Fri vilja - samlingstråd

Jag börjar tröttna på dina förutfattade meningar om mig och vad jag anser. Först säger du att hjärnan är helt skild från själen och när jag visar att det inte är så blir det något annat, o.s.v.

Edit: Du påstår till och med att jag har en annan åsikt i frågor där jag, till viss del, håller med dig.

Jag menar att du måste skilja på karta och verklighet.
Fri vilja finns på kartan, inte i verkligheten.

Stämmer inte kartan med verkligheten, går man vilse och hittar inte hem.

Bra, nu börjar vi komma någonstans.

Så, det jag gjort, är att jag testat kartan mot verkligheten. Och har kommit fram till ett resultat.

Till skillnad från hur det går till i evighetsdiskussionen. Där förstår man inte ens kartan. Ja, man förstår inte ens att kartan är en karta. Ännu värre, man klipper ut enskilda ord från kartan, och sedan går man omkring med dessa ord i sin hand och hoppas förstå dem genom att stirra tillräckligt länge på dem. Det kommer inte att hända. Är du med?

En karta som människor använder sig av kan ju inte i efterhand sägas visa fel heller.
Det är en motsägelse.

Eftersom de som "filosoferar" inte använder kartan, snarare missbrukar och förvanskar den, så blir den svårtolkad när den sedan i det skicket hamnar i händerna på den ouppmärksamme kartläsaren.
Inte undra på att du sedan inte hittar hem, med en sån karta. Det är exakt det som hänt människan i relationen till kartan.
Det är därför jag uppmanar till att kasta alla kryptiska definitioner rakt ner i papperskorgen.

Dessa förvanskade kartor, som hör hemma i papperskorgen för att de leder bort men ej hem, de är människans skapelser, ofullständiga till sin natur. Originalet, den karta som människor faktiskt använder, är inte skapad av människohand.

För mig handlar dualism om den primitiva föreställningen att det i varje människa finns två entiteter som växelverkar. Förr talade man om kroppen och själen som två olika entiteter, medan man åtminstone i det här forumet oftare talar om hjärnan och medvetandet. Om hjärnan kan fatta egna beslut så måste medvetandets makt vara inskränkt. Då dualister vanligtvis identifierar sig med den svagare parten i det ofrivilliga äktenskapet så finner de ofta livet bittert och orättvist.

Postulerar man istället att vi är vår hjärnan, men att hjärnan är beskaffad med den felaktiga självbilden av att vara ett medvetande, då får man en modell som stämmer med i princip alla objektiva observationer. Vi är inte längre slavar under våra hjärnor, neurologiska experiment blir begripliga, medvetandet går att förklara och så vidare. Men för att se igenom den felaktiga självbilden så räcker det inte att gå efter intuition och känslor, då dessa är del utav den felaktiga självbilden, utan vi måste arbeta metodiskt utifrån det som objektivt går att veta. Det som går att bekräfta i objektiva experiment räknas och allt det andra får vi betrakta som vilseledande desinformation.

Det räcker alltså inte med att hitta rätt i olika abstraktionslager, utan vi måste även förstå vilka vi själva är.

Ja, och det är hårdvara och mjukvara enligt mig. Vilket ger den primitiva föreställningen rätt i princip, menar jag. Jag fäster mig inte så mycket vid vad folk kallade saker förr så länge jag kan förstå själva principen de försökte sätta ord på.
Nu må ”spöket i maskinen” ha haft olika kandidater genom åren, men jag siktar bara in mig på det som går att testa. Därför väljer jag att prata om mjukvaran. Den har den oberoende egenskapen som krävs för att utgöra den andra entiteten, den som växelverkar med maskinen.
Hjärnan är ju en sådär manick som man stoppar in nåt i ena änden så att det kommer ut något annat i den andra, till exempel en handling.
Språket är kodade instruktioner för manicken. Hjärnan agerar inte ensam på så vis.
(Nyckeln här är ju att vi är programmerbara.)

Och begrepp som fri vilja och ansvar ser ut att dyka upp på nästa nivå.
I mjukvaran för hjärnor som är sammankopplade i nätverk, med andra ord, som gränssnitt för sociala interaktioner.
Mjukvaran utgörs av användbara fiktioner som just fri vilja, ansvar, skuld etc etc.
Begreppen är dessutom sammankopplade eller länkade med varandra, vilket gör det omöjligt att försöka förstå dem ett och ett utanför sin kontext. (Orsaken till evighetsdiskussioner.)


Håller helt med. Och det där beskriver det gränssnittsproblem som jag försökt ta upp, och som är anledningen till att jag påpekar vikten av distinktion. Att skilja mellan gränssnittet och verkligheten. Mjukvaran och hårdvaran. Kartan och terrängen. I praktiken en uppmaning till att se upp med att använda begrepp från kartan samtidigt som man diskuterar den. Begreppet fri vilja kommer från kartan, trots det så springer människor runt och letar efter något i terrängen. När de gjort så ett tag utbrister de; vi hittar inget! Sedan börjar de om. Det är en envis egenskap.


Vilka är vi då?

Jag delar inte åsikten att hjärnan ger en falsk självbild, däremot att våran upplevelse av att existera inte är verklig.
Jag anser att medvetandet är en funktion hos hjärnan på samma sätt som närminnet. Därför är ordet medvetande missledande då det associeras med något som existerar fritt från hjärnan. Det vi kallar medvetandet är summan av allt vi kan uppleva.

Om man utgår från att allt som är mätbart är verkligt, kan man se att det enda som man inte kan mäta hos oss är våra upplevelser. Man kan mäta stimuli som hjärnan får eller skapar själv och ger upphov till upplevelser. Men man kan inte mäta själva upplevelsen. Man kan mäta att vi drömmer men inte våran upplevelse av drömmen. Alltså är drömmar verkliga men inte det vi upplever i våra drömmar.

Samma sak gäller för allt vi upplever i våra huvuden. Det vi upplever ger en bild av verkligheten men är inte verkligheten.
Därmed kan våra upplevelser av verkligheten inte vara våran egen verklighet, då de inte är verkliga.

Vi är vår hjärna och upplever värden utifrån de upplevelser som skapas i den. Självmedvetandet är en förlängning av medvetandet med mer finesser som abstrakt tänkande, språk, självresonerade m.m. Men allt är upplevelser som skapas i våra huvuden. Svaret på en uträkning är en upplevelse av siffror som vi skriver ned.

För att säga om våran upplevelse av verkligheten, ger en bra bild av den, måste vi jämföra den med verkligheten själv. Det kan vi bara göra genom att jämföra intryck från flera upplevelser, eller att mäta.

Så våran upplevelse av att existera är inte verklig och går inte att använda för att bevisa vår egen existens.
Däremot kan vi mäta oss själva, inklusive vår hjärna och därigenom säga att våran upplevelsen av att existera, stämmer med verkligheten.
Nu är hjärnan komplicerad men jag anser att det går att applicera på alla upplevelser vi har och mycket som vi upplever som verkligt.

Eftersom vi är vår hjärna, inklusive upplevelsefunktionen, är det vi som tar besluten av fri vilja utifrån våra kunskaper och våra upplevelser.

Valen man gör baseras ju på känslor och de kan man inte styra över.

Alltså finns inte fri vilja.

Men vilja är en känsla. Så vad du vill, måste finnas med om man pratar om fri vilja.
Man kan även till vissa delar påverka sina egna känslor, genom att undertrycka eller locka fram dem

Vilja är ingen känsla, det är en produkt/tanke kommen av en känsla.

Man kan inte styra känslor, bara förhålla sig till dem.

Jag anser nog att det inte har betydelse. Det ena kan inte existera utan det andra om man bara styrs av känslor.

Kan vi välja att göra det vi gör, baserat på våra känslor och tidigare erfarenheter samt vetskap om konsekvenserna av våra beslut?

Jag menar att man med ren vilja, kan frammana vilja hos sig själv, liksom att man kan frammana andra känslor.
Vad får oss att välja att göra saker som vi inte vill känslomässigt, mer än kunskap om vad det kommer att leda till i framtiden.

Jag menar inte att alla beslut vi tar är av fri vilja, Vissa är kopplade utanför vår kontroll. Vi kan inte välja att hålla kvar handen, när vi av misstag bränner oss på en platta, men vi kan faktiskt, med ren vilja, sätta handen mot en het platta, trots att vi vet att vi kommer att bränna oss.