Förhålla sig till partner/ex med förmodad depression?

Du säger att han berättar för dig att han fått känslor för en kollega?

Det du beskriver låter inte som en depression. Utan att han är trött och less på dig. Han vill vara singel, men skyller ifrån sig på annat för att lindrigare komma undan konsekvenserna.

Att han kan få känslor för en person på jobbet som deprimerad och dessutom säger det till dig, låter mer som att han inte respekterar dig och har dig som en reserv. Hon var ju ändå upptagen, så det blir inget mellan dem.

Han har dig som supportsystem och backup medan han ser om han kan få till det med någon annan. Det du behöver göra är att vänligt men bestämt säga att du måste leva ditt eget liv, önska honom lycka till och sedan kapa all kontakt med honom. Det är jobbigt som fan, men om några år kommer du att fatta att det var rätt och undra varför du inte gjorde det tidigare.

Även om han nu ÄR deprimerad (vilket jag bara tror är en lam ursäkt för att han inte vågar dumpa dig innan han har hittat någon annan) så kommer han inte att söka hjälp på riktigt så länge du finns där. Jag har varit där, som mannen, och jag behövde chocken av att bli dumpad innan jag faktiskt tog tag i problemet på riktigt.

Är ju mycket möjligt att han har en depression... Eller så är han bara för feg och undvikande för att säga som det är. På det du skriver skulle jag säga det förstnämnda. Grejen är ju den att det enda du kan göra är att vara ett stöd. Du kan inte ordna hans mående. Det måste han göra själv. Antagligen med hjälp av proffs. På det du beskriver låter det som om han kommer behöva lång behandling av både samtalsterapi och kanske också läkemedel. Allt bygger dock på att han själv vill och ställer upp på det. Finns ingen quick-fix och att få hjälp med sånt här anses nog tyvärr fortfarande som ganska tabubelagt.

Du måste också fundera själv på vad du vill och klarar av. Att bli "medberoende" är en reell risk och jag anser inte riktigt att man kan förklara hans beteende med enbart depression heller. Det kan ju faktiskt vara så att han helt enkelt inte känner samma för dig som du gör för honom, men att han inte vågar säga som det är. Att det blir lättare för honom att skylla på något annat och hoppas på att "det rinner ut i sanden", liksom. Svårt att veta.

Till sist måste du fundera på vad som känns bäst för DIG. Det kanske är bättre att "ta smällen" nu istället för att genomlida en lång period av det här limboläget....

Lycka till i vilket fall!

Såklart har jag reflekterat över om det inte enbart är ett sätt för honom att göra ett fegt avslut. Men det känns inte så, han är en typ som är väldigt logisk i annat och som fattar välgrundade beslut och håller sig till det. Jag känner inte igen den här delen att inte kunna sätta finger på vad som är fel eller vad som är dåligt eller hur vi kunnat jobba med det tillsammans. Jag tror att han i så fall hade lagt upp det som ”Det här funkar inte längre, vi har bråkat i tre veckor om vem som ska plocka ur diskmaskinen och vi kommer ingen vart”.

Det känns bara som om han släppt fattningen om sig själv och allt som kommer med det, till exempel intresse för mig. Jag tror hela den här processen är ett sätt att fly från allt men jag kan såklart inte försvara det han har gjort. Jag vet att han använder Flashback så det är inte omöjligt att han själv läser detta så jag kan inte vara allt för detaljrik i den plan jag har eller mina funderingar just nu, så jag behöver nog mest förslag på saker att fundera över för mig själv innan jag själv fattar ett beslut i frågan om jag ska vänta eller inte.

Så… vi har hörts av och till men han berättar bara vad han gjort och inte hur han mår. Igår frågade jag honom om han kunde berätta mer hur allting känns och inte bara vad han gör. Han har varit totalt iskall mot mig i text och besvarade inte ens det meddelandet om måendet och nu känner jag väl lite att bägaren runnit över och att det räcker. Jag har verkligen varit alldeles för snäll och hjälpsam och börjat komma till insikt med det. Har även fått veta genom en annan person att han träffar den andra tjejen. Börjar mer och mer känna att han är ett svin och inte deprimerad, så det var nog som vissa av er trodde. Tyvärr. Men slutet gott allting gott på denna historia!

Jag tror att du gör rätt som struntar i honom. Jag tror också, som någon annan skrev, att han använt depressionen lite som ett svepskäl för att slingra sig ur er relation.
När jag läser din trådstart så anar jag faktiskt ett kontrollbehov från din sida, som han kanske inte varit särskilt bekväm med. Att en person med hans arbete vill ägna sin fritid till att gå på skogspromenader låter fullständigt rimligt. Han behöver förmodligen stillhet och återhämtning, och det är helt naturligt. Det var förmodligen asjobbigt för honom när du "reagerar" på en sån sak, och tycker att han ska "planera" sin fritid på ett sätt som du föredrar.

Jag förstår vad du menar, men jag kan inte se att jag varit kontrollerande. Jag har enbart peppat i att han ska göra saker han gillar, helt enkelt för jag velat att han ska va lycklig och ha en meningsfull fritid. Jag har aldrig haft några onda avsikter med det eller velat styra på något sätt. Så här i efterhand grundar sig nog mycket viljan i att fly i att jag som älskar närhet velat ha mycket kroppskontakt medan han är en som hellre isolerar sig. Han har nog ställt upp ganska många gånger när han egentligen inte velat, och det som gör mest ont i mig i det hela är ju att han aldrig sagt någonting och att han aldrig gett mig chansen att förstå vad han behöver.

Få människor har onda avsikter, så det tror jag inte alls att du haft. Men ibland ställer vi till det, för att vi tror att andra behöver samma saker som vi själva gör. Tyckte inte att han att det var "meningsfullt" att gå i skogen?
Jag känner igen mig mycket i hans beteende, och jag kan säga att det är svårare än man tror att dra sig undan när man behöver det. Säger man "Nu behöver jag vara ifred en stund", så sabbar man själva idén om att dra sig undan, för står den andra liksom och väntar på att man ska bli klar med att vara ifred.

Vill vara tydlig med att jag inte försöker framställa dig som skurken i det här dramat. Det där med tjejen på jobbet är ju en riktig asshole-grej att berätta. Varför gjorde han ens det?

Jo jag tror du har rätt. Det är någonting jag ska ta med mig till nästa relation, oavsett om det blir med honom igen eller med någon annan. Kanske borde låtit honom få styra mer där, ”jag märker att du varit disträ, vad känns bäst: vill du sitta i soffan med mig och prata om det eller vill du hellre sitta i arbetsrummet så kommer jag in med middagen när det är klart?” Det kanske är en bättre ingång att få reda på någons behov när han inte har kapaciteten att lägga fram det själv?

Angående den andra tjejen: det var jag som frågade i samma veva som han gjorde slut. Jag behövde liksom få någonting att hänga upp detta på då jag inte förstod över huvud taget, samma vecka hade han kallat mig för älskling och vi hade som sagt inte bråkat om någonting. Så jag frågade rätt ut om han träffat någon annan. Han sa att han aldrig skulle vara otrogen men att han har känslor för en annan. Han vägrade säga vem det var men jag visste redan vem det var då han pratat mycket om henne, frågade även om han trodde hon skulle göra slut med sin kille för honom och han sa ”vet inte”