Ni som gav upp och separerade/skilder er, ångrar ni er idag?

Man överger inte sin familj...

Fast detta med att leva sitt liv när barnen inte är där förstår jag inte. Som förälder är ju barnen livet?

Vad menar du att du gör på egen hand som väger upp det du missar i vardagen med barnen?

Ett tips är att skaffa en driftig och smart partner för att avla sig, om man nu vill det. Sedan ha en älskarinna/älskare att koppla av med emellanåt tills barnen växer ur huset. Då skiljer man sig och träffar någon likasinnad och lever livet..

Ja både och ibland.

Tanken har aldrig flugit genom mig att jag skulle vilja separera med min partner. Livet är tufft med små ungar, speciellt när man som oss, ALDRIG har avlastning av släktingar. Förut kunde jag känna mig jävligt bitter över det, varför i helvete kan alla andra lämna kidsen till mor/farföräldrar och få göra någonting i lugn å ro, om de nu är för att gå ut tillsammans en kväll eller bara få städa hemmet i lugn och jävla ro någon gång. Det här har jag ältat i flera år.

Men de senaste 2 åren har jag insett att jag inte kan göra något åt det. Jag tänker inte tvinga någon att ta del av mina ungars liv (mor/farföräldrar skulle dock må jävligt gott av att göra det faktiskt) och jag har absolut inte skaffat barn för att någon annan ska ta hand om dem.

Jag har istället helt och hållet ställt in mig på att det är jag och barnen, alltid tillsammans, i allt. Inte VI och barnen. JAG och barnen. Min partner är min bästa vän, och den jag delar allt med och jag är lyckligt lottad att ha henne, men hon har svårare att släppa det här med avlastning än vad jag har, därför har jag alltid inställningen att barnen kan vara med mig på allt jag gör, vill min partner ha egen tid så får hon allt hon vill av den varan. För jag är rätt säker på att när jag blir äldre kommer jag inte tänka "fan vad gött det hade varit om jag hade haft ungarna med mig lite mindre än vad jag gjorde".

Sedan pandemin har min partner haft det jobbigt psykiskt. Jag kan med enkelhet säga att det är den svåraste perioden i vårat förhållande som ändå är ganska långt, och jag har för första gången svajat i mitt stöd till henne pga det har varit så brutalt påfrestande och jobbigt. Jag sa till henne att om inte hon aktivt börjar ta tag i sin situation, så kommer det här att sluta i en situation ingen av oss kommer vara nöjd med.

Såhär i efterhand mår jag dåligt över det, men jag hade inget val, och det är inget jag ångrar för det var ärligt. Hjälpte det? Ja, det gjorde det, för när man inte häftar runt att man ska separera titt som tätt utan man verkligen säger ifrån när det verkligen gäller, att nu går det här inte längre utan jag behöver ditt allra yttersta för att jag själv ska kunna hjälpa dig mer - ja då får orden mer tyngd.

Småbarnsåren går fort ändå. Det känns som evigheter, men det går fort. Har man haft turen (likt mig) att träffa den absolut rätta, och man kan ta varandras dåliga sidor lika mycket som man kan ta dom bra sidorna, då kommer man inte behöva tvivla.

I vår bekantskapskrets så är vi snart dom enda som inte har separerat snart. Ibland undrar vi bägge två om det är oss det är fel på eller om vi helt enkelt har fel sällskap.

Jag är övertygad om att i vårat fall kommer allt kämpande vara värt det i slutändan. Och jag är ännu mer övertygad om att folk ger upp för lätt - OBS, skölj inte över mig att jag drar alla över en kam, jag vet förstås att vissa har helt legitima anledningar att separera....

IDIOT är vad du är. Hon känner ingen sexlust för att hon fött barn och för att hon inte har tid till o ens tänka på sex!!! Inte för att hon är nån jävla fittbärare som kommer para sig med första bästa hane när hon får chansen. Usch. Kvinnor är inte som män på det sättet.

Fint skrivet. Du verkar ta det här med äktenskap och föräldraskap på allvar och inte, som många andra i tråden, se din partner som en BMW eller en Chanel-väska som man kan byta ut när man tröttnat på den. Rätt inställning till tiden med barnen också.

Genialiskt.

Omväxling förnöjer.

Nej var gift med bonusbarn. Jag hade inte överlevt om jag stannade kvar pga dåligt mående

"Barnens trygghet"? Du flyger väl för fan inte ungarna till Mogadishu för att du skiljer dig hoppas jag. Barn mår INTE bra av att växa upp i en miljö där föräldrar inte vill vara ihop egentligen. Varför försöker man intala sig detta? För att man är bekväm och inte vågar vara själv, "tänk på barnen" är bara ett svepskäl.

Vadå inte klarar av småbarnsåren.
Jag dumpade ett parasitluder ingenting annat! Ungarna var enkla, livet var enkelt men den där jävla satmaran var tvungen att försvinna.

Ångrar inte för en sekund mina val.