Förhålla sig till partner/ex med förmodad depression?

Hej! Detta inlägg kommer bli rörigt då mina tankar är likadana. Jag och min sambo/ex har varit tillsammans i ett och ett halvt år och bott ihop i tre månader. Jag har aldrig känt så som jag gör för honom som för någon annan och han bedyrade att jag var allt han ville ha. Vi har haft ett fantastiskt förhållande och vi har samma värderingar och samma framtidstro med hus och äktenskap och barn. Vi är på samma plats i livet och vi pratade om att skaffa barn inom ett par år, och sånt som lyckliga par gör. Han har ettt tungt bagage med en alkoholiserad pappa och dåligt anknytningsmönster. Även ett av de tyngsta arbeten rent psykiskt, han ser mycket död och trasiga familjer. Han har under hela vårt förhållande haft svårt att planera saker som inkluderar folksamlingar eller social stress. Helst sitter han hemma framför datorn eller är ute och går ensam i skogen. Just det här med att han inte planerat för mycket utanför sitt jobb har jag reagerat på och tagit upp med honom att det vore bra om han hade en hobby. Han gillar tex att odla och jag har ordnat med en ställning på balkongen han kunde använda för att odla på. När han är undvikande har jag frågat om något är fel, men det är bara stressigt på jobbet säger han.

För ungefär en vecka sedan frågade han mig om jag var lycklig, jag svarade ja. Då sa han att han inte var det och att han inte ser fram emot saker längre. Att ”det här”, läs oss, var en dålig idé. Att han vill separera. Jag frågade vad det var i oss som inte passar. Vi bråkar inte, vi har samma åsikter, samma framtid. Vad är fel? Han kunde inte säga vad det var som gör att vi inte passar. Jag bröt ihop och frågade om han inte kunde tänka sig testa en månad till, vi som har det så bra. Han trodde inte det. Han hade också börjat få känslor för en kollega som också har partner, men han trodde inte det skulle bli något med henne.

Några dagar senare sågs vi igen. Han flyttar till en lägenhet han hyr över sommaren. Jag ska bo kvar och han hjälper mig med hyran. Jag sa att han behöver söka hjälp för depression. Han gick med på det och jag bokade tiden åt honom. Han sa att han hoppas och vill att det kan bli vi igen men att han behöver vara ensam ett tag. Att han inte kan lova någonting men att han ”egentligen” älskar mig, bara att han inte kan se det nu. Och han kan fortfarande inte säga vad det är i mig som besvärar honom. Jag tycker att jag har varit stöttande, vänlig och omtänksam och jag förstår liksom inte.

Nu lever jag i något slags limbo i tre månader och jag kan inte släppa att jag inte får en förklaring till varför det blev så här. Jag vill inget hellre än att spola tillbaka tiden till innan detta hände och jag kan verkligen inte förstå - vad hände egentligen? Jag vill egentligen mest höra om andra erfarenheter kring detta, finns det någon chans att man hittar tillbaka till varandra efter en depression? Jag vet att jag vill då jag aldrig känt så med en annan. Det är liksom bara rätt person. Jag gör det som behövs för att funka bara jag får verktygen och hoppas ni kan hjälpa mig med det. Han ska som sagt till vårdcentralen om ett par veckor. Jag hoppas han får börja med SSRI.

Hur ska jag förhålla mig tills vidare? Han hör bara av sig om praktiska grejer och frågar inte mig om hur jag mår eller hur det går. Jag vill veta hur det går och vad han har för plan men jag vill inte vara pushig. Vill liksom på ett sätt visa att jag stöttar och att han kan komma till mig utan att jag ska verka tjatig.

Händer det att man får tillbaka känslor efter en depression och i så fall hur jobbar man sig upp efter att ha varit ifrån varandra? Vad kan jag göra och vad behöver komma från honom?

Släpp mannen innan du själv hamnar i en depression, du är farligt nära!

Försök, tänka på honom begränsad tid, minska den tiden för varje dag och fokusera på det du har och det du kan ge någon som ger dig något tillbaka.

Vartefter så inser du att du skulle släppt greppet för länge sedan.

Det vimlar av supertrevliga snälla, rara människor som inte bara tar utan ger och skulle vara överlyckliga att få leva med dig! Basta!!!

Tack för omtanken! Men jag ÄR lycklig, med eller utan honom. Jag är på en bra plats i mitt liv. Jag har bra vänner, fast jobb, en meningsfull fritid osv. Jag kan inte se att jag skulle bli deprimerad utan honom, jag är lycklig.

Tråkigt att höra om era svårigheter och ditt tvivel. Jag är inte expert på depressioner men har vuxit upp med dem i min närhet, dock inte i relation till en partner.

Jag tror du ska bete dig som "vanligt", inte överdrivet hänsynsfull, inte överdrivet undfallande. Du kan inte göra personen mindre deprimerad genom att vara snäll utan du är just partner. Fråga hur det går, bry dig om, inbjudande till aktiviteter små och stora osv. Inte överdrivet pushig men inte heller släppa det.

Förstås är det hans uppväxt som spökar, och så länge han inte förlikat sig med den kan han inte gå vidare. Mediciner kan dämpa ångest och dyster depression men löser inget, det kan endast terapi, samtal och egna insikter göra. Så för att det ska bli långvarigt bra måste terapi och bearbetning av livssmärtan till.

Jag vet inte om man får tillbaka känslor efter en depression i en kärleksrelation men spontant skulle jag tro det, om personen får terapi och kan förlika sig med sitt liv. Förstås kommer han alltid bära med sin uppväxts erfarenheter som vi alla gör, men för honom handlar det att lära sig leva med det övergrepp han varit med om (alkoholiserad uppväxtmiljö skulle jag se som ett trauma och övergrepp). Att han arbetar med trasiga familjer låter i mina öron som en ren självterapi, men är det ett särskilt utsatt arbete undrar jag om inte arbetsgivaren har stöttningsprogram för sina anställda som ser mycket elände. Kan vara bra att kolla upp.

Jag skulle också välja att söka upp en egen stödgrupp frö dig, typ "grupp för anhöriga till deprimerade". Sök på nätet så finner du någon. Du behöver tala med andra i samma miljö (vi är många, tro mig!) och lära dig att förlika dig med att du är anhörig, partner och ska vara i den rollen. Inte läkare eller terapeut på ett professionellt plan. Förstås vara uppmuntrande till "svåra samtal" mellan er om de dyker upp men du kan inte lösa det här. Jag tycker du verkar ha gjort bra saker som hjälp till honom hittills.

Jag skulle säga att du ska förbereda dig på att det här kan ta tid, flera år med terapi, insikter, bakslag, svåra och starka känslokast, men att det sedan kan bli bra. Men jag tror han kommer bära med sig sin depressiva läggning hela livet men att han kan lära sig leva med den.

Det kan det bli hur bra som helst mellan er. Livet är ju inte rosenrött för någon av oss alla dagar utan vi bär med oss livets smärta och då är det skönt att ha någon att dela de svåra dagarna med. Inte bara de lyckliga.

Joo, du skriver att du i princip har "allt på det torra", men det kan du förlora, det kan gå väldigt fort!

Depression börjar med att något i livet inte går ens väg, man mår inte så bra av det och man jobbar för att ändra på det...och det finns många sätt, både bra o dåliga...

Du du skriver nu är motsägelsefullt mot det du skrev i ts där du beskriver saker med hans beteende och de beslut han tar, vilka inte är bra enligt dig?

Om du är lycklig utan honom så fortsätt så, det är mitt råd!

Har själv depression och lever i ett förhållande där jag verkligen suger livslusten ur min partner ibland pga hur dåligt jag mår. Detta har lett till mycket bråk och terapisamtal oss emellan samt att jag har insett att jag måste jobba med mig själv för förhållandet skull. Vad jag menar är att det kan innebära ett stort arbete att leva med en deprimerad partner. Men är man beredd på att jobba, försöka utvecklas och ta hjälp från sjukvården så kan det säkert gå. Men det är ett stort och lång arbete.

Frågan är hur mycket DU orkar med? Du får inte glömma bort dig själv i allt det här.

Tack snälla för fint svar. Precis så vill jag se på det, hade det varit något mellan oss som varit fel brukar man väl kunna peka ut vad det är? Alla relationer som jag avslutat har jag kunnat peka på vad som är anledningen i alla fall. Att man är slarvig eller bråkar eller har olika syn på livet/sex eller något. Han bearbetar inte relationen till sin pappa riktigt utan svarar fortfarande när han ringer och blir ledsen varje gång när han inser att han inte förändrats. Det är riktigt tungt att höra.

Jag ska kika efter samtalsgrupper som du pratar om. Det var ett bra tips!


Att jag vet att jag kan vara lycklig utan honom betyder ju dock inte att jag släpper allt jag har som är en motgång. Finns det inget emellan oss efter pausen kan jag leva med det men jag kommer försöka eftersom jag vill leva med honom och älskar honom. Hade det varit en destruktiv relation hade jag tänkt att jag hade varit lyckligare utan honom men det har inte varit så. Men tack igen för omtanken.

Tack för svar. Jag orkar med mycket och jag är väldigt stark. Jag tar gärna ett stort arbete men jag måste då veta att jag har verktygen. Jag kan inte återgå till en relation där vi inte har något att jobba på tillsammans. Det får vara tufft men vi måste ha en plan.

Verkar vara bra sätt att agera på.
Det som är jobbigt är när man blir jagad, ifrågasatt, skall försvara vad man gör, tjatad på, belagd med skuldkänslor ("du vet att jag älskar dig"), måste svara på massa frågor. Nu vill han bara fly.
Det kan se annorlunda ut när deppen släpper.
Lyssna, visa förståelse, var hjälpsam och stöttande.
Låt förhållanet vila.
När läge uppstår, ta initiativ till en fika på stan kanske eller be honom vara smakråd vid inköp av en stol.
Nåt enkelt. kanske hjälpa honom att städa, diska, tvätta, stryka någon gång.
Är man deppig tar man ofta inte tag i grejer.
- jag kan göra det och du kan ta en skogspromenad medan jag gör det.
Gör det för hans skull och förvänta dig inget annat än att du kan se dig i spegeln och säga
- nu var du bussig

Har du lagt fram detta resonemanget för din partner? Alltså att jobba på det båda två(men kanske mest han). Hur har det isåfall mottagits?

Ja, han vill få vara själv. Han vill att vi ska hålla kontakten och att jag hör av mig men han vill inte bo kvar med mig.

Det låter bra och förståndigt allt men det som stör mig är att han i detta orkar intressera sig för en kollega. Om hon varit intresserad hade han slagit till. Det hade jag inte gillat och de hade begränsat min omtanke och beredskap att vänta. Har han redan vänt intresset i annan riktning så hade jag låtit honom löpa.

Förhålla sig till sitt x? varför i helvete då om man inte har barn ihop? orkade inte läsa den bastanta textväggen.

Förhålla sig till partner med depression, slippery slope de där.. antingen skärper h*n till sig och göra något åt sin situation eller så blir du nerdragen i dennes problem.

'Medberoende' borde du ta och läsa om.