Är det fältet runt ledningen som gör att lampan lyser?

Det vore en annan situation än den första, så som jag uppfattade den. Om en yttre kraft lyfter en sten från jorden upp till en högre potentiell lägesenergi så skulle stenen och jordens potentiella energi i gravitationsfältet också innebära en större dragningskraft från den extra energin.
En kollapsande stjärna får varken mer eller mindre energi om ingen yttre kraft påverkar den. Det vore i det fallet endast en fråga om förhållandet mellan volym och densitet, med bevarad energi. Skillnaden gentemot stenen vore så som jag uppfattade dig att energi tillfördes med lyftet, vilket skulle tillhöra både stenen och jordens förhållande till varandra inom gravitationsfältet.
Skulle systemet vara slutet så att det som lyfter stenen från jorden också tillhör sten-jordsystemet så skulle stenen bara ha en högre potentiell energi i förhållande till jordytan, inte satelliten. Satelliten skulle behöva mer energi för att komma från sin omloppsbana och falla närmre jorden, så stenen som skulle komma närmre skulle ha lägre potentiell energi från satellitens referens. Det visualiseras tydligare om man föreställer sig att man förstorar upp satelliten till att bli en himlakropp och förminskar jorden till storleken av en satellit, och föreställer sig det omvända perspektivet. Från satellitens perspektiv kan det lika gärna vara jorden som är i omlopp kring denne, eftersom det ju inte går att avgöra i tröghetssystem.

Jag vet inte vad jag sagt som uppfattats som om all energi endast skulle finnas lagrad i ett fält, men energi finns ju lagrad i alla fält som finns, på sina olika sätt.
Energin i det elektriska fältet är ju lagrat på ett sätt som gravitationsfältet lagrar på ett annat.
Elektromagnetiskt laddade partiklar utgör ju partiklar med massa i gravitationsfältet.
Det är inte mer eller annan energi utan olika egenskaper som utgör olika förhållanden hos olika fält, vars olika förhållanden hos olika fält tillsammans utgör den totala energin.
Begreppet "energi" är ju inte heller definitivt då det beror på observatören. Inte bara relativa förhållanden utan också förhållandet till egenskaper som ens kan omvandlas till arbete för någonting av det man interagerar med just där.
Sträcker jag ut en gummisnodd så ökar dess massa men om jag bara kan mäta dess temperatur så är det svårt att veta hastigheten som den elastiska potentiella energin kan accelerera en tröghet med något förhållande till annat till, typ. Jag förstår nog inte riktigt vad du menar med ditt sista stycke.
Energi är ett väldigt knepigt begrepp men all energi utgörs av delars förhållande inom fält, så ingen en sak har en energi i sig självt och delar kommer ha olika förhållanden till annat och delar som utgörs av flera egenskaper kommer ha ännu mer komplicerade förhållanden till annat vilka kanske saknar direkt förhållande mellan varandra.
Jag menar inte att jag skulle bemöta dig med detta på något sätt, utan jag mer tänker högt för att försöka ringa in vad jag är frågande om att vi pratar om.

Mina tankar om poyntingvektorer är att de likt vridmomentsvektorer beskriver egenskaper som inte återfinns i de observationer vi kan göra. Eftersom en hävstång pekar i radiell riktning, kraften på hävstången pekar i tangentens riktning och vi kan beräkna vridmomentet genom kryssprodukten, så ritar vi vridmomenten som en vektor i axiell riktning. Betyder det verkligen att vridmomentet är lokaliserat vid axelns ände och pekar i radiell riktning? Det kommer stämma på allt vi kan räkna på, men det finns inga observationer som kan visa om påståendet är sant eller falskt. Vad säger det då om hur naturen faktiskt ser ut?

Det är alltså ett riktigt fält som är det primära och rörelsen av laddade partiklar är sekundär. Med växelström så kan man transportera energi utan att transportera laddning, driftshastigheten är konstant så energin kan inte transporteras i de laddade partiklarnas kinetiska energi, induktion och strålning transporterar energi utan att bero på laddade partiklars momentum. Partiklar som har laddning är kraftbärare men det är fältet som är laddat.
Spänningen förmedlas ögonblickligen i fältet men momentumet som också beror på den magnetiska komponenten förmedlas med c.
Permeabilitet och permitivitet är detsamma som induktion och kapacitans, som är detsamma som förskjutning i det magnetiska fältet och förskjutning i det elektriska fältet.
Momentumet är riktat i propagationsriktningen, som är formulerat med Lorentzkraften.
Energin är också riktad i propagationsriktningen, formulerad med Poyntingvektorn, men med notisen om att den elektriska laddningsdensiteten och den magnetiska fältdensiteten också rör sig in mot propagationsaxeln kring vilken förskjutningen oscillerar.
Det elektriska och magnetiska fältet är ortogonala mot varandra, alltså är i tvärgående riktning mot varandra. Den elektriska komponenten är ögonblicklig men verkan sker först när den magnetiska komponenten nått fram genom fältet, vilket är anledningen till formuleringen med retarderade positioner, från vilka den magnetiska komponenten efter att denna nått fram och verkat är vad som motiverat enandet av elektriciteten och magnetismen till elektromagnetismen och Lorentzgaugen utan Coulombgaugens ögonblickliga verkan.
Förskjutning hos källtermer beståendes av partiklar med laddning är vad SR formuleras med, där man definierar transformationen från den elektriska komponenten till den magnetiska vid verkan. Fältdensitet tillskrivs referensberoende längdförskjutning som observeras likadant men definieras hos den andre bero på motsvarande fältkomponent.
Trots att fältet är riktigt och det primära så är det endast momentumet hos partiklar med laddning som går att observera direkt.

Jag vill be om ursäkt, jag hade ett jättedumt fel! Naturligtvis är också partiklar rätt sätt att formulera EM på. Jag vet inte alls vad jag tänkte, men som nämnt så orsakar skillnaden mellan ellära och fysik en del förvirring. Jag vet ju detta så jag har ingen aning om vad jag för stunden fick för mig...

Spänning lär inte färdas snabbare än ljuset då det bryter mot allt vi kan om universum.

Potential lär breda ut sig mig en skalfaktor mindre än 1 gånger c där skalfaktorn beror på materialet. Gissar att skalfaktorn för koppar är ca 0,85.

Du menar att du kan för många fält, för mycket områden, och råkade blanda samman dom. Helt enkelt för utbildad. Ok.

System med fiktiva krafter kan från vissa referenser se ut att orsaka ögonblicklig verkan vid förändringade jämviktsförhållande till tröghetscentrum genom kroppskrafter.
Snurrar man en massa hängandes i ett rep runt i en cirkel över huvudet så kommer massan att byta rikting och egen upplevd acceleration från centrifugalkraften i samma ögonblick, ej efter c, som man släpper repet. Någon information behöver inte förmedlas från handen till massan utan ögonblickligen. Detta eftersom systemet inte har någon absolut referens och därför inte heller avgörs varifrån som helst.
I det elektriska fältet, i teorin, så skulle det vara tröghetscentrum hos fältets totala potential som vore referensen varifrån de fiktiva krafterna försvann.

Den var intressant. Om du roterar en massa, säg 1 kilo, i änden av en 1AU lång fiskelina. Strunta nu i hur vi fick den i rotation.

Vad sker, exakt, i samma ögonblick vi klipper fiskelinan nån cm från navet? Och vad sker 8 minuter senare?

Poämgen är att det är referensberoende, men för att besvara andemeningen i din fråga så i samma ögonblick vi klioper så upphör deras gemensamma rotation och massan fortsätter rakt ut längs tangenten hos den tidigare banan.
Med betoning pä att det beror på referens, av samma anledning som geocentrismen var en grej.
8 minuter senare händer ingenting mer än att massan fortsätter längs sin raka bana.

Återigen är våra tankar alltså på kollisionskurs.

I det ögonblick du kapar linan sker ingenting. Massan i slutet av snöret fortsätter då självklart sin cirkelbana. Det jag ville reda ut var i vilket ögonblick den slutar vara en cirkelbana utan blir en rak bana då centripetalkraften upphör.

När du säger "omedelbart" ( eller i samma ögonblick ) blir jag lite deprimerad.

Men förändringen händer direkt överallt inom systemet, utan någon tid.