Citat:
Ursprungligen postat av
Iknowafewthings
Du svarade ett inlägg utan någon parallell till butikskontrollanter.
Ditt svepande påstående om att väktare inte kan dömas för tjänstefel för att de inte sysslar med myndighetsutövning är dock lika felaktigt som din tolkning om hur straffrättsvillfarelse tillämpas.
Det finns en Lagproposition från 1993/94 som jag behandlar som slutanförande, som backar upp det jag säger!
Det finns 3 olika villfarelser- egentlig rättsvillfarelse – oegentlig rättsvillfarelse, och Faktiskt Rättsvillfarelse, det är den sista Faktisk Rättsvillfarelse BrB 24kap 9§ som är relevant här!
Citat:
BYA Bevakningsjuridik utgåva 2018 sidan 21
Sammanfattning: Två Godkända Frigivande Skäl
Huvudregel:
Den Gripne ska överlämnas till polisen
Undantagsregler (den gripne frisläpps av Väktare utan att överlämnas till polisen)
Dispropositionsfallet – Polisen kan inte komma inom rimlig tid och ett fortsatt frihetsberövande står i uppenbar disproposition till brottet den misstänkte begått.
Villfarelsefallet – Om en omständighet blir känd efter gripandet som om den vid tidpunkten för gripandet hade varit känd hade inneburit skäl att avstå från Frihetsberövandet.
Exempel; om någon som tar en kryddburk i butiken, och stoppar den på sig, och blir gripen av Butikskontrollanten utanför Kassorna, men det visade sig att ”Snattaren” hade fått tillåtelse att byta kryddburken som hon köpt, från grov till finmalen svartpeppar. Eftersom inget brott har begåtts, så häver väktaren Gripet och skriver det i Rapporten till polisen. Om det vore känt för väktaren vid tillfället att det endast handlar om byte av kryddburkar godkänt av kundtjänst, skulle detta utgöra skäl att avstå från att ingripa!
Citat:
Regeringens proposition 1993/94:130, Ändringar i brottsbalken m.m. (ansvarsfrihetsgrunder m.m.)
Sidan 50 Skälen för regeringens förslag: Olika typer av villfarelse
Straffrättslig villfarelse brukar delas in i tre olika typer, nämligen faktisk
villfarelse, oegentlig rättsvillfarelse och egentlig rättsvillfarelse.
Med faktisk villfarelse, eller - bättre uttryckt - villfarelse om faktum, avses den situationen att en person har en felaktig uppfattning om ett visst faktiskt förhållande. Ett klassiskt och av kommittén anfört exempel rör tilllämpningen av straffbestämmelsen i 7 kap. 1 § BrB om tvegifte. Enligt denna straffas bl.a. den som är gift men som trots detta ingår nytt äktenskap. Den omständigheten att äktenskap föreligger skall vara subjektivt täckt för att ansvar skall kunna utdömas, vilket i det här fallet innebär ett krav på uppsåt.
För att ansvar skall inträda måste man alltså inse att man redan är gift.
Detta innebär exempelvis att ansvar inte inträder om den som gifte sig felaktigt trodde att hans hustru hade dött i samband med en drunkningsolycka. Han svävade då i en faktisk villfarelse som utesluter uppsåt. Inte ens om vederbörande kan sägas ha varit grovt vårdslös när det gäller hans uppfattning om att hustrun var död inträder ansvar. Läget i detta sistnämnda hänseende hade dock varit ett annat om gärningen varit brottslig även vid oaktsamhet. I sådana fall skall nämligen också den vars misstag kan tillskrivas vårdslöshet eller, som man brukar uttrycka det, är oursäktligt, dömas till
ansvar.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument...m_GH03130/html
Om Personen visste att hans fru inte hade drunknat skulle detta utgöra skäl att avstå från att gifta sig med någon annan!