Citat:
Fantastiskt! 
Kapitulationen fortsätter trots att det blivit mörkt. Grupper om ett par tiotal i stöten kommer ut från sina gömslen och överlämnar sig till ryssarna. Efter genomsökning transporteras de flesta vidare för förhör. En del hamnar i Ryssland, en del blir kvar i DPR.
Flertalet av intervjuer som postats tyder på utspridd misstro till sittande Ukrainska styret.
Ukrainarna samarbetade initialt med ryssarna för att hjälpa till att rensa en passage fri från sina mineringar, för att kunna promenera ut lugnt och ordnat genom bråten, samt transportera ut skadade och döda från stålverket. En fin skildring i text och bild av detta moment: https://www.kp.ru/daily/27393/4588115/
Det har uppenbarligen skett en förändring i hur militären på plats i Mariupol ser på konflikten. Ukrainska soldater vill inte längre fajtas för Ukraina, de överlevande azoviterna samt de utländska soldaterna väljer att riskera krigsrätt i Ryssland eller DPR före att försöka hålla ut i stålverket, det blev rimligtvis uppenbart för några dagar sedan att någon hjälp aldrig skulle komma.
Jag gissar att det som drivit fram detta är jargongen NATO valt att hålla sig med, ända nu in i det sista så låter det så här (man förminskar sina förluster och förnekar ”motståndarens” kapacitet och moraliska övertag) :
https://www.understandingwar.org/backgrounder/russian-offensive-campaign-assessment-may-17
Jag hoppas vi nu bevittnar början på slutet på det ukrainska motståndet, och att de istället nu kan komma igång med återuppbyggnad och försoning.
Det finns ett stort humanistiskt värde i att de nu kapitulerar, då de resterande trupperna följer så klart utvecklingen, och det blir uppenbart för allt fler vad de kan förvänta sig i ett scenario där de bli beroende av andra än sig själva för att överleva fortsatt strid. Ukrainska soldater har den senaste tiden beretts tillgång till allt mer och modernare utrustning, och det är lätt att föreställa sig hur de känner sig obekväma i rollen som USA’s offerlamm, även om säkerligen en del nyanlända fortfarande upplever att de fajtas för sitt land i traditionell mening.
Ansträngningarna och desperationen här och annorstädes runt om svensk och annan väst-media ger nu de rätta signalerna. Hoppas hoppas.
Kapitulationen fortsätter trots att det blivit mörkt. Grupper om ett par tiotal i stöten kommer ut från sina gömslen och överlämnar sig till ryssarna. Efter genomsökning transporteras de flesta vidare för förhör. En del hamnar i Ryssland, en del blir kvar i DPR.
Flertalet av intervjuer som postats tyder på utspridd misstro till sittande Ukrainska styret.
Ukrainarna samarbetade initialt med ryssarna för att hjälpa till att rensa en passage fri från sina mineringar, för att kunna promenera ut lugnt och ordnat genom bråten, samt transportera ut skadade och döda från stålverket. En fin skildring i text och bild av detta moment: https://www.kp.ru/daily/27393/4588115/
Det har uppenbarligen skett en förändring i hur militären på plats i Mariupol ser på konflikten. Ukrainska soldater vill inte längre fajtas för Ukraina, de överlevande azoviterna samt de utländska soldaterna väljer att riskera krigsrätt i Ryssland eller DPR före att försöka hålla ut i stålverket, det blev rimligtvis uppenbart för några dagar sedan att någon hjälp aldrig skulle komma.
Jag gissar att det som drivit fram detta är jargongen NATO valt att hålla sig med, ända nu in i det sista så låter det så här (man förminskar sina förluster och förnekar ”motståndarens” kapacitet och moraliska övertag) :
https://www.understandingwar.org/backgrounder/russian-offensive-campaign-assessment-may-17
Jag hoppas vi nu bevittnar början på slutet på det ukrainska motståndet, och att de istället nu kan komma igång med återuppbyggnad och försoning.
Det finns ett stort humanistiskt värde i att de nu kapitulerar, då de resterande trupperna följer så klart utvecklingen, och det blir uppenbart för allt fler vad de kan förvänta sig i ett scenario där de bli beroende av andra än sig själva för att överleva fortsatt strid. Ukrainska soldater har den senaste tiden beretts tillgång till allt mer och modernare utrustning, och det är lätt att föreställa sig hur de känner sig obekväma i rollen som USA’s offerlamm, även om säkerligen en del nyanlända fortfarande upplever att de fajtas för sitt land i traditionell mening.
Ansträngningarna och desperationen här och annorstädes runt om svensk och annan väst-media ger nu de rätta signalerna. Hoppas hoppas.
Eller så tycker de bara det är onödigt att dö i en taktisk och strategisk meningslös strid.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera