Citat:
Ursprungligen postat av
intermittentexplosivitet
Nä, men känner sig oftare (och lättare) än andra förfördelade/orättvist behandlade samt har en sårbarhet för långvariga depressiva episoder. Jag garanterar dig att han suttit mycket ensam på sitt rum, haft oro/ångest, sömnsvårigheter och känt ilska (eller något, inte så lätt att veta när man är ung och kanske asp). Mamman verkar även hon haft det jobbigt och jag antar att familjen är känd av både BUP och Socialtjänsten.
Säkert men det är väl inte hans fel att han skulle haft ångest och känt sig orättvist behandlad. Oftast så blir dom ju det. Och du kan ta vilken människa som helst och behandla denne dåligt och du kommer få se en reaktion på det tids nog. Har man då en diagnos och är isolerad så blir problemet bara än värre då man står helt själv i att hantera orättvisa situationer.
Det är således inte diagnosen i sig som är problemet utan omvärldens attityder som är problemet. Det finns helt enkelt för lite peace, love and understanding. Respekt med mera.
Jag läste någon artikel någon gång där man recenserade en undersökning om företagsledare och företsgsskapare. Kriteriet för att komma med i undersökningen var att man skulle ha minst två börsnoterade företag.
Hela 40% av alla hade någon form av diagnos, en eller flera.
Så man kan ju anta att om folk med diagnoser får en bra miljö så har dom stor chans att bli ledande inom näringslivet. Eller hur?
Att dra paralleller mellan diagnos och våldsdåd (fysiskt som psykiskt) är bara rent struntprat. Såvida det inte gäller psykopater och sadister.
Det är andra faktorer än hans diagnos som aspekter som ligger till grund för detta.