Längdskidsäsongen 2021/2022

Nu var det väl ändå uppenbart att det var just formen som saknades på os hos våra distansåkare och inte grundkapaciteten (i synnerhet Frida). Dessutom så med tanke på hur nära Jonna var medalj på 3-milen så hade hon kunna tagit medalj på både skiathlonen och 10km om hon hade fått köra. Sen har vi ju också en skadad Linn Svahn som inte heller är så dum på distans. Utöver allt detta så var förhållandena i kina så speciella så att det knappast blir representativt för hur bra man är på ”normala” förhållanden.

Vilket land menar du skulle ha ett bättre distanslag just nu än Sverige? Knappast Norge iallafall utan Johaug. Ryssland? Utöver nepryaeva så är bästa ryska i distanscupen 26a. Sverige har 5st top 20 (varav 2st top 4). Det är väl egentligen bara nepryaeva som har nått att komma med i år, och om man tycker att hennes prestationer i år höjer Ryssland så pass att de rankas högre än Frida, Ebba och Jonna tillsammans så visst.
Usa har bara Diggins och Finland kan bara hävda sig på klassiskt.

Jag har svårt att se hur någon av dessa lag skulle rankas som högre än Sverige i distans.

Vi har ett väldigt starkt a-lag och ett bra b-lag. Det jag oroar mig för är att vi knappt har någon tredje sortering. Det gänget som är strax utanför wc poäng är närmast ett vakuum. Och jag ser en risk i att vi går samma framtid som Norges damer. Vi kommer ha 10 fina år men när dagens stjärnor pensioneras kommer det inte finnas några som tar vid. Det kommer bli för svårt för dem att etablera sig på wc nivå med den spets vi har nu.


Å andra sidan tog de fem på VM när Finland och ryska laget nollade om vi nu ska plocka ut tre godtyckliga lopp.

Vi får helt enkelt hoppas på att vi kan dra lärdom av att Norge precis gått på denna mina och börja jobba i tid om vi ser tendenserna. Vi har trots allt som du säger 10 år på oss att se till att det inte sker.

Fast det är inte nuvarande c-åkare som skall ta över när våra nuvarande topp-åkare pensioneras om 5-10 år. Det är ju snarare generationen med Rosenberg, Ingesson, Ericsson, och Eriksson som skall göra det (om vi ser på 5-7 års sikt) och de som är ännu yngre (om vi ser på 10 års sikt).

Jag tycker dessutom att det inte är riktigt jämförbart med Norge. Problemet i Norge är inte bara att talangerna inte har fått chansen i världscupen utan också att de yngre åkare (yngre än 87-91-generationerna) man lyft upp i A-landslaget inte har etablerat sig där (förutom tvillingarna Weng). Det problemet ser jag inte finns på samma sätt i Sverige.

Exakt! Och det är svårt att jämföra juniorerna potential med A-lagets kapacitet. Det viktiga är väl att vi förvaltar juniorernas potential rätt så att vi inte får samma problem som Norge.

Du missar tydligen helt att det är just 12:e-platsnivå som golv jag efterlyser. Konkret kan jag säga att jag är besviken på att Moa Olsson visade sådan volatilitet att man inte vet vad hennes bättre placeringar var värda egentligen. Ribom känns mer som en sprintåkare och var ju ofta mer trög än vass i spåret. Det kan kanske förklaras med olika fysiska problem. Louise Lindström och Moa Lundgren har alltför många gånger visat att de snarare känns som dussinåkare än som klassåkare.

Säsongen på det hela taget är rent resultatmässigt underkänd för Sveriges damer på distans. Vad som ska hända nästa år vet ingen.

Edit: Återväxt som begrepp är att betrakta som en successiv process. När jag använder det här avser jag den återväxt som ger mätbara resultat nu.

Svagheten i svensk damdistanskidåkning är inte bristen på återväxt utan bristen på äldre åkare - av de namn som nämnts i diskussionen är alla födda 1997 (fyller 25 i år, spontant bra gräns mellan yngre och äldre) eller senare förutom Jonna och Kalla. Tittar man på topp 50 vad gäller FIS-poäng så är tio åkare födda 1997 eller senare - sex av dem är svenskor, sen är det en norska, en amerikanska, en ryska och en tyska. Så har Sverige problem med återväxten så är det ingenting mot vad resten av världen har. Sen är det ju slående att den åkare i världen som tagit störst kliv på distans är en äldre åkare (dvs Sundling)

Sen kan jag hålla med om att en åkare som Ribom har underpresterat på distans i vinter och Fridas form dök vid exakt fel tillfälle. Så flera svenskor behöver utvärdera sin säsong grundligt och göra rätt ändringar till nästa säsong för att vi ska nå vår fulla potential.

Håller helt med om detta men då måste också de unga talanger som vi har få chansen att åka i världscupen och möta internationellt motstånd för att motiveras och utvecklas. På distanssidan är det väl inget större problem då endast Frida, Ebba och Jonna har "givna" platser. Moa Olssons 17:e plats i årets distanscup och Kallas 20:e plats ger knappast några givna platser i världscupen nästa säsong. Det bör m.a.o. finnas stora chanser för Lindström, Hansson, Rosenberg och Ingesson att få prova på att åka i världscupen.

På sprintsidan är det tuffare att ta en plats i världcuplaget. Maja 1:a i årets sprintcup, Jonna 3:a, Johanna 6:a, Emma 13:e, Anna 15:e plus Linn som komer tillbaks. Då är alla sex platser fyllda. Det är nästan så att man önskar att några av dessa blir sjuka, skadade eller ur form så att Louise Lindström och Moa Hansson får chans att åka i världscupen några gånger. Det är svårt att peta någon som är bland de 15 bästa i världen.

Om man skall diskutera hur återväxten ser ut för de svenska damerna då tycker jag man både skall titta på de resultat som de som har etablerat sig i toppen har gjort och hur det ser ut med yngre åkare som eventuellt kan ta steget upp till toppen. Och då tycker jag det ser mycket bra ut för de svenska damerna. Även övriga namn som du nämner tror jag kan förbättra sig avsevärt redan nästa säsong. Och dessutom ställer du orimligt höga krav på en åkare som Lindström, hur många svenska åkare har lyckats prestera de resultat som hon har gjort på distans denna säsong som andraårsseniorer?

Till skillnad mot dig så är jag glad över att Moa Olsson gjorde de resultat hon gjorde även om inte höll en jämn nivå under hela säsongen. Förhoppningsvis kan hon få till en stabilare säsong nästa säsong.

Hansson har fått åka i Lillehammer, Davos, Drammen och Falun denna säsong. Lindström fick åka i Lenzerheide, Oberstdorf, Val di Fiemme och Falun. Prestationerna har varit på den nivå att folk glömt bort att de faktiskt fått chansen i större tävlingar denna säsong.

Fast det du fetmarkerar innebär ju att återväxt sker hela tiden och att det inte syns om den varit bra förrän resultatet sker och det sker säsong för säsong. Jag ser inte starka kort i Olsson, Ribom, Lundgren och Lindström. Tycker att de är alldeles för ojämna. Att Kalla ska vara med i diskussionen som viktig för fortsättningen efter det hon åstadkommit denna säsong säger någonting om svagheten i den övriga truppen. Jag hade förväntat mig att Olsson, Ribom, Lundgren och Lindström skulle vara åkare sämst 15:e under hela säsongen. Nu var de inte ens bättre än Kalla och vissa betydligt sämre.

Sedan är ju längdåkning en liten sport och Sverige satsar ju mer än de flesta. Jag har helt enkelt betydligt större krav på Sverige än jag har på exempelvis USA.

Du pratar om förhoppningar inför framtiden och jag ser på utfallet som skett. Jag anser inte att jag haft orimliga krav. Olsson och Lindström har varit riktigt usla i vissa lopp och mestadels medelmåttiga i andra. Olsson hade en tillfällig topp i början som kanske mest handlade om att det var svagare motstånd i säsongens början. De flesta hade inte börjat toppa ännu.