Varför sparar inte alla föräldrar pengar till sina barn?

Jävla trams TS. Jag fick inte en krona. När jag slutat gymnasiet sa farsan åt mig att fixa min egen inkomst.

Jävla daltande med krav på minst 100000 kr. Klipp dig och skaffa dig ett jobb.

Ja, själv fick jag inte en krona från mina föräldrar när jag fyllde 18 eller när jag gick ut gymnasiet. Detta är någonting jag irriterar mig över än i dag, då det blivit rejält mycket svårare för mig att få en bra "kickstart" i vuxenlivet. Jag har inte haft råd att ta körkort och skaffa bil, vilket lett till att det automatiskt blivit mycket svårt att få jobb. Inte heller har jag haft råd att flytta hemifrån i unga 20 års åldern, utan är i 25-års åldern och bor fortfarande hemma. Inga besparingar har jag heller att tala om, och även fast jag har mat för dagen och tak över huvudet känns det jobbigt ekonomiskt för mig. Många andra i samma årskull som mig fick fonder på typ 100 tusen när de gick ut gymnasiet, så de hade råd att investera både i att skaffa körkort, bil, eget boende och även ha kvar pengar i aktier.

Jag kan förstå om ens föräldrar knappt har några pengar att tala om när boende, transport, mat m.m. är betalt, men de allra flesta föräldrar tjänar tillsammans 40 tusen efter skatt eller mer i månaden. Det är mer än tillräckligt för att kunna spara undan säg så lite som 500 kr i månaden till sitt/sina barn. Det blir 120 000 kr på 20 år, och om de läggs i en fond/portfolio kan de lätt vara värda minst det dubbla över en så lång tid, d.v.s. en kvarts miljon.

Vad anser ni? Är det verkligen för mycket begärt att ens föräldrar lägger undan 500 kr i månaden (250 kr per förälder) till ens barn så att det kan få en ärlig chans till en bra start på vuxenlivet när tiden är kommen? Det är så fruktansvärt snålt med föräldrar som tjänar medel och inte har skyhöga bokostnader, men ändå inte sparar undan en en krona till sina barn. Vad fick ni själva när ni fyllde 18 alt. gick ut gymnasiet?

Håller med om att föräldrar som tillhör säg boomergenerationen eller x har en typ av moralisk skyldighet att i alla fall spara en viss summa till sina barn eller på andra sätt hjälpa dem komma igång med livet. På deras tid var det otroligt mycket enklare (och billigare) att t.ex. hitta boende eller jobb.

Edit: Dagens unga växer på många sätt upp i ett mycket tuffare sammhälle (inte på alla sätt men många). Boomers samt generation x i västvärlden är de två mest bortskämda generationerna genom mänsklighetens historia. De växte upp i liten idyllisk bubbla men verkar inte förstå detta själva, och älskar att reta sig på hur "lata" ungdomarna är idag.

Jag tycker inte synd om mig själv, men jag tycker att det tillhör god moral att man sparar pengar till ena barn. Lån på banken kan man ju glömma om man inte har fast jobb, plus att lån är aldrig något man bör skaffa om man verkligen inte behöver.

Men jag tror det är det som är grejen, det är dåligt med reciprocitet inom familjen i Sverige. Överhuvudtaget finns ingen riktig konsensus kring att familjen tar hand om varandra.

Någon annan kan vara i mitt läge och ändå låta sina föräldrar klara sig själva - i Sverige förvånar mig inte det scenariot alls.

Är det extrem-socialismen som skapat detta (d.v.s. det är statens jobb att folk med mindre pengar klarar sig, familj eller ej), eller är det därför vi har det där extrema upplägget i Sverige, för att folk skiter i varandra? Den hönan-ägget har jag funderat en del på. Men jag tror mer på det förstnämnda.

Ja, själv fick jag inte en krona från mina föräldrar när jag fyllde 18 eller när jag gick ut gymnasiet. Detta är någonting jag irriterar mig över än i dag, då det blivit rejält mycket svårare för mig att få en bra "kickstart" i vuxenlivet. Jag har inte haft råd att ta körkort och skaffa bil, vilket lett till att det automatiskt blivit mycket svårt att få jobb. Inte heller har jag haft råd att flytta hemifrån i unga 20 års åldern, utan är i 25-års åldern och bor fortfarande hemma. Inga besparingar har jag heller att tala om, och även fast jag har mat för dagen och tak över huvudet känns det jobbigt ekonomiskt för mig. Många andra i samma årskull som mig fick fonder på typ 100 tusen när de gick ut gymnasiet, så de hade råd att investera både i att skaffa körkort, bil, eget boende och även ha kvar pengar i aktier.

Jag kan förstå om ens föräldrar knappt har några pengar att tala om när boende, transport, mat m.m. är betalt, men de allra flesta föräldrar tjänar tillsammans 40 tusen efter skatt eller mer i månaden. Det är mer än tillräckligt för att kunna spara undan säg så lite som 500 kr i månaden till sitt/sina barn. Det blir 120 000 kr på 20 år, och om de läggs i en fond/portfolio kan de lätt vara värda minst det dubbla över en så lång tid, d.v.s. en kvarts miljon.

Vad anser ni? Är det verkligen för mycket begärt att ens föräldrar lägger undan 500 kr i månaden (250 kr per förälder) till ens barn så att det kan få en ärlig chans till en bra start på vuxenlivet när tiden är kommen? Det är så fruktansvärt snålt med föräldrar som tjänar medel och inte har skyhöga bokostnader, men ändå inte sparar undan en en krona till sina barn. Vad fick ni själva när ni fyllde 18 alt. gick ut gymnasiet?