Kris i relation, otrohet osv.

Jag och min fru har varit ihop sedan hon var 18 och jag några år äldre. 10 år + i år.

Vi har dessutom ett barn ihop sedan ungefär halva förhållandet med extra behov och hela den resan var väldigt traumatiskt.

Under corona åren gled vi isär , jag var ganska instängd i mitt och hade fokus på andra saker som ekonomi och mådde ganska dåligt i mig själv vilket nog togs ut på frugan, mest att jag var tråkig, tjurig och deprimerad.

Hon hamnade i en livskris och började umgås med singel vänner och det ena ledde till det andra och hon inledde en otrohets relation med en kille som också hade långt förhållande men som tydligen gick sämre där med.

Jag märkte att något var fel och försökte väcka henne eller få henne att erkänna, tog även upp flera gånger att om hon vill lämna mig så separerar vi.
Men det var total förnekelse tills dagen jag tog henne på bar gärning.

Jag drog iväg några dagar hemifrån och bad henne flytta, hon fxade lägenhet direkt osv.

Men efter att hon blev påkommen så har vi på något sjukt sätt närmat oss varandra och kommunicerat och haft det bättre tillsammans än senaste åren där vi bara varit mamma och pappa och glömt varandra.

Jag vet att det är så sjukt många röda varningsflagg i allt detta och att det inte finns några förmildrande omständigheter kring svek likt detta.

Jag vet att det "rätta" enligt allt och alla är att dumpa skiten och gå vidare i livet... men...

Någonstans känner jag ändå att om vi har det bra just nu, varför inte ge det 1 år till och se om detta äktenskap går att rädda?

Hon hade bara haft sex med mig innan detta i hela livet och någonstans kan jag ändå acceptera att man kan ha en livskris och göra ett sånt här misstag, de flesta tjejer spårar ju ur o ligger runt i tidiga 20 års åldern men hon har aldrig gjort någon sån fas.

Jag vill heller inte missa halva mitt barns liv och definitivt inte ge upp hälften av allt jag äger...

Så om jag ger vårt äktenskap en chans efter detta så är det för min egen skull, för att jag vill ge det ett försök, för att jag inte vill ge upp halva mitt barns liv, för att jag inte vill bli hälften så fattig osv osv.

Jag har tänkt så det knakar och i slutändan hamnar jag ändå alltid i tankegångarna att det är mer värt att stanna och försöka med en nystart än att ge upp o lämna bara för att "det är det rätta att göra".

Hennes inställning är att det var ett förvirrat snedsteg och killen betydde inget för henne, hon älskar mig och vill inte gå isär och vill att vi ska bli starkare än någonsin efter detta.

Självklart vet jag att tilliten är bruten och att jag inte kan svälja allt hon säger över en dag utan hon får bevisa att hennes ord stämmer framöver, jag kommer vara på min vakt 100%.

Men jag vill be er om råd utifrån situationen jag befinner mig i? Har ni varit i liknande situation eller har ni exempel i er närhet? Finns det exempel där det har gått bra efter en sån här situation?

Om jag vill ge det iaf 1 år till för att se hur saker utvecklas, vad skulle varit viktigt för er under detta år?

Det är mitt livs kärlek och mamman till mitt barn, som jag ser det är det värt ett försök att se efter om det går att reparera, men till vilket pris är frågan?

Självklart har jag inställningen att lär man sig inte av sina misstag kan man dra åt helvete så blir det minsta lilla fuffens grej igen så lämnar jag utan att säga ett ord och det har jag gjort väldigt tydligt för henne.

Åsikter, råd och all hjälp från er där ute tas tacksamt emot!

Efter en otrohetsrelation kommer det aldrig gå tillbaka till det normala. Det kommer att ligga kvar där under ytan.

Jag vet inte. För mig är sex och kärlek helt olika saker. Men är hon ångerfull så tycker jag att ni ska försöka reda ut allt. Ni har trots allt barn ihop.

Har själv råkat ut för detta å jag kunde aldrig släppa det helt.. det satt å gnagde inombords å jag litade aldrig mer på henne om hon tex var iväg nånstans... skitsvår sitts.

Allt beror på om du kommer kunna acceptera vad som hänt och hur hon beter sig framöver.
Hur kommer du må?

Men man kan lugnt säga att detta satt en kil i er relation.
Du kommer ständigt bli påmind om vad som hänt och du kommer troligen aldrig lita på henne igen.
Relationen kommer aldrig bli på samma sätt som innan.

Tog ett inlägg. Sedan kom det rätta svaret, oavsett vad andra försöker att ge sken av.
Vid nästa bråk, tas detta upp. Så är ni tillbaka i det igen.
När hon är ensam, går ut med vänner, etc, kommer du att plåga dig själv och förmodligen ta ut detta på henne.
Och när det var som tuffast, sprang hon till en annan istället för att stödja dig, och sätta er först. Tänk på det!

Den enda otrohet jag varit med om resulterade i att det inte blev något mer mellan oss. Ett förhållande handlar om att få visa sitt mest sårbara jag och inte bli förråd. Blir man ändå det så får man rannsaka sig själv om vad som är viktigt för en själv. Jag pallade inte sveket.

Utan att ge något råd i sak skulle jag vilja lyfta frågan om otroheten var den enda, solitära, saken som plötsligt fick henne att dra till en ny kille? På något sätt känns det som att en blixt från en klar himmel, en engångsotrohet, inte egentligen är så sannolikt om man skrapar djupare på ytan. Så jag undrar om det inte finns fler saker i bakgrunden som utlöste sveket? På vilket sätt värdesatte hon inte relation till dig så mycket att det avhöll henne från att begå otrohetsbrottet?

Personligen skulle jag inte kunna vara otrogen för det skulle innebära att när jag väl blev avslöjad (och avslöjad blir man förr eller senare) så skulle jag förlora allt jag värdesätter i livet. Så jag skulle analysera otroheten utifrån vad det här berättar om hennes karaktär, personlighet och om hon verkligen är en bra livskamrat för dig.

I och med att du skriver att blir det minsta "fuffens" igen så är det slut för gott, visar att du har ett vaksamt öga mot att bli bedragen igen. Den känsla kommer du bära med dig hela tiden, och då kommer aldrig lita på henne till 100 %. Och att leva ihop med någon till 95-98 % tillit kommer äta upp dig inifrån. Er relation bli också ojämlik då hon alltid kommer veta att hon bedragit dig, och du kommer alltid vara orolig för att det ska hända igen. Du kommer se på hennes agerande i stort och smått med misstänksamhet. Kommer hon hem sent så blir du misstänksam. Ska hon åka iväg på en jobbkonferens kommer du bli orolig.

Hade det varit jag hade jag inte återvänt till henne. I stället hade jag glatts åt att en gång i tiden var hon min stora kärlek men hon ville annorlunda. Inget att gräma sig över utan var glad över att ha fått kärlek den tid det varade. Ni har barn ihop så ni kan ha ett fint kamratskap men aldrig vänskap.

Lycka till!

Tyvärr, gå vidare. Kvinnor är otrogna då de ser möjlighet till att byta upp sig. Helvetet kommer fortsätta oavsett, separerar ni har du åratal av fitterier att behöva hantera. Alla kvinnor har en Amber Heard i sig.

Svårt läge TS...

Och trist att det skedde och blivit som det blivit. Du får nog helt enkelt följa ditt hjärta och lyssna till det. Vad är det rätta att göra? Det är svårt att veta som sagt.

Om du tror att du kan lita på henne framöver så försök fortsätt bygga utifrån det. Jag skulle brottas mellan tankarna att hon varit otrogen och att hon inte "lekt av sig" tidigare lite så som du gör i en sån situation. Av egen erfarenhet så är det farligaste läget i ett förhållande (med detta menar jag risken för att förhållandet går i kras) när tjejen märkt av vissa svaghetssignaler. Jag förstår att du har varit tydlig med henne nu att om det sker igen så är det över men det finns en risk att hon ser en svaghet i dig i och med att du tar tillbaka henne tillsynes relativt lättvindigt efter att hon ändå varit otrogen - oavsett orsakerna till otroheten.

Nu säger jag vad jag skulle gjort om jag var i din situation men absolut inget jag uppmanar dig till att göra. Själv hade jag tagit avstånd från henne under en tid, inte pratat med henne förutom om det bara gällde barnet och försökt träffa någon annan. Inte för att jag vill sjunka till samma nivå och säga (titta jag kan också knulla andra!) men helt enkelt för att visa mitt värde för min partner som bedrog mig, värdet i detta fallet grundar sig i att jag i andras ögon också har ett värde och att någon annan tjej skulle uppskatta mig om min partner inte gör det. Jag brukar vara mot att spela spel men som sagt, i detta fallet handlar det om att se sitt egenvärde och lyfta det inför partnern som nyss varit otrogen. Jag tror också det kan vara avskräckande för din tjej att bedra dig igen om hon såg att du enkelt kunde hitta någon annan isåfall, då kommer hon inte våga göra det igen, men nu finns risken att hon lockas av att göra samma sak igen när hon ser hur du hanterar situationen.

(Och till nästa gång, gärna lite mindre styckesindelningar i texten, det blir mer lättläst då!)

Du verkar vettig och har tänkt igenom situationen. Gör som du tänker ; ge det ett år och se hur det utvecklar sig. Ni har ett liv, ett barn, en historia samt känslor kvar. Man ska avgränsa problem inte utvidga dem. Begränsa det till ett misstag som nu är korrigerat.
Att utvidga problemet - som de flesta här föreslår - är att låta barnet genomgå en skilsmässa, ha hand om det bara på halvtid, aldrig vara en hel familj, dra in andra relationer, försämra ekonomin osv.
Gör inte livet svårare än det behöver vara !

Yes har grubblat i 2-3 månader så kan nog säga att jag processat en del. Vi har även pratat väldigt mycket tillsammans en längre tid, har varit öppen för förslag och diskussion och föreslagit allt från att prova flytta isär som särbo, flytta isär som vänner, öppen relation osv osv men hon är tydlig att hon inte kan tänka sig något annat än att fortsätta som vår familj.

Har även frågat vad hon behöver för att inte hamna i en sån här kris igen hon har svarat: trygghet, kärlek, bekräftelse osv. Enligt henne var det som utlöste krisen att hon kände att jag var på väg att lämna henne, för jag var så instängd och tjurig. Man vet ju inte jag skulle tro att det helt klart har sin del i det hela, men tror även spänning osv spelade in, göra det förbjudna mm. Nu är ju frågan om det är riktig ånger hon känner eller ej.
Hon själv säger att det hela bara var destruktivt, som något slags självskadebeteende.

Som jag ser det så tror jag på sikt, med tanken att vi ska leva med varandra kanske för resten av livet att jag kommer kunna förlåta, men det kommer ta tid och jag är medveten att jag kommer behöva göra det för att inte låta det belasta relationen. Förlåta, men aldrig glömma.

Just detta har jag tänkt mycket på med, vad ska hindra henne från att göra nåt liknande i framtiden om det inte får konsekvenser? Har slagits med tanken att gå isär av just dom anledningar du skriver, få henne o verkligen förstå konsekvenser av handlande.

Samtidigt vill jag inte krossa mitt barn och skapa onödiga ärr där. Vi är hela vårt barns värld och hen pratar ofta om "vår familj" "vi är familj" osv. Det skulle skaka om allt vid separation, så tänker att separerar jag så är det per definitivt.

Däremot har jag gjort andra åtgärder, prioriterar träning och utseende på ett nytt sätt, prioriterar mig själv och tänker att jag kan visa på andra sätt att jag är inget att ta för givet.
Men förstår som du säger att det är en risk jag tar att hon kan se det omedvetet som ett svaghetstecken att jag stannar lättvindigt. Dock har det gått månader nu och jag har hela tiden sagt att jag inte är säker på vad jag vill och att hon inte ska säga upp lägenheten hon skaffat men ej flyttat in i.

Har diskuterat just dessa bitar med henne också, hon menar på att hon redan insett vad hon har, bara på dom dagarna jag drog till annan stad och bad henne flytta ut.
Men jag vet inte, har svårt att tro att man lär sig något så fort, samtidigt har hon ju känt en rädsla att jag ska lämna henne under en längre tid säger hon.

Hon har sagt flera gånger senaste tiden att hon bara väntar på dagen jag säger att jag vill skiljas, så kanske förstår hon allvaret...