Ni som gav upp och separerade/skilder er, ångrar ni er idag?

I perioder från första barnet egentligen. Men det blev värst när vi fick yngsta barnet. Vi sov i separata rum ett långt tag. Sexet var defintivt "hålla friden"-sex. Det blev bättre när vi började hjälpas åt, dela väldigt mycket på olika aktiviteter med barnen och sånt som hör till.
Skulle säga att det egentligen tog 4 år. Men det hade säkert gått snabbare om vi delat på sysslorna/barn-görat tidigare.

Jag ångrar att jag skaffade barn med mitt ex, jag ångrar inte mina barn.

Jag visste om att vi inte skulle ha en livslång relation, det var liksom dömt från start.

Jag vet att mina barn mått dåligt av separationen och det mår jag så dåligt för.
Jag gav inte mina barn en sammansvetsad familj under ett tak,det är en förlust.

Jag kunde dock inte leva tillsammans med deras pappa det var uteslutet.

Deppigt faktiskt

Om du blir bitter när du närmar dig 50 så vet du varför iallafall,... Vad är det du får ut av leva i ett liv du måste samla kraft i bilen bara för att behålla "kärnfamiljen"?

Jag imponeras av dom som inte skiljer sig, som kan leva med samma partner hela livet. Men då ska man ju må bra och vara lycklig, inte bita ihop.

Men hur kunde du acceptera det? Om du sagt till på skarpen så hade hon väl ställt upp på sex?

Ångrar mig inte ett ögonblick. Exet gick mig fullständigt på nerverna av många olika skäl. Jag bet ihop och tänkte att det blir nog bättre. Till slut fick jag inse att det tvärtom bara kommer bli värre. Ingen parterapi i världen hade kunnat få mig på andra tankar.
Idag är jag en mycket bättre förälder, eller rättare sagt, jag känner mig som en förälder på riktigt.
Exet och jag har en bättre relation. Vi umgås ändå tillsammans med vårt barn. Men jag pallar inte en längre tid då jag fortfarande stör ihjäl mig på vissa saker.

En god poäng. Många ting ligger i sakens natur men folk vill inte se detta. Det största problemet är att resonemangen, som är kulturella, och förväntningarna på hur livet ska vara, ofta går i klinch med hur verkligheten fungerar. Kartan är fel får man höra varje dag, för att ideologin säger det. Insiktslöst klampar vårt samhälle på. Att alla dessa onödiga konflikter leder till enormt mänskligt lidande är inte så noga, då får man ju något att prata om och så får terapeuter/psykologer/sjukvården jobb.

Jag får en trygg uppväxt för mina barn och möjligheten att träffa dom varje dag istället för varannan vecka. Relationer har toppar dalar, inte minst som småbarnsförälder. Någon gång bör det vända så länge man fortsätter kämpa.

Har ett mindre gäng av ytligt bekanta som alla separerat när barnen blivit något större och kan ta hand om sig mer. Dvs 6-7 och uppåt och jag tror att det är lite som när man jobbar på ett ställe så säger sig ofta flera upp sig efter någon tar första steget. Så har det varit här och alla känner varandra rätt hyfsat och det har gått mellan 3-6, 6-12 månader efter att den första separerade. Det har blivit som en chock för den andra parten i alla vi känner

Funderat på att testa särbo-livet innan du/ni kastar in handduken på förhållandet? Alternativt skaffa en liten lägenhet ni turas om att bo i, som en återhämtningslägenhet.

Finns fler alternativ utöver att bita ihop och skiljas!

Absolut, förstår vad du menar. Det är jobbigt ibland att inte träffa sina barn varje dag, men bara för att man har barnen varannan vecka så betyder det ju inte att du inte får träffa dina barn varannan vecka. Du kan delta i deras fotboll, innebandy, konståkning osv och ha tex söndagar då ni alltid äter middag tillsammans. Det är bara ha en vettig relation med deras mamma så går det att lösa.

Men gräset är ju grönare på andra sidan, du kan ju träffa en kvinna som kastar sig i dina armar varje gång ni ses, det finns mängder av ensam kvinnor där ute som vill dricka vin, garva och göka.

Ingen man ska behöva lägga armen sakta på en partner i sängen och hoppas man man inte blir rejektad, det är fan inte sunt.

Om du tror det vänder så håller jag tummar och tår för dig och hoppas för din skull att du har rätt, men jag tror du lever i en drömvärld.

Jag tror allt handlar om respekt för varandra, när man levt ihop tillräckligt länge och hört sin fru gå och skita så tappar man respekten för dom. Man har kännt sig så trygg i förhållandet så båda har lagt på sig för många kilo, och tappar yttligare respekt för dom.. Men men, hoppas det löser sig för dig.

Edit: Ska tillägga att relationen med mina barn har blivit mycket bättre. Tidigare levde vi ett "grottmänniskoliv" där hon tog hand om barnen och jag stog för husbyggge och inkomst, nu måste jag vara 100% pappa på mina veckor och det har gjort mig till en mycket bättre och närvarande pappa.

Vad sägs om att dra till gymmet och bygga muskler. Hitta en älskarinna som du kan stoppa kuken i då och då om du behöver bli av med lite frustration?

Knarka och ha ångest det är jävlar i mig riktigt lågt ...

Japp

Ja.

Första halvåret så grät den äldsta dottern varje kväll

När jag flyttade ut och inte längre kunde bo med barnen så grät de också varje gång vi hördes på Zoom

Nu har jag en lägenhet nära mamman, där jag vantrivs eftersom jag inte ens ville att vi skulle bo kvar i den staden från början. Så nu kan de vara hos mig på 50%.

Lever bara för barnens skull allt är skit.