Är en bra ledare villig att fördela lidande?

Jag hade ett samtal igår om vad en bra ledare var, och jag kunde räkna upp några egenskaper som jag kom att tänka på, angående hur en bra ledare torde vara.

Innan det kretsade det lite kring sociala konstruktioner på arbetsplatsen, vilket jag kan tycka det bör finnas lite bättre ord för då jag inte är så förtjust i begreppet sociala konstruktioner. Men det var så det var.
Och jag tangerade ämnet hackkycklingar. Det går att föra argument för att en grupp kan gynnas av en hackkyckling, eller en syndabock, eftersom kollektivet åtminstone i teorin kan avlasta sina synder på denne.

Och då kom jag till tanken, vad borde en bra ledare göra?
Om han är tvungen att välja, skulle han se till att tio personer lider till 25%, var och en, eller att en enda person led till 100% medans de andra har en perfekt tillvaro?

Jag menar, en fantastisk ledare kan förstås eliminera allt lidande.
Men man får nog acceptera att vi inte riktigt är där än i historien.

Hur skulle du göra?
Se till att alla har det lika dåligt, eller avlasta lidandet på en liten undergrupp för att öka den aggregerade nettolyckan för resten av gruppen?

Du bör inte jobba som handledare är mitt svar. Du tänker fel enligt mig, som handledare jobbar du med olika personligheter? ingen är den andra lik. Om du vill vara handledare jobbar du specifikt med varje. Så tänker jag.

Kan du ge exempel på vad det är för lidande vi pratar om som tydligen är en konstant som inte kan reduceras utan bara skall fördelas?
Jag tar ett exempel: lidandet av att vara underskattad pga för låg lön av chefen och inte bli fullt ut respekterad av min omgivning.
Där hade jag inte valt att fördela lidandet utan lönen i förhållande till prestationen.
Därefter hade jag försökt lindra lidandet genom att förklara det rättfärdiga i lönebeslutet.

En ledare bär själv den största bördan och gör det så lätt som möjligt för de andra. 100% kan dock vara för mycket. Exempelvis resursfördelning där kan inte ledaren avstå 100% (tex mat då skulle ledaren dö).

En utilitarist hade givetvis tyckt så. Dock inte säkert att en hedonist eller preferentialist hade tyckt likadant. Det beror helt på vilken värdeteori man anammar här i livet.

En intressant tanke. Vill du utveckla resonemanget?

Avlasta alla problem på en liten undergrupp som du sedan eliminerar.
Ingen behöver lida.

Ett exempel som känns nära till hands är hur sanktionerna mot ryssland påverkar värkdsekonomin och matförsörjningen.
Massvält i Egypten har jag hört kan vara ett sannolikt scenario.
Markant höjda priser på lite allt möjligt för oss är redan en verklighet.

Så vad har hänt då?
Politikerna har i praktiken sagt att "erat lidande är en uppoffring vi är villiga att göra för att komma med den här markeringen".

Invandringen som den har gått till hår i sverige är ett annat exempel.
Där fördelar man om lidandet genom att man "i bästa fall" (då det är ett väldigt förenklat och kontroversielkt påstående) ger dessa "flyktingar" en bättre tillvaro, till priset av att den större gruppen som redan är i sverige får lida genom ökad kriminalitet och urvattnad vård och skola, bland annat.

Håller med.

Du vill hitta någon att avlasta alla synder på? Du är fan ond. Vad jobbar du med?

Vill och vill, jag har hört resonemanget att vissa grupper kan gynnas ur specifika avseenden av det.

Själv tycker att jag att en sådant grupp inte skulle gynnas i sin helhet då de skulle bli moraliskt förkastliga, och det är onajs.
Men rent pragmatiskt är det nog inte helt omöjligt att någon psykologisk mekanism kickar in så de får bättre självkänsla av att skylla skiten på någon annan.

Nä, själv är jag inte så ond att jag tycker att det är en så bra idé att avlasta sina synder på någon annan.
Däremot är jag av den väldigt kontroversiella åsikten att man borde avliva onda människor om de verkligen aldrig vill ändra på sig. Bättre vore det förstås om alla blev helylle, ödmjuka och trevliga med varandra, men man får nog acceptera att inte alla vill det, och då tycker jag avlivning är den näst bästa lösningen då det åtminstone ger rättskaffens folk en chans att ha det bra.

En bra ledare kan kanske minska konfliktnivån och stressnivån och således minska behovet av syndabockar?

Jag tror inte alls att lidandet är konstant/nollsummespel. Däremot ska man ju inte förhasta sig och anta att perfektion är realistiskt.