej), utan bara i sms och i cyberspace.

Jag har själv inga problem med "hen", men har samtidigt inga problem med att använda "h@n" som ett sätt att ironisera över det förstnämnda ordet.

Jag har aldrig använt det i tal och har inte funderat över hur det skulle kunna uttalas. Kanske räcker det ändå att använda "någon gång ibland", när man skriver på nätiz.

Eller finns det någon som redan har ett bra uttal, eller förslag på ett sådant? På rak arm kom jag på "ho-an" eller "ha-on", dessa skulle jag beskriva som "inte jättebra förslag", och då är jag rätt snäll mot mig själv.

Att böja det verkar inte heller smärtfritt. Återigen, hur gör ni, eller hur skulle ni göra?

Om man läser ut "h@n" som "han" är det ju inga problem, men man skulle behöva gå med på att "hons" betyder hennes. Och det har jag så att säga full förståelse för att man inte känner för att gå med på.

Skulle det i praktiken behövas andra böjningsformer än en genitivform? Inte vad jag kan komma på. Jag läste att någon skrev om något "henom", eller liknande, men när skulle man använda det egentligen?

Jag såg snabel-a användas som a/o i spanskan någon gång i början av 10-talet.

I spanskan skriver vissa, för att bara ge ett enkelt exempel:

Chic@ = pojke eller flicka.

(Chica = flicka, chico = pojke.)

I bestämd form, plural: L@s chic@s.

Anledningen till att vissa inte vill använda "vederbörande" är väl för att de tycker att det ordet börjar bli "lite dammigt" vid det här laget. Vad vet jag?

Att vissa inte byter ut "hen" mot "den" har jag ännu sämre koll på. Det är väl inte lika PK (= sexigt, coolt, inne, etc. )

"H@n" skulle kunna användas för att visa att man inte gillar "hen", av olika skäl. Det vanligaste skälet till detta är väl för att man inte gillar språkpropaganda à la 1984 med syfte att hjärntvätta och tygla befolkningen, eller något sådant. (Ja, jag vet att kritiken mot hen ser olika ut beroende på vilken av hennets betydelser man utgår från, det var bara ett exempel.)

(Och ja, jag vet att snabel-a:et började användas som a/o i spanskan av PK-skäl. Men efter utrum-reformen i svenskan tror jag inte att spanskas problem går att överföra till svenskan längre. Eller tänker jag fel?)

Någon mer som tycker att denna (@ = a/o) tillämpning av en symbol som finns på alla världens tangentbord är "lite fiffig"?

Eller vad tycker ni egentligen?

(Jag har INTE läst hela tråden, läste bara ett fåtal av de senaste sidorna nyss. Om "h@n" redan har diskuterats så beklagar jag mitt inlägg och säger inte emot en varning eller två. Särskilt inte om alla mina tankar på ämnet redan har formulerats på ett bättre sätt och sedan grusats på ett ännu bättre sätt

Vet ni hur svårt det är att söka efter ord med snabel-a i dock?

REDIGERING: Jag hade inte läst denna trådens rubrik ordentligt, om mod inte tycker att inlägget passar här får jag väl köpa det!)

För att "han" är maskulinum och jag vill ha ett könsneutralt pronomen.

Nu debatterar du extremt oärligt. Enda anledningen att jag stakar mig lite är att jag är ovan att använda ordet hen i tal. Det har ingenting med dina kvasifonetiska teorier att göra.

Därför att jag tillämpar precis samma kriterier som hentvångsanhängarna använder sig av och visar på dess orimliga konsevenser. Om du kan motivera varför "hen" skall vara obligatoriskt men "hin" inte så har du ett argument. Om inte så har du förlorat eftersom det enbart finns två kön och "hen" är redundant, liksom "hin".

Säger du hen om folk som föredrar det pronomenet om sig själva?

Fast man kan ju lika väl vända på resonemanget och fråga sig hur thailändarna klarat sig genom historien när de varit språkligt tvungna att ha ett kön även i första person. Det måste väl skapa ett oändligt lidande att tvingas kränka sin icke-binära person när man talar om sig själv...

Nej, precis som någon skrev tidigare är inte problemet med "hen" språkligheten (bortsett från att det inte går att böja på ett rimligt sätt....) utan de politiska konotationerna och tvånget som smyger sig in.

Så när man sagt "den" om en person i säkert tusen år så har folk alltid trott att det syftat på en pryl? Hur har vi klarat oss?

Nej du, "hen" markerar att personen saknar något och att vi skall tycka det är viktigt. Alla som minns hur etablissemanget lanserade ordet vet att det är det viktiga. Att personen saknar kön var centralt i lanseringen. Att det kunde vara användbart som könsneutralt (i betydelsen neutralt på riktigt) var inget annat än socker folket lurades på för att svälja den beska medicinen. Hen har aldrig varit neutralt och sannerligen inte könsneutralt. Kön och könspolitik är centralt i användandet av hen. Det handlar i grund och botten om att sälja in den falska myten om att kön går att välja eller saknar betydelse.

Jag och de jag känner använder ordet i den betydelsen jag nämnde. Om andra gör annorlunda så får det stå för dem.

Om personen i 2) också enligt 3) upplyst dig om att den anser sig vara ickebinär uppstår en intressant konflikt eftersom hen då blir det s.k. sociala könet (eller rentav konkreta könet om man är lagd åt en ickebiologisktisk livsåskådning) på personen och du således poängterar detta kön.

Slutsats: Eftersom hen även kan användas som bestämning på ett ickebinärt socialt kön krävs faktiskt ett fjärde pronomen om du skall kunna vara könsneutral givet att du köper idén om att den som är hen i realiteten inte kan vara vare sig han eller hon. "Hin" eller liknande behövs här för att medge ett fullt neutralt pronomen.

Jepp, jag skulle faktiskt föredra två olika pronomen för det.

Eller ännu hellre så skulle jag vilja ha det som finnarna har det, och enbart ha ett könsneutralt pronomen.