Jag var duktig i många år med benson men sedan en otäck händelse inträffade för inte så längesedan så påbörjade jag en bensokur, dvs dagligt intag av benso i tro om att stabilisera mitt psyke en aning, en klapp på axeln. Diazepam är det enda jag får tag på för tillfället och jag kör 20mg om dagen. Första 1-2 dagarna märker jag av intaget med ett fjuttigt "mini-rus" sen vänjer kroppen sig och jag känner absolut ingenting därefter, förutom att ångesten såklart är blåses bort.
Brukar som längst knapra i 2 månader i sträck sen lägger jag ner. Nu har det gått lite mer än 1 månad och nu när jag tittar tillbaka på mitt liv under denna tid så har jag insett ett par saker (som jag alltid funderat över tidigare i livet när jag använt benso, men aldrig kommit till klarhet om).
Trots att jag personligen inte känner några större förändringar mer än att ångesten dämpas så har jag bla:
- Fått mindre jobb gjort än någonsin, vissa dagar har jag bara skitit i att jobba (jobbar mestadels från hemma).
- Bråkat mer med familjen än vanligtvis. Kan bli riktigt iskall. Hade en gigantisk fight där jag rentav skrämde mina käraste. Fan...
- Börjat undvika polare, föredrar att hålla mig för mig själv. Minskad lust att umgås med andra.
- Allmänt lägre energi om dagarna, längesedan det varit så segt att vakna på morgonen. Skulle även vilja påstå att livslusten/livsglöden eller vad man nu kallar det, är lägre än vanligt.
Allt detta trots att jag inte har någon ångest... det borde ju göra mig gladare än något annat...
Det största är väl att jobbet gått dåligt och jag förstört relationer inom familjen, samt ghostat bort polare. Grejjen är att jag inte känner av någon större förändring i hur jag mår dock, verkligen NOLL direkt känsla av att jag förändrats eller tagit aktiva val att försämra mitt liv eller bete mig mindre optimalt - men jag antar att det är något personlighetsförändrande som smyger sig på i bakhuvudet?
Jag har använt alla slags droger. Jag har för mycket längesedan to.m varit tungt beroende av opiater, men det är bara benso som gör mig såhär. Det känns som det sätter sig på hjärnan på något sätt, och äter upp ens psyke innifrån. Som någon slags parasit, det är så extremt subtilt att det inte ens går att sätta fingret på det.
Är det någon som känner igen sig? Ursäkta om detta inlägg blev "flummigt" men det kanske är någon som förstår vad jag försöker förmedla? Love and peace to you all.
Brukar som längst knapra i 2 månader i sträck sen lägger jag ner. Nu har det gått lite mer än 1 månad och nu när jag tittar tillbaka på mitt liv under denna tid så har jag insett ett par saker (som jag alltid funderat över tidigare i livet när jag använt benso, men aldrig kommit till klarhet om).
Trots att jag personligen inte känner några större förändringar mer än att ångesten dämpas så har jag bla:
- Fått mindre jobb gjort än någonsin, vissa dagar har jag bara skitit i att jobba (jobbar mestadels från hemma).
- Bråkat mer med familjen än vanligtvis. Kan bli riktigt iskall. Hade en gigantisk fight där jag rentav skrämde mina käraste. Fan...
- Börjat undvika polare, föredrar att hålla mig för mig själv. Minskad lust att umgås med andra.
- Allmänt lägre energi om dagarna, längesedan det varit så segt att vakna på morgonen. Skulle även vilja påstå att livslusten/livsglöden eller vad man nu kallar det, är lägre än vanligt.
Allt detta trots att jag inte har någon ångest... det borde ju göra mig gladare än något annat...
Det största är väl att jobbet gått dåligt och jag förstört relationer inom familjen, samt ghostat bort polare. Grejjen är att jag inte känner av någon större förändring i hur jag mår dock, verkligen NOLL direkt känsla av att jag förändrats eller tagit aktiva val att försämra mitt liv eller bete mig mindre optimalt - men jag antar att det är något personlighetsförändrande som smyger sig på i bakhuvudet?
Jag har använt alla slags droger. Jag har för mycket längesedan to.m varit tungt beroende av opiater, men det är bara benso som gör mig såhär. Det känns som det sätter sig på hjärnan på något sätt, och äter upp ens psyke innifrån. Som någon slags parasit, det är så extremt subtilt att det inte ens går att sätta fingret på det.
Är det någon som känner igen sig? Ursäkta om detta inlägg blev "flummigt" men det kanske är någon som förstår vad jag försöker förmedla? Love and peace to you all.
__________________
Senast redigerad av pungfittan 2022-06-04 kl. 09:07.
Senast redigerad av pungfittan 2022-06-04 kl. 09:07.