Den här kan vara kul att fundera på och diskutera:
Living like a Dog: Can the Life of Non-Human Animals Be Meaningful?
Michael Hauskeller
https://digitalcommons.calpoly.edu/c...94&context=bts
Det får mig att fundera på om man känner någon som har ett meningsfullt liv. Jag brukar inte tänka så och därför kommer jag inte på någon heller. Om jag påstår att min syster har ett meningsfullt liv för att hon tycker om att samla på Woopers och spelar gitarr fint så verkar jag nog inte seriös.
Skulle livet vara mer meningsfullt om man var någon annan eller något annat? Om man var en allsmäktig gud, då kan man göra sig meningsfull. Vad hindrar en hund från att utse sig själv som meningsfull? Är det bättre om husse är den som bedömer? Vems bedömning av meningsfullhet gills?
Vi som grupp eller oss själva.
Det är lätt hänt att man identifierar sig som ett husdjur när man växt upp tillsammans med ett husdjur och inte fått någon större skillnad i bemötande av föräldrarna. "Kom och ät!", "Ut och lek!", "Gå och lägg dig!". Känns livet meningsfullt i en bur? Om buren är tillräckligt stor.
Vilka djur som kan känna så vet inte jag. Jag tycker livet är meningsfullt ibland, när det känns så; Hoppas verkligen myggorna känner så också, när de suger mitt blod. För min del kan det kännas meningsfullt att smälla myggorna innan de hunnit attackerat någon.
Kan man reducera "meningen med livet" till att det handlar om att känna sig lycklig?
Vad har ni för funderingar?
Living like a Dog: Can the Life of Non-Human Animals Be Meaningful?
Michael Hauskeller
https://digitalcommons.calpoly.edu/c...94&context=bts
A happy life is always meaningful for the one who lives it. Only if we look at it from the outside and privilege the third-person perspective over the first-person perspective can we doubt that what appears to be meaningful to someone really is meaningful. That happens when we fail to see the point in what they appear to see a point in doing. While they may find their life worth living, we do not. We feel and think that we would not want to live our life like that and perhaps also that people should not live their life like that.
If a human being who should know better lives like a dog, then we may have some (objective) grounds for judging their lives (comparatively) meaningless because that kind of life is not fitting for a human being given what a human being is capable of, but for a dog to live like a dog is perfectly fine. Indeed, what could be more fitting for a dog than to live like one?
Vi som grupp eller oss själva.
Det är lätt hänt att man identifierar sig som ett husdjur när man växt upp tillsammans med ett husdjur och inte fått någon större skillnad i bemötande av föräldrarna. "Kom och ät!", "Ut och lek!", "Gå och lägg dig!". Känns livet meningsfullt i en bur? Om buren är tillräckligt stor.
Vilka djur som kan känna så vet inte jag. Jag tycker livet är meningsfullt ibland, när det känns så; Hoppas verkligen myggorna känner så också, när de suger mitt blod. För min del kan det kännas meningsfullt att smälla myggorna innan de hunnit attackerat någon.
Kan man reducera "meningen med livet" till att det handlar om att känna sig lycklig?
Vad har ni för funderingar?