Ni som gav upp och separerade/skilder er, ångrar ni er idag?

Imorse såg sambon att jag skrev lite i telefonen och frågade vad jag gjorde. Visade henne denna tråd och det jag har skrivit och hon tittar på mig och frågar:
"Vill du lämna mig"?
"Nej absolut inte. Vill bara visa hur många män som har samma problem och känner som jag och det finns risk för det om vi inte kan lösa det här tillsammans".

Hon ger mig en stor kram och en puss på halsen innan jag åker iväg med barnen och säger: "Vi löser det här tillsammans". Fan vad jag älskar henne ändå!😍

Nu kommer hon förmodligen att läsa denna tråd under dagen och vad jag skriver. Hej hej älskling, älskar dig!😁

Om du blir förminskad och nedtryckt i din relation, som du själv beskrev, så kanske du ska hitta någon annan att kämpa tillsammans med.

Varje dag du ser dig själv i spegeln untermensch ...

Kul att knulla någon som du vet inte vill.
Är du muslim kanske?

Hade min fru fått som hon ville så hade vi skiljt oss ett par gånger om året och hon har förlorat känslorna för mig flera gånger innan lunch.
Som värst har det varit något år av bråk som ersatt kärlek, men när jag gifte mig så lovade jag inte bara henne utan också alla omkring oss och även mig själv, så min inställning har varit att hon är fri att lämna mig om hon vill och det är också vad jag vill att hon gör om det gör hennes liv bättre, men jag skriver inte på någonting förens hon konsekvent över tid har lovat mig att hon är övertygad om att det är vad hon vill. Då hjälper jag henne att flytta eller flyttar själv och gör det bästa av den formen av relation.
Resten av livet avgörs inte av att man inte känner kärlek till sin partner under några år, det är okej att inte älska varandra. Det som är avgörande är att man har potential att älska varandra.
Man kan skilja sig mentalt och leva under den omständigheten en tid för att se hur det känns.
Sannolikt känner man sig fri, så som man oftast har längtat till.
Men en lärdom för livet som jag insåg först efter att mitt äktenskap hade passerat kanten och hoppet var slut, var att om hoppet nu är slut och jag inte kan lösa alla stora konflikter, då kan jag lika gärna spendera vår sista tid vi kan kommunicera med varandra inom samma hushåll med att ta varenda liten förbannade minikonflikt om allt, i syfte att försöka kalibrera min hjärna av att utsättas för så mycket bråkande om så många olika saker jag bara kunde, för att åtminstone få så mycket data som möjligt för att åtminstone ens ha en chans att förstå åt vilken generell riktning en lösning skulle kunna finnas.
Om hon ändå kommer lämna mig så vill jag veta hur vi skulle lösa konflikter utan att ta hänsyn till varandra. Skulle hon vara fördelaktig åt sig själv eller rättvis, för jag kan tala för alla män när jag säger att jag åsidosätter min egen vilja för hennes i hög grad, så vad händer om jag inte åsidosätter mig själv alls utan bara försöker vara objektivt rättvis?
Så istället för att försöka undvika bråk så startade istället jag själv diskussioner som ledde till konflikter om allt.
Vad jag upptäckte var att när jag startade diskussioner om allt så upptäckte jag också hur mycket jag inte har startat diskussioner om, då jag åsidosatt mig själv och försökt undvika bråk. Saker som jag inte hade erkänt för mig själv att de var mer viktiga än jag inbillade mig när jag inte ville bråka för att få dem.
Det mesta jag störde mig på hos henne berodde på att jag var för osjälvisk om saker som betydde ens bara lite för mig, utan bara gav bort allt och kände mig snäll och offrande.
Detta eller att jag gått med på saker jag egentligen inte ville, för att jag hellre ville undvika bråk.

Eftersom jag vid det hopplösa tillfället då jag beslutade mig för att istället ta alla konflikter om allt, med enda motiv att om det ens existerar någon lösning så reflekteras denna mot problemen, så jag behöver ha så mycket varierad information om problemen jag hinner få innan vi sover för natten i olika hushåll tills vidare, men utöver detta så hade jag ingen plan alls, utan planen var att försöka med en metod som har större möjlighet att hitta en lösning än att fortsätta med det som inte fungerat, om jag nu trots kärlekslöshet ska vägra ge upp att fortsätta försöka av ren princip, så måste allt annat vara neutralt för att inte påverka datan.
Det jag beslutade mig för att göra var då att jag skulle vara brutalt och 100%-igt ärlig om allt jag känner och tycker. Utan att vara elak och med rätt att ändra mig eller ta tillbaka vad som helst utom givna löften, när som helst hela tiden.
Allt som vi redan hade kommit överens om som jag inte gillade tog jag upp för att diskutera förändringar jag önskade, med häsyn till ömsesidig rättvisa med respekt till hennes vilja, men utan att frånhålla mig ha uttalat alla mina känslor och behov.

Vad jag upptäckte av att ta så många konflikter jag kunde och vara fullkomligt ärlig med mina själviska intressen i frågan var dels att jag var arg på mycket som var dåligt för att jag inte hade låtit frågan behandlas med rätt bild av min vilja i den, att jag gick med på saker jag egentligen inte ville och att jag inte hade låtit problemen formas efter mig och därför var arg på lösningen som var ofördelaktig för mig.
Lösningen för min egna del visade sig vara att jag var tvungen att bli mer modig för att ta konflikter och säga sanningen om min vilja i alla situationer, men vara vänlig och rättvis.
Hon hade tydligen åsidosatt sig själv för mig oftare än jag förstått också, men jag hade inte märkt det eftersom hon inte visste vad jag ville och därför visat hänsyn och omtanke där jag inte märkt. Bägge var därför ledsna över att ens egna uppoffringar inte värderades och att den andre inte visade samma omtanke tillbaka, samt arga på alla orättvisor den andre kräver till egen fördel utan hänsyn, trots alla uppoffringar man själv gjort som aldrig värderas eller återgäldas.

Osjälviska lögner från kärlek som åsidosätter sina egna känslor leder till lösningar med problem som blir lösta av att värdera sanningen om sina känslor tillräckligt för att aldrig undvika att presentera dem vara tillhörande det som kompromissas om.

Ärlighet med själviska behov så att rätt fråga får rätt rättvisa lösning när insatserna tydliggörs och ingen förnekas få ge eller värdera uppskattning balanserat. Kanske kan kärlek till den andre leda till lösningar med problemet att de saknar kärlek till sig själv och det man önskar den man älskar känner om sig själv.

För övrigt så har ju vissa av er synnerligen veka skäl att ha skiljt er. I nöd upp till ett par år?

Eller så inser man att har man kommit så långt som till parterapi så finns det inget att rädda.

Kommunikation. Säg det du/ ni vill och behöver och möts där. Lycka till

Jo, ett äktenskap där det även finns små barn är bitvis en kamp med fronter i öster och väster som du måste kämpa för att hålla. Detta är helt naturligt och inget skäl för skilsmässa.

Tror folk verkligen att familjelivet är som en regisserad feel good-film från Hollywood? Och att man måste skilja sig om jobbiga känslor eller konflikter kommer upp till ytan? Detta synsätt är degenererat och sjukt!

Sedan tror jag att fler äktenskap skulle hålla om folk slutade odla sin individualism så förbannat mycket och istället övade upp förmågan att tänka på vad som funkar bäst för kollektivet, dvs. familjen. Familjens primära syfte är faktiskt inte att låta dig som individ glänsa utan att skapa bra villkor för det uppväxande släktet.

Vad är barnens trygghet när man kan "bli som en helt ny människa av att känna dig uppskattad och älskad igen." Alla vet att barn inte kan ge kärlek, de är bara i vägen för kärlek. Abortera fler foster och förstör fler hem för kärlekens skull!

Med detta sagt, har du ens haft ett förhållande i ditt liv? Troligen inte för vilken korkad jävel som helst förstår att en kärleksrelation är den mest invecklade relation som finns, det är inte en dans på rosor från att man träffas till att man gifter sig 10 år senare.

Helt sant. Att kämpa ihop och offra sig för varandra är dessutom bra och nyttigt. Det är därför man lovar att älska varandra i nöd och lust. Det stärker äktenskapet. Allt är inte och ska inte vara rosa fluff hela tiden, då hade folk inte skaffat barn.

Jag skulle aldrig ens tänka tanken på att lämna min man. Vi har fem barn och det har varit kämpigt, men som familj är vi starka och klarar allt.

Jag är lyckligt gift sedan dryga 10 år med flera barn… (Har haft flera förhållanden innan det, men absolut utan barn, då jag VETAT att kvinnorna haft ”ego” & ALDRIG skulle klara en familj pga deras nycker.) De flesta resonemang & undanflykter är patetiska & ni har inte förstått någonting om livet, men skribenten ovan är långrandigt inne på att man skall ställa sina behov i första rummet, men även vara väldigt ärlig med detta. Samt såklart sätta barnen långt fram. Att låta kvinnan styra förhållandet med hjälp av ”illogik” & känslor är dömt att misslyckas. Som hundkapplöpning. Några här förstår det. Bara att referera till äktenskap/förhållande som ”en kamp” är hjärntvätt av samhället & en misslyckad inställning by default. Ni andra som envisas med att behaga är dömda att misslyckas. Lycka till!