Bonus son, vart går gränsen?

Du kan ju reka lite själv innan och sedan lägga fram det på ett snyggt sätt.

Fint att du bryr dig.

E.
Ursäkta, men har du själv problem med fetma, eller lider barn i din närhet av fetma?

Du har aldrig klivit in som bonusförälder märker jag.

De vuxna sätter gränserna, det är liksom grunden till att en unge inte ska bli en boll, idiot, gangster eller en vettig människa, eftersom att de ständigt testar gränser.
Sen om det är föräldrar, äldre syskon, släktingar, skolpersonal eller bonusföräldar spelar ingen roll.
Alla har en del i helheten.

Men det tycker inte du märker jag.

Varför första karln inte är med i bilden är något vi pratat om och ingenting jag kommer dra upp här eller någon annanstans, och hur hennes liv har varit likaså, och jag kommer absolut inte sticka heller.

Och nej, desperat och kåt är jag långt ifrån, men jag kommer spendera livet med henne och grabben om hon låter mig, vare sig grabben blir större eller mindre, för jag kommer vara där för både honom och henne så mycket jag bara kan.

Han är större än vad barn i hans ålder ska vara, och äter mycket.


Nej

Ok. Varför startar du tråden då? Du har redan sagt att du gör vad som helst för att klamra dig fast och således har du inget att sätta emot. Du har redan accepterat vilka än krav denna kvinna kommer komma med. Du är ett bihang i ditt eget liv.

För att detta är något helt nytt för mig och har aldrig varit i en sån här relation tidigare. Därför jag startade tråden är för att just den här biten jag skrivit om är en grej jag inte vet hur man ska ta vidare.

Ja, enligt vissa så kanske det inte är min sak att blanda mig i men jag bryr mig såklart om grabbens välmående..

Det finns bara två lägen, antingen är du ett bihang eller så är du kapten. Om din tjej inte tolererar att du är kapten så återstår bara det andra alternativet.

Börjar han bli fet så borde det tas upp. Hur modern tar det är en annan femma.

Men när ungen blir vuxen så kommer han vara glad ifall det görs så tidigt som möjligt.

Är ju ganska stor skillnad på om han är 4 eller 8 kring detta med att ta på sig kläderna själv.. (varför är åldern hemligt? finns ju hur många som helst i den åldern. Kan man inte direkt använda för att veta vem du är. Är han 4 så kan det nog okej om han inte kan själv med t.ex. strumpor å så. är han över 6 år så bör han klara detta själv. (Men kunna och vilja är olika saker.. trotsålder etc. )

Mitt råd är hur som helst att säga vad du tycker men inte pusha för mycket. Mer stötta och rådge än att säga ifrån.
Det är trots allt inte din son och du är stödföräldern.
Så hon har huvudansvaret. Och hur mycket hon släpper in dig att ta en aktiv föräldraroll är upp till henne. Är ju onödigt det blir strul mellan er på grund av detta.

Sedan är det skitjobbigt att vara förälder. Och många orkar nog inte ta alla fighter.. du har ju kommit in nu på slutet men tänk dig mellan 4 till 8 år av olika tjafs om olika saker...Väldigt viktigt att säga ifrån när det behövs. Men hon som ensam förälder kanske inte har orkat ta varje fight och barn är bra på att ta hela handen om man gett dem lillfingret.. Gäller att hitta en jämnvikt mellan att inte ta varje strid och att inte ge efter när det behövs (vissa linjer får de aldrig passera andra kan man vara lite mer "svajig" med)
Lycka till.

p.s.

Kanske hitta en sport han gillar?

Detta med läsk är ett problem. Dessa kalorierna känner man inte av att man får i sig. De ger ingen mättnadskänsla.
Läsk borde strykas från menyn.
Efterrätt EFTER att han ätit en ordentlig portion RIKTIG mat är ju okej. Pizza är inte okej som något man äter regelbundet.

Han är 6 år. Såklart jag förstår det är jobbigt för henne att behöva ta alla fajter själv men nånstans måste man också våga stå emot hur jobbigt det än är när ungen börjar gråta.

Försöker inte pusha på för mycket men säger ifrån när det är petitesser det handlar till exempel ta på sig skorna eller knäppa bältet, han säger att han inte kan men när jag tjatar på honom att lösa det så gör han det ju, så hoppas hon själv gör likadant när jag inte är där.

Tack!

Ta upp det här med mamman. Det kan verka oskyldigt men just det här beteendet med att ett barn kan gråta sig till vad som helst av mamman är vad som lägger grunden till en massa problem längre fram.

Barn utan pappa har mycket större risk att hamna i brottslighet och få beteendeproblem just därför att en pappa som säger ifrån och sätter gränser oftast behövs. Det är en speciell dynamik mellan en pappa och hans barn som modern sällan kan återskapa själv. Man ska börja tidigt (så fort barnet förstår) och förklara varför man sätter de gränser man gör. Du verkar ju ha bra koll redan som beskriver din rädsla för hans välmående. Det är inte normalt att äta som han gör så stå på dig.

Du kommer dock ha det mycket svårare eftersom du inte är pojkens biologiska pappa. Därför är det jätteviktigt att du pratar med mamman om att sätta gränser så att ni kan visa upp en enad front. Kan ni börja med det redan nu och ni samtidigt ger honom kärlek så kommer förutsättningarna för att han accepterar dig öka markant.

Om mamman inte ser problemet eller vägrar göra något är mitt råd att du lämnar henne. Kan verka bryskt men när pojken är 15+ och ni behöver låsa dörren av rädsla att han ska göra något kommer du inte vara lika taggad på att hjälpa till längre. Gränser är jävligt viktigt för barns sociala utveckling och välmående. Det kommer också göra det lättare för honom att bli accepterad av andra och få vänner senare. Bra argument att ta upp med modern om hon inte lyssnar.

Lycka till!

En typisk ensamstående mamma som inte klarar av att sätta gränser till sitt barn.

Det är väldigt vanligt.
Söner till ensamstående mödrar växer oftare upp och blir kriminella och annat dåligt eftersom de inte får tydliga gränser satta från en fadersgestalt.

TS säger även emot sig själv i en och samma mening när han säger:


...Alltså gillar du inte att han äter som han gör. Och det är en sund inställning, ingen mår bra av att äta massa skräpmat. Och just nu äter ungen till sig massa hälsoproblem (vi har bara sett början med andningen och knäna). Forsätter det så är det en hjärtattack vid 45 år och förtidig död.

Men hans mamma klarar alltså inte av att sätta gränser och erbjuda hälsosam mat till sitt barn. Stora varningsklockor.

Hur du ska lösa din sits TS vet jag inte, för att dejta en singelmamma finns inte i min värld. Finns liksom ingen lösning på ekvationen om man har ett uns av självrespekt.

Jag menar du ska "dra på dig" någon annans unge och lägga massa tid och energi på den. Singelmamman är säkert jätteglad att någon annan kan hjälpa henne med SITT barn (och någon annan okänd mans).

Det är som att dra på sig ett extrajobb men inte få någon lön för det. Du blir utnyttjad.

Nej du. Låt singelmammorna stå sitt kast. Fattar inte hur man kan leva med sig själv när man uppfostrar någon annans unge. Men alla är vi väl olika. Samtidigt vet jag att det finns en uppsjö av desperata män som finner sig i situationen att uppforstra någon annans barn, för det är det enda sättet de har för att få en tjej.

Finns en anledning till att kvinnor med barn sjunker i dejtingvärde som en sten milt uttryckt, jämfört med kvinnor utan barn.