Vägra visa biljett i kollektivtrafiken trots att biljett finns?

Det är bedrägeri att resa utan giltig biljett

Att resa utan giltig biljett är ringa bedrägeri, och kan leda till böter eller fängelse (9 kap. 2 § andra stycket BrB). Eftersom ringa bedrägeri kan leda till fängelse, har en kontrollant möjlighet till ett envarsgripande, om gärningsmannen påträffas på bar gärning (24 kap. 7 § andra stycket RB). Den gripne ska överlämnas till polisman skyndsamt.

För att en kontrollant ska påträffat dig på bar gärning, måste kontrollanten exempelvis följt efter dig och uppmärksammat att du inte betalat för biljetten när du steg på spårvagnen. Om du uppvisar en falsk biljett eller ett ogiltig färdbevis blir du också tagen på bar gärning, vilket ger kontrollanten befogenhet att hålla kvar dig på platsen tills dess att en polis kommer dit.

Vad händer om jag inte blir tagen på bar gärning?

Den som reser med kollektivtrafik och inte kan uppvisa giltig biljett, kan bli förpliktigad att betala en tilläggsavgift (1 § lag om tilläggsavgift i kollektivtrafik). Tilläggsavgift kallas i vardagligt språkbruk för böter. Detta är felaktigt då tilläggsavgift är en så kallad administrativ sanktionsavgift.

I lagen framgår ingenstans att en kontrollant har rätt att kräva att passagerare uppger namn, personnummer eller visar legitimation. En kontrollant har däremot befogenhet att avvisa en resenär med ogiltig biljett, eller som vägrar betala tilläggsavgift, från färdmedlet (5 § lag om tilläggsavgift i kollektivtrafik).

Sammanfattning

Det är inget brott att råka tappa bort sin biljett eller att vägra att visa upp biljetten, vilket innebär att kontrollanterna inte hade rätt till ett envarsgripande i fallet. Eftersom du inte begått något brott, då du hade en giltig biljett, hade kontrollanterna inte rätt att hålla fast dig och brotta ner dig i väntan på polis. Kontrollanterna hade inte heller rätt att avkräva dig på legitimation, sådan rätt har endast polisman.

Kontrollanterna kan ha begått olaga frihetsberövande genom sitt agerande (4 kap. 2 § BrB). Däremot är det osannolikt att kontrollanterna blir dömda för olaga frihetsberövande, eftersom brottet kräver uppsåt (1 kap. 2 § första stycket BrB).

De fall i vilka domstolarna friat från ansvar på grund av straffrättsvillfarelse är följande.

1. Det har varit frågan om en felaktigt publicerad författningsbestämmelse eller fall där gärningsmannen, trots en formellt sett fullständigt riktig publicering, inte haft möjlighet att få kännedom om innehållet i en
rättsregel.

2. Det har varit fråga om ett synnerligen otydligt straffbud.

3. Offentlig myndighet har genom någon ämbetsåtgärd gett gärningsmannen anledning att anta att det överträdda straffbudet haft ett annat innehåll
än det i verkligheten haft.

4. Privata sakkunniga eller enskilda personer med auktoritativ ställning har lämnat felaktiga upplysningar.