Ni som gav upp och separerade/skilder er, ångrar ni er idag?

Been there, done that.. kan bara skriva under, dystert men sant.

Så vad är ditt tips då? Förstå att det inte kommer att bli bättre och dra?

Det fetade:
Varför ska det alltid kokas ner till detta?
Alltid alltid alltid samma visa... Plocka ur diskmaskinen. Laga mat. Städa. Gör det hon brukar göra...
Om det inte är så då?
Varför tar alla för givet att det är kvinnan och bara hon, som gör dessa saker i hemmet?
Och varför tror alla att en kvinnas sexlust hänger på om "checklistan" är ifylld?
HON KOMMER ÄNDÅ INTE VILJA LIGGA MED ER!!
Inte förrän ni gör slut. DÅ blir det åka av.

Allt det här med utförda hushålls-sysslor som biljett för att vilja ligga är bara ett påhitt för att ha något att skylla på!

Hur vore det med att bara ligga för att det är så jävla gött? För att komma nära varandra igen? För att fortsätta att i någon mån vara ett kärlekspar och inte bara kollegor i hemmet? För att få känna sig åtrådd? För att göra något fint för den man påstår sig älska? För att få orgasm? För att vara värdefull för den andra? För att man är ett par?

Den som tror att man tycker på play igen när barnen kommer upp i 7-10-årsåldern igen är ju extremt jävla naiv.

Jag pekade på båda könen, ingenstans nämner jag att det är en kvinna. Det jag menar är att det är väldigt vanligt med ojämnvikt i hushållsarbete och annat kring hemmet, vilket självklart mynnar ut i alla andra problem som dyker upp, även sexlivet.

Är man i en långvarig relation och vi nu inte pratar om ONS, så fattar man väl att ens partners övriga sidor (inte bara i sängen) påverkar hur sugen man är på att dra ned brallorna för denne!

Har man en partner som sitter och göttar vid datorn hela dagarna, skippar blöjbyte, hämtning, lämning, matlagning, handling, tvätt, dammsugning, diskning och andra dagliga uppgifter så är då inte jag sugen på att ha sex för att "det är så gött".
Kanske skulle jag ha det i början men ju mer tiden gick och partnern inte lyssnade på mina behov i andra delar av relationen så skulle jag sakta men absolut säkert inte ha lust till att ha sex heller.

Mår man inte bra på andra plan i en relation så mår inte sexlivet bra heller.
Båda parterna måste dock vara mogna nog för att inse detta. Annars är det definitivt ett hopplöst fall.

Jag har gjort detta två gånger,
nu är jag i tredje familebildandet och nu funkar det bra.

Men varför det inte funkade med de två första var väl för att jag kände mig inte färdig med livet, jag kände att kvinnorna ville göra mig till någon jävla hund.
Hunden skulle sitta snällt i soffan, hunden skulle be om lov för minsta lilla, hunden skulle inte skälla, inte hälsa på sina hundvänner, bara sitta och slicka mattes... Öhm hand.

Nu i efterhand känns det ju inte som en förlust heller, båda har blivit feta och svårt insjuknade i svensson-syndrom.

Min nuvarande har jag varit ihop med i ca 10år nu, vi har två barn och det funkar bra, för att hon accepterar mig och mina 1000 brister, och jag har fått ett väldigt tålamod med hennes.

Jag tror, efter att ha förstått att många i min absoluta närhet har exakt samma problem och har haft lääänge, att det inte kommer att bli bättre.
Antingen så får man förlika sig med att det är slutlegat, men att man får mycket annat som är fint i livet om man stannar (och tycker om varan i övrigt).
Eller så får man ta sig en funderare på hur pass viktigt sex är för en. Känner man att man börjar bli bitter utan, så ja... då är sex viktigt. Inget att skämmas för men något att ta hänsyn till.
Är sex viktigt så får man antingen föreslå öppet förhållande eller dra.
Jag tror verkligen att det är så krasst.

Edit:
Vad jag menar är:
Det behöver inte nödvändigtvis bli bättre om man drar. Men man har iaf. försökt göra något åt en situation som är ohållbar för en.

Många pratar om barnen. Bra! Det är ett viktigt fokus.
Men som många har nämnt blir dom en mycket bättre förälder när dom är singlar (och inte bittra). DET är bra för barnen.
Tror dock inte att det är bra för barnen om man drar in någon ny vuxen person i deras liv. Låt barnen ha sitt space utan påtvingade nya personer i hemmet, så ska ni se att allt blir bra.

Det fetade är problemet, för NEJ detta är en av alla lögner om äktenskap.

Mannen;
Ska bära försörjningsplikten för familjen.
Ska sätta sin hustru främst (ja! Före barnen och honom själv!)
Ska tillfredsställa sin hustru sexuellt.
Har sista ordet.

Kvinnan;
Är pliktig att respektera och lyssna till sin man i allt.
Ska sätta barnen före sig själv.
Ska tillfredsställa sin man sexuellt.


Sådan är ordningen, och de par som håller sig till dessa enkla regler kommer att blomstra.

Många? Hur många då? Vad grundar du dina antaganden på?

Jag ångrar att jag skaffade barn med kvinnan i fråga och inte lämnade henne tidigare. Att folk ”skiljer sig lättvindigt” är en stor myt.

Ordet "kamp" kanske är lätt att missförstå, för flera som läser dig. Jag hade inte skrivit så.
För mig är det snarare livet som är en kamp, med toppar och dalar, inte äktenskapet. Att äktenskapet tog slut berodde mera på att mitt liv, och mina behov, inte passade så bra ihop med exets behov. Inte längre, om de nu egentligen någonsin gjort det. Det blev mer och mer tydligt, för varje år.

Och kanske vi borde ha sett det från början, men det gjorde vi inte, och det kan jag faktiskt inte anklaga någon för. När vi var unga (dvs 30) gjorde vi vad vi hade förstånd till. Femton år senare var det bästa, för oss bägge, att flytta isär som vänner, och ha helt separata liv.

Tanken att bli gammal tillsammans med ex-frun är fortfarande lockande. Jag tror inte att det blir så. Men vi är tillräckligt goda vänner för att det ska vara en tanke som jag inte kan slå bort.

Jag var tvungen.
Fick göra en extraordinär sak för att kunna slippa ifrån.
Var hemskt men alternativet värre.
Det var mycket destruktivt och jag mådde väldigt dåligt och hade försökt med allt.
Insåg att det faktiskt skulle vara bättre för barnen om jag inte stannade eftersom jag verkade vara det som triggade honom att bli hemsk.
Fruktansvärt med separation, när barn är inblandade ffa,
särskilt när det är stormigt och mycket bråk, men om relationen är destruktiv ändå så är det enda lösningen, i längden mår alla bättre i ett sådant fall.
Men annars är jag inte för att man för sas småsaker "byter" partner...... 😏

Det är inte alls påhittat.
Har du en aning om hur mycket tid kvinnor lägger ner på sig själva innan en dejt. Inte alla men rent generellt. Vi rakar oss, plockar och färgar ögonbryn, kroppsskrubbar, fotfilar smörjer in, fönar, sminkar, deo och parfym.
För många kvinnor är detta viktigt.
Får man göra allt i hemmet känner man sig inte särskilt fräsch. Man är trött och svettig och luktar matos och vill man inte göra allt måste man be mannen om hjälp och då känner man sig som hans mamma. Det är ännu mer jävla avtändande.
Och ni kan säga at ni inte bryr er om "det ofräscha" hur mycket ni vill, man ser ju vad ni män vräker ur er om kvinnor i skydd av anonymitet. Ni tror att kvinnor känner att dom duger som dom är när man ser vad ni vräker ur er bakom anonyma användarnamn?
Generellt funkar det inte så för kvinnor att sex gör att vi känner oss åtrådda. Det börjar i den andra änden. Många vill känna sig åtrådda för att VILJA ha sex.
Det är jävligt avtändande att få en needy manserektion tryckt mot sig när man känner sig trött och bara vill ha tid för sig själv. Då blir mannen bara som ännu ett störande moment i en jobbig vardag. Man blir inte upphetsad utan irriterad.
Bättre än att komma viftandes med sina behov är att ge henne egentid så att HON blir kåt och självmant kommer och ber honom att stilla hennes kåthet.

Du kan liksom inte säga att det är påhitt om vissa kvinnor säger att det är så. Det är så himla respektlöst.