Lovette Jallow - influencer (och korrupt aktivist?)

Enig i alt du skriver i første meningen, Gogge.

Andra meningen: Ser faktisk ikke på kampen - er på Lillehammerfjellet uten el-anslutning - kobler av fra det meste. Men måtte sjekke FB for 10 min siden.

Jallow kokar soppa på en spik, och bygger upp ett stort "critical race theory"-narrativ utifrån svepande formulerade privata anekdoter, ungefär som t ex Mona Masri brukade göra i sina krönikor.

Hon försöker ge intryck av att "i Afrika är vi sååå generösa, hela byns eller stadsdelens barn är allas barn och alla får glatt vara med och äta och festa oavsett i vems hus det är". Så här fungerar det naturligtvis långt ifrån alltid, men i den mån det ibland är så, så finns det en del skillnader bakom, skillnader mellan Nordeuropa och Afrika som hon inte tar upp (och med "Sverige" menar jag i fortsättningen vanliga etniska svenskar, eftersom det är dem hon angriper):

1. I Sverige är det väldigt få familjer som någonsin drabbas av direkt svält, som inte kan äta sig rimligt mätta - eller där barnen inte vet ifall det blir någon middag alls för dagen. I ett land som Gambia är det vanligt på sina håll.

2. I Sverige finns det inte alls lika mycket hemmafruar som i Afrika, därmed har man mindre tid disponibel för att ta hand om andras barn. Dessutom kan man oftast inte duka utomhus vilket man kan i Gambia i princip året om (därmed blir det ett mindre problem om det plötsligt är 3-4 barn extra till middagen).

3. I Sverige har många barn eget rum redan i 8-10-årsåldern ich då är det enklare att låta deras kompisar hänga där en stund medan familjen äter. I Afrika är det ofta flera barn som delar på samma rum långt upp i tonåren och då ter det sig inte lika praktiskt.

4. I Sverige är det mycket lättare för ungarnas kompisar att ta sig hem med bil (man kör dem) eller buss. I Afrika saknas den möjligheten för många, och gatorna kan vara en mycket farligare miljö än de oftast är i Sverige. Då ligger det närmare till hands att om några ungar har följt med hem till sin skolkamrat några kilometer bort, eller kanske en mil bort, och gör saker eller läser läxor hos honom, så kan de få stanna där till nästa dag, hellre än att se till att de kommer hem genom en stadsmiljö (eller landsbygd) som uppfattas som osäker, särskilt för barn utan vuxet sällskap.

5. I Sverige vill vi normalt veta i förväg vilka som kommer på festen. Helt öppna fester där inbjudan bara sprids för vinden med djungeltelegrafen och där det dyker upp en massa personer som är i stort sett okända för de flesta andra, inklusive värdfolket, ses inte som okay. Jag vet inte, synen på gästfrihet är kanske en annan i Afrika:..?

Man kan ju undra varför de flyttar till Sverige om allt är så underbart i Afrika.

Det är väldigt viktigt för den här sortens medieaktivister och influencers att projicera att "jag är stolt över mitt eget folk" - alltså araber eller afrikaner - det är både en del av deras personliga varumärke och ett sätt att bevara kontakten med sin stampublik.

Även om deras karriärer hade varit helt otänkbara i det hemland de identifierar sig med så till de inte säga det högt. Här är ett annat väldigt tydligt exempel på den saken, en intervju med en fransk-algerisk tjej som slog igenom som författare i Frankrike för sådär tjugo år sedan (då var hon 19 år gammal och medias älskling). Det första hon säger är att hon inte ville projicera att hon var tacksam mot Frankrike eller hade lärt sig något av fransk litteär tradition, utan hon går hela tiden på om att hon är en dotter av ghettot, arabiskt berättande, "starka kvinnor i den nordafrikanska kulturen" osv. Ungefär som Pascalidou i Sverige om hon hade varit skönlitterär författare.

https://www.theguardian.com/books/20...ank-you-france