För mig handlar principen om att göra sitt yttersta för att förstå motparten och sedan argumentera/handla utifrån det man lärt sig. Tolkningen av motparten blir som regel mest rättvisande om man utgår från motpartens synvinkel, inte sin egen. Det är en vettig ansats just för att den ger ett bättre underlag än om man bara ser världen från sin egen synvinkel.
Så för att svara på frågan: som mycket som man är kapabel till. Responsen däremot, den behöver inte nödvändigtvis bygga på generositet!
Nej, du är ju mer inne på det inrikespolitiska värdet visavi befolkning och opposition. Där tänker vi olika – och det är givetvis gott så. Dock är jag med dig i idén om att det vi ser vid Ukrainska gränsen till stor del kan handla om att boosta militären, ge dem lite stormaktsvibbar. Dock tror jag inte att Ryssland ser Ukraina som en isolerad situation. Putin har satt ner foten i största allmänhet. Mer om det längre ner.
Litt sånn, ja. Låt oss som du är inne på anta att det ryska kynnet sedan lång tid till viss del präglats av både "västofobi" och stormaktsambitioner. Därefter kan vi testa ett scenario byggt på två, enligt mig, tydliga trender:
Ryssland störs och stressas, av- NATOs europeiska missilförsvar, p g a rubbar terrorbalansen till rysk nackdel
- att forna Sovjetrepubliker blir mer västorienterade
- att forna Sovjetrepubliker är/går med i NATO
- att NATO blir mer integrerat med Sverige och Finland (den arktiska aspekten)
Ryssland halkar efter, inom - industriell utveckling
- ekonomi och tillväxt
- militär förmåga
- europeisk och global realpolitik (delvis p g a giftmord och andra diktaturfasoner)
Gör en prydlig fyrfältare av de båda trenderna (Ryssland störs/stressas samt Ryssland halkar efter) och titta närmare på den kvadrant där båda trenderna är tilltagande och sanna. Låt oss kalla detta scenario för
En stressad rysk örn på efterkälken. Utgå därefter från det ryska perspektivet.
I min analys av det scenariot är det fullt rimligt att den ytterst stressade och utmattade ryska örnen försöker göra så gott hen kan med de kort som finns på hand – medans korten fortfarande har något värde kvar. Överraskningskortet spelades ut 2014 och funkar knappast igen. Kvar finns exempelvis hackerattacker, valpåverkan, vapenskrammel, trollfabriker och giftmord. Hotfulla utspel. Uppdrivna energipriser. Kanske har Örnen andra trumfkort på hand som vi ännu inte sett, men kanske kan förutspå? Allt som sinkar eller distraherar omvärlden gör att Örnen kanske kan överleva en tid till – det kan vända, minns Stalingrad!
Regelrätta krig mot annat än pyttenationer är däremot helt uteslutet eftersom det bara skulle sluta i död och pinsamhet. Örnen kan sedan länge se skillnad på vilka byten den kan fälla och inte. Är pyttenationen med i NATO så håller den sig borta helt och hållet. Nu är den militära förmågan så låg att det till exempel räcker med en (1) modern västubåt för att sänka östersjöflottans landstigningstonnage. Det tidigare så stolta pansarvapnet saknar relevant skydd mot moderna PV-robotar. Och så vidare.
Det är också fullt rimligt att varje (upplevd!) händelse som stärker någon av de båda trenderna föranleder nya utspel. Finland upphandlar nya moderna flygplan med hög anfallsförmåga. Marinkårsbrigaden i Trondheim förhandlar till sig svenska närskyddsförband för uppmarschen mot Östersjön. Ukrainsk styrketillväxt hotar positionerna i Donbass och Krim. Örnen flaxar runt, allt mer förtvivlad och stressad.
Där är vi nu, enligt mig. Och det är inte ett happy place för någon av de parter som påverkas.
Det omvärlden kan göra är att försöka "byta kvadrant" och kyla ner situationen. Detta riskerar givetvis att uppfattas som eftergifter – som i sin tur kan leda till nya problem. I synnerhet om vi trots försöken inte kommer bort från scenariot med den stressade örnen på efterkälken.
Omvärlden kan också sucka och säga:
– Nej nu jävlar räcker det! och försöka lära örnen att den inte kan bete sig hur som helst. Det kommer sannolikt att sluta med blodsspillan. Något scenariobyte blir det dock inte med denna ansats vilket i sin tur kommer att leda till att historien upprepar sig så snart örnen repat sig en smula.
