Jag anser att Högsta domstolen bröt mot lagen, när de bestämde att brottet i det här fallet inte är preskriberat för OW, trots den frikännande domen i hovrätten år 1998. Och jag anser också att Högsta domstolens lagbrott borde bli ett fall för tex Justitiekanslern. Jag ska försöka förklara hur jag tänker.
Läs först följande två citat från paragraf 1 och 3 i kapitel 35 i Brottsbalken:
"1 §
Påföljd må ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom
1. två år, om å brottet ej kan följa svårare straff än fängelse i ett år,
2. fem år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i två år,
3. tio år, om svåraste straffet är högre men icke över fängelse i åtta år,
4. femton år, om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år,
5. tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa å brottet."
"3 § Frigives häktad utan att hava erhållit del av åtal eller avvisas eller avskrives mål mot någon sedan han fått del av åtal, skall i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som hade häktningen eller delgivningen ej skett."
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/brottsbalk-1962700_sfs-1962-700
Det är självklart så att syftet med det fetstilta i paragraf 1 ovan, det är att avbryta preskribtion i de fall där en person har häktats eller delgivits åtal och målet alltså har påbörjats, men där domen inte har hunnit meddelas innan preskribtion av brottet sker. Detta så att domen ska kunna meddelas i målet, och påföljd ska kunna ådömas vid en fällande dom. Och därför upphör givetvis preskribtionsavbrottet vid en frikännande dom.
Det är alltså ungefär som att åklagaren ber lagen om att få avsluta det påbörjade målet, trots att brottet har hunnit preskriberas innan målet har avslutats. Och lagen svarar då: "okej, vi låter dig avsluta målet, men sen är brottet preskriberat".
Och syftet med det som står i paragraf 3 ovan, det är förstås att förtydliga det egentligen självklara, att när det påbörjade målet avslutas på så sätt som beskrivs i paragrafen, då upphör också preskribtionsavbrottet att gälla. För åklagaren har ju då fått chansen att avsluta målet med en fällande dom men misslyckats, och därför har han fått vad han bad lagen om, och lagen säger därför då att preskribtionsavbrottet har upphört att gälla.
Men enligt hur Högsta domstolen har valt att tolka lagen i det här fallet, så ger lagen åklagaren chansen att också överklaga en frikännande dom, så lång tid som 15 år efter att brottet egentligen skulle ha preskriberats. För brottet skulle ju egentligen ha preskriberats för OW 15 år efter att det skedde, men det kommer enligt Högsta domstolen istället att preskriberas för OW 30 år efter att det skedde, och de utgår då ifrån vad som sägs nedan i paragraf 6 i samma kapitel i Brottsbalken som de två tidigare paragraferna:
"6 § I intet fall må påföljd ådömas sedan från dag som i 4 § sägs har förflutit
1. fem år, om å brottet ej kan följa svårare straff än böter och tid för ådömande av påföljd för brottet bestämmes enligt 1 § 1,
2. femton år, om i annat fall än i 1 sägs å brottet ej kan följa fängelse över två år,
3. trettio år i övriga fall. Lag (1971:964)."
Men om jag har rätt i att preskribtionsavbrottet enligt lagen ska upphöra vid en frikännande dom, varför finns då paragraf 6 som jag citerade ovan?
Den finns antagligen för att ett mål kan ta flera år från häktning tills dess att domen meddelas. Sverige har tex haft häktningstider på 1400 dagar (ung. 4 år).
Så för att ett preskribtionsavbrott inte ska vara livslångt, utan brottet ska preskriberas efter en viss tid även om ett preskribtionsavbrott har skett (pga häktning eller delgivning av åtal) när brottet egentligen skulle preskriberas (tex 15 år efter ett mord), så behöver man sätta en gräns för hur länge ett preskribtionsavbrott kan gälla som längst.
Paragraf 6 kom också till flera år senare (år 1971) än tex paragraf 1 och 3 (år 1965), så man insåg antagligen först senare hur orättvist det var att livslångt preskribtionsavbrott bara drabbade de personer som hade blivit häktade eller delgivna åtal innan brottet preskriberades, medan brottet preskriberades på utsatt tid för de personer som aldrig ens hade blivit misstänkta för brottet (kanske de allra smartaste och farligaste brottslingarna).
Så för att sammanfatta, det skedde enligt lagen inget preskribtionsavbrott när OW häktades och delgavs åtal år 1997-1998.
Och det hade varit väldigt konstigt om så hade skett, eftersom det var då massa år kvar innan preskriberingen skulle ske, och man kan inte avbryta något som inte ännu har skett/påbörjats.
Alltså har Högsta domstolen, enligt mitt tycke, brutit mot lagen, när de bestämde att brottet inte är preskriberat för OW.
Och ni som nu vill hävda att Högsta domstolen har sagt sitt och att det är det som gäller, till er vill jag säga att det är en vanlig missuppfattning att Sveriges domstolar har rätt att döma hur de vill och att ingen har rätt att stoppa dem.
Rättskipningens självständighet, kan ni läsa om i Regeringsformen kapitel 11 paragraf 3-5:
"Rättskipningens självständighet
3 § Ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. Ingen annan myndighet får heller bestämma hur dömande uppgifter ska fördelas mellan enskilda domare. Lag (2010:1408).
4 § Rättskipningsuppgifter får inte fullgöras av riksdagen i vidare mån än vad som följer av grundlag eller riksdagsordningen. Lag (2010:1408).
5 § Rättstvister mellan enskilda får inte utan stöd av lag avgöras av andra myndigheter än domstolar. Lag (2010:1408)."
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/kungorelse-1974152-om-beslutad-ny-regeringsform_sfs-1974-152
Det är alltså bara förbjudet för riksdagen att bestämma hur en domstol ska tillämpa en rättsregel i ett enskilt/särskilt fall där den rättsregeln tillämpas, för att förhindra att riksdagen särbehandlar enskilda individer eller företag, och för att förhindra korruption.
Men det är inte förbjudet för riksdagen att bestämma hur en domstol ska tillämpa en rättsregel allmänt, alltså i alla de fall där den rättsregeln tillämpas.
Det är alltså inte förbjudet för riksdagen att bestämma tex hur rättsreglerna kring preskribtion ska tillämpas, i alla de fall där dessa rättsregler tillämpas.
Och att riksdagen har både rätt och skyldighet att stoppa en domstol som inte följer lagen, och att de även har rätt och skyldighet att stoppa ett rättsfall som har påbörjats pga att en domstol har brutit mot lagen (som i OW:s fall), det kan ni läsa om i paragraf 1 och 4 i kapitel 1 i Regeringsformen:
"1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.
Den offentliga makten utövas under lagarna."
"4 § Riksdagen är folkets främsta företrädare.
Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel ska användas. Riksdagen granskar rikets styrelse och förvaltning. Lag (2010:1408)."
Riksdagen är alltså folkets främsta företrädare, och det är därför riksdagens rätt och skyldighet att se till att den offentliga makten, som utgår från folket, utövas under lagarna.
Så om inte riksdagen stoppar det lagbrott som Högsta domstolen håller på med i detta fall, då bryter riksdagen själva mot lagen, eller rättare sagt mot grundlagen/regeringsformen.
Och ni kan läsa i 7-10 paragrafen i kapitel 11 i Regeringsformen, om möjligheterna att väcka åtal mot Högsta domstolens ledamöter för brott som de har begått i utövningen av sin anställning (tex de brott som Högsta domstolen har begått i fallet OW):
"8 § Åtal för brott i utövningen av en anställning som ledamot av Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen väcks i Högsta domstolen.
Högsta förvaltningsdomstolen prövar om en ledamot av Högsta domstolen ska skiljas eller avstängas från sin anställning eller vara skyldig att genomgå en läkarundersökning. Om en sådan talan avser en ledamot av Högsta förvaltningsdomstolen, prövas den av Högsta domstolen.
Talan enligt första och andra styckena väcks av riksdagens ombudsman eller justitiekanslern. Lag (2010:1408)."
