Fet fröken försöker formtoppa

I situationer som ovan. Ta kontrollen och släng onyttigheterna. Man får ingen medalj för att lyckas motstå frestelser (vilket de flesta av oss ändå misslyckas med). Se till att endast ha bra och nyttig mat hemma. Det görs lättast genom att planera/laga veckans mat på helgerna. Självklart ska man kunna äta gott, men begränsa det till en helgdag, och blir det över så släng. På veckorna är man duktig och på helgerna är det fri lek.

Slutkläm. Jag har inte följt din tråd så jag ber om ursäkt om ovanstående redan avhandlats.
All lycka!

Bara en liten grej - för personen med tidigare ätstörningsproblematik kan det vara enormt triggande att uttrycka det som att man är duktig när man äter få kalorier och sedan kan belöna sig med mer. Kan vara något att tänka på bara…

I övrigt håller jag helt med om inlägget - det är bra att ta bort frestelserna istället för att behöva lägga tankekraft och energi på att motstå dem..

Point taken!

Lugn covidvecka. Frisk nu. Har gått 10 000 steg hälften av veckans dagar. Det skulle ju bli storm här i går men det var allt en mesig storm. Tidigare har det blåst så att det skallrar i rutorna och fönstren till och med har blåst upp; jag hade sett fram emot att springa i vinden och hoppa över vattenpussarna… och det gjorde jag också. Hem till min mamma, och där upptäckte jag att jag inte bara kan sitta i karmstolen utan att karmarna skär in i rumpan, utan att jag inte ens nuddar karmarna längre!

VV:
96,8
96,4
96,5
96,3
96,3
96,4
96,7


Haha, men då skulle jag ju inte få gnälla online samt skylla mina pasta- och chokladorgier på att jag var nödd och tvungen! 🥲😉
Men tack för påminnelsen! Beställde faktiskt hem sen! Men pasta och choklad blev det allt ändå!


Tack! Ja, onödigt att ha frestelser hemma. Jag tycker dock om att kunna ha hemma för att bjuda vänner på. Eftersom jag egentligen inte är så förtjust i glass har jag alltid det i frysen och det går utmärkt, rör det inte, men har faktiskt även lyckats att ha bullar i frysen! Då är jag ändå galen i bullar! Men tårtresterna och chokladen - ja, jag åt upp dem… Matade min dejt med lite tårta och champagne men resten tog jag själv över veckan.

Grattis till karmarna! Eller vad man ska säga. Sådana saker känns som riktiga genombrott. Ett par trånga byxor som plötsligt känns sköna, en karmstol som blir rymligare... ger lite mening åt det man håller på med.

Att ha rester hemma är ett h-e. Precis som du vill jag också ha saker hemma för att kunna bjuda på. Det har lett till många moffade cookiepaket och muffinspåsar genom åren. Jag har världens sämsta disciplin. Imponerad att du kan hålla dig med både glass och bullar. Jag hade lätt kunnat tugga på djupfrysta bullar till och med. Så för mig är det strikt "inget hemma" som gäller.

Snyggt jobbat, alltid kul när man kan se konkreta framsteg på det sättet! Det blir liksom så tydligt då..

Sant, sant! Ursäkter är ibland skönt!

Och ett av mina favoritcitat..

Ibland måste man liksom sätta saker i ett perspektiv. Är det det bästa valet att äta något onyttigt vid ett tillfälle? Kanske inte alltid men ibland är det det bästa av två onda val liksom.. det viktigaste är väl egentligen vad man gör sen.. ger man upp och tänker att ”nu har jag redan fuckat upp så nu kan jag likagärna slänga i mig resten av allt skit jag kan hitta och lägga fingrarna på” eller tänker man ”well, det där var jävligt gott och jag njöt som fan av det, nu är det tillbaka till harvandet igen”..

1 februari. I går var jag på gymmet för första gången på två veckor, tror jag. I dag vaknade jag med halsont igen.
Den här veckan tror jag det är ett år sen jag började chatta med gymmis. Tror att jag började ta viktnedgången på allvar strax före Alla hjärtans dag, för då hade jobbet ställt ned en korg full av småchoklad i lärarrummet och bantningen var så ny att jag inte ens kom ihåg den förrän jag redan stoppat in en grabbnäve i munnen.
24,1 kilo ned. Jag undrar om han märker skillnad. Jag undrar om han ens noterar mig.
Så mycket har hänt under det här året att jag inte ens kan komma ihåg allt - borde ha antecknat, alla små och stora saker. Som att kunna sitta på mammas stolar igen utan att pinnarna på karmen skär in i låren. Att få plats att gömma sig när man leker kurragömma med brorsbarnen. Att kunna sitta på huk. Att kunna resa sig upp från liggande på golvet utan att behöva tänka efter steg för steg före. Att komma åt överallt utan en mage i vägen. Att ha normalt blodtryck igen. Att inte vakna mitt i natten med ångest. Att ha börjat dejta igen. Att ta upp sociala kontakter igen. Att äntligen ha hört av sig till en kennel. Men bokklubben i går vågade jag inte gå på. Hade både nojat och skrutit för min bror och han hade skickat ” 💪🏻 ”-emojis och skrivit att han är glad och stolt över mig. Sen vågade jag ändå inte och skyllde på hastigt påkommen huvudvärk. Den enda fördelen med att vara så blyg att man i praktiken ofta är skygg är att jag inte utsätter mina elever för ”situationer”. För de livrädda finns ju i varje klass. Jag vet hur det är att vara så rädd för en redovisning eller en teater man tvingas vara med i (att helt enkelt vägra fanns inte i min värld att man kunde) att man lägger termometern på elementet för att fejka feber och hellre skulle äta ur soporna för att göra sig sjuk än att gå till skolan den dagen. Och jag skulle aldrig utsätta mina elever för det. Men annars? Ja, man hamnar ju lätt i ”mig gick livet förbi” (för att citera Hjalmar Söderberg). Och Fröding:
”Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.”
Det är väl en annan stor förhoppning. Att viktnedgången ska göra mig till en annan person. Så att säga. Inte den med gallret runt omkring sig. (Läs hela; så vacker. Och alla skyggas ledmotiv: http://runeberg.org/dragharm/enghasel.html) Vi borde träffas en gång i kvartalet och citera den för varandra, men det hade vi förstås inte vågat…
Min bästis mini-KBT:ar mig på avstånd och ger mig uppdrag, som givetvis att säga glatt ”hej!” till gymmis. Går så där. Och det finns en man jag ser typ en gång i veckan på stan med just den ganska ovanliga ras jag gärna så vill ha, han (mannen, ej hunden) går på gymmet. Nu vill hon att jag ska gå fram och diskutera shibor. Mm. Vad ska jag säga? ”Snälla, kan jag få låna din hund lite så jag vänjer mig med rasen och kenneln godkänner mig… annars… annars… sätter jag mig på dig!” Tyvärr ser han ut som typen som kan slänga iväg även 96,6 kilo tämligen enkelt. Dessutom ser han livsfarlig ut när han rynkar pannan och tittar strängt på en. Hur farlig en man med en söt liten shiba nu kan vara.
1 februari. Jag är så trött på att vara tjock. För hur duktigt (nåja) det än har varit att gå ned 24 kilo så återstår nästan lika mycket till.
Min nuvarande dejt är världens sötaste. Jag önskar jag kunde göra honom stolt. Vara någon han längtar till. Vara en avslappnad, mjuk hamn och famn han längtar till; fill his heart with gladness, take away all his sadness, ease his troubles, that's what I wanna do… Är så rädd att bli en börda och en plikt. Önskar jag vore någon han vill visa upp och gå hand i hand med en blå vårkväll på Östermalm i ett lätt duggregn. Men det är så många kilon kvar… Jag är så trött på att släcka lampan när han ringer på dörren. Så trött på att försöka dölja mitt ansikte. Så trött att inte våga titta honom glatt och frimodigt rätt i ögonen utan automatiskt sänka blicken och kika under lugg. Men en god nyhet är att jag förra veckan under ungefär 3 minuter tyckte att jag var söt. Alla 9900 andra minuter tyckte jag det inte, men det var i alla fall sköna tre minuter.
Nu när vi ändå är på citathumör; Lou Reed: ”You made me forget myself I thought I was someone else Someone good”

Ok. 1 februari. 4 veckor. 4 kilon. Fixar jag det? Jag fixar det!
Ska vara stenhård med gymmet. Och försöka fokusera: inte flanera runt på gymmet på bästa söndagspromenadhumör (bara man med käpp som saknas), inte babbla massa känslor här. Träning, träning, bara träning! 💥



Tack! Ja, visst blir man glad! Oväntade små överraskningskickar i vardagen!
Haha, har också ätit frysta bullar en massa gånger! 😇 Men glass… nä… aldrig varit särskilt intresserad, så det är inte svårt att låta det vara.


Tack! Haha, bra citat; håller med! 😉

Grymt kämpat och krya på dig!

Vad som brukar framgå i dessa sammanhang är att viktminskningen är som störst och snabbast första tiden, därefter kan mätningen ske genom mätning eller gynresultat.

Du skulle ju kunna testa något program då du tillfrisknar, det finns även appar som håller koll på detta, så kroppen fortsätter utmanas.

HIIT var du också inne på, hittat du ett gym som kör detta vid 5-6 så har du en riktigt bra start på dagen.

Helt rätt. Det är min erfarenhet att, precis som vid styrketräning, når man "platåer" även när det gäller viktnedgång. Och det verkar ha drabbat TS, som gjort en imponerande viktnedgång som nu verkar ha avstannat. Min amatörteori är att kroppen vänjer sig vid träningen och anpassar ämnesomsättningen. Det som bryter dödläget är - återigen precis som vid styrkeplatåer - att lägga om träningen och chocka kroppen lite.

Jag har föreslagit detta för TS tidigare och jag säger det igen: Det är dags att börja med löpträning. Inga undanflykter, nu är du sannerligen inte för tung (som du ansåg i inlägg 10). Börja lätt med att jogga någon km på dina promenader och trappa sakta upp. Fair warning: Det finns inget som triggar sockersuget så mkt som löpträning.

Shit pommfritt vilket inlägg Cleo. Tappar andan, du skriver så sjukt bra. Vilken resa! Jag vet inte vad som gjorde att du en gång åt upp dig till den här bufferten runt din kropp, men ingen tvivlar nog på att du har jävlar anamma nog att kränga dig av den och möta världen utan det skyddet. Som den du är. Ja visst är det många kilon kvar, men tänk där du kommer vara om några månader, ett halvår, ett år! Den tiden betyder ingenting i det stora loppet.

Hoppas få se många fler små segrar längs vägen. Bra att du dokumenterar här i journalen i alla fall!

Vi är nog många som är imponerade av dig.

Vet inte vad jag vägde i morse, övernattade hos brorsbarnen. Väldigt sött när de kommer krypande mitt i natten till en, men bägge hostade och nyste så det skulle inte förvåna mig om mitt halsont som äntligen givit med sig börjar om på nytt. Jag som tänkt maxa gymmet i veckan!

Men VV:
96,6
96,6
96,9
97,3
97,5
96,5
96,9 (efter frukost hos brorsbarnen och en raw ball på stan)

Inte mycket att rapportera här i övrigt. Kände mig väldigt svullen i mitten av veckan och var ledsen för det men sen gick jag ned i lärarrummet och där satt två av idrottslärarna och började berömma mig för min viktnedgång och ställde en massa frågor om densamma, så då blev jag genast glad igen. 😉

Min dejt har frågat mig - nej, inte om vi ska gifta oss! - om jag inte bara kan slappna av och visa mig helt och hållet för honom utan att ha alla lampor släckta. Jag försökte senast halvt om halvt efter jag tvingat honom att avlägga ed om att han skulle blunda hela tiden. Han sa efteråt att han gjort det men jag tror att han ljög…
Hittills när vi ätit tillsammans har vi suttit framför en film - perfekt! Blicken mot tv:n och bra ursäkt att ha lite nedsläckt i rummet men i veckan tänkte jag försöka övervinna tonårstrulandet och bjuda honom på en middag som en vuxen människa, vid köksbordet, mittemot varandra, utan någon tv att fästa blicken på, och med ljusen tända. Hjälp! Tänk om han inte vill dejta mig längre efter det. Men jag är så, så trött på att försöka gömma mig. Det räcker nu!


Tack, Revej! ☺️
Körde HIIT för flera år sedan, det var riktigt roligt! Tiden gick väldigt snabbt! Känner mig dock inte tillräckligt fit ännu.

Hm… Ja. Dejten springer tydligen en massa, skulle faktiskt vara kul att springa tillsammans. Å andra sidan lär inte det hända på evigheter. Han är fit som fan. Ishockey i en massa år som barn och ungdom och tennis varje vecka sedan tonåren och sen löpträning varje vecka. Jag tror att jag kan springa max ett varv kring innergården. Om ens det. Skämtar tyvärr inte. Runt 150 steg runt. Min kondis är obefintlig. Men ja, kanske dags att faktiskt fixa till den nu! Tack för peppen! 🌞

Tack, söta giffi! 😘

Edit: förresten. Kul att både min dejt och min gamle gymcrush visat sig varit devota ishockeyspelare! Har alltid tyckt att det är sexigaste sporten - har i alla år haft en poster av en målning av GAN inne i badrummet på ishockeyspelare (fast min dejt hävdar att det inte alls är ishockey utan ”bandy”. Jaja, klubba som klubba, I say).

Men du, m han inte vill dejta det efter det, well, då kanske inte du borde vilja dejta honom heller? Vill han inte ha dig som du är så ge honom fingret och leta upp en riktig man..