Är det fältet runt ledningen som gör att lampan lyser?

Jupp, så jävligt är det. Vad som gör det ointuitivt är att man blandar ihop energi och momentum, samt att egenskaper tillskrivs riktningar per konvention, samt sannolikt också att man gärna visualiserar detta med rörelse(vad nu denna är) av laddade partiklar istället för fält. Vad detta handlar om är den såkallade "Poyntingvektorn", vilken antogs istället för, om jag minns rätt "Lorentz-Abraham-vektorn". Detta var inte självklart och det kvarstår skäl att vara medveten om alternativet.
Elektromagnetism varken beror på eller är formulerat med partiklar. Fält är laddade och partiklar har laddning, så som för gravitation och massa. En ström är inte rörelse av laddade partiklar utan förskjutning av laddning i fält, så som för förskjutningsströmmen.

Ett par intressanta experiment att vara medveten om är ett där Faraday bevisade hur magnetism är rotationen av laddning, genom att låta en roterande magnetiserad grej att upphöra rotera efter att ha startat en elektromagnet längs rotationsaxeln, där grejen direkt återupptog sin rotation efter att elektromagneten stängts av.
Även att såkallade "electrets", som är den elektriska motsvarigheten till en fast magnet, vilken skapas genom att låta ett upphettat dielektriskt material svalna i ett starkt elektrostatiskt fält, att dessa inte knuffas av en magnet längs med magnetens rörelse mot den, utan rakt åt sidan.
Det är inte för intet SR inte kan förklara homopolära generatorer.

Så vad han visar är det att det inte är propageringen av elektroner som ”trycker” strömmen. Utan att de finns en potential som propagerar elektronerna, och denna potential är det är vad som får strömmen att fungera.

Lite som att det inte är fallande objekt som skapar gravitationen utan gravitationen som får objekt att falla när det finns en potentialskillnad.

-Ja det är elektronernas ”drifthastighet” som är låg och är det som spelar roll när det gäller att skapa ett magnetfält runt ledaren och för att värma upp glödtråden ifrån rumstemperatur.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Drifthastighet

Väldigt fascinerande faktiskt att elektronerna i koppar rör sig med hela 1.6 miljoner m/s utan batteri inkopplat i kretsen, vilket motsvarar en temperatur av 81 000 grader, men utan att varken värma upp ledningen eller glödtråden i lampan de minsta, MEN så fort vi får en liten ”drift” av elektronerna i tråden på någon millimeter i sekunden (eller under det) åt något håll, ja då händer det plötsligt grejer och glödtråden blir brännhet och börjar lysa! Hastighetsskillnaden på de enskilda elektronerna är ju minimal mellan de två fallen(från 1 570 000 m/s till 1 570 000,001 m/s), de som däremot skiljer är att vid en ”elektrondrift” har vi ett E-fält som ger ett H-fält…

Jag förstår nästan varför han inte tog med detta, videon skulle bli alldeles för lång innan man hade hunnit förklara allt runt dessa fenomen, och nästan ingen hade ändå förstått nåt. I och för sig var det kanske inte så många som begrep så mycket nu heller av hans video, men tittare fick han ju!
En tittare kommenterar videon: -” I’m so glad this video exists. I use to completely not even understand how electricity worked, and now I still don’t.”


- Det här med ”Poynting vektor” som han surrar om i videon används väl ofta när man räknar på elektromagnetisk strålning(radiovågor) i rymden/luften, och då blir effekten[S] på radiostrålningen som passerar per kvadratmeter lika med produkten av det elektriska fältet [E] och det magnetiska fältet per meter[H], vilket ger S=E*H.
https://www.tutorialspoint.com/antenna_theory/antenna_theory_poynting_vector.htm

Och det han verkar påstå här är att samma regler gäller även om man bara har ett batteri som ger ifrån sig likström, det vill säga en radiofrekvens på 0 Hz. Och det är nog därför han säger att batteriet inte förlorar någon energi utan att ett magnetfält ”också skapas”, för om någon av faktorerna i E-fältet eller H-fältet är 0 så blir ju också produkten som är effekten[S] lika med noll.
https://youtu.be/bHIhgxav9LY?t=329

När det gäller en superledare så har vi både ett elektriskt och ett magnetiskt fält under tiden som vi laddar spolen, och då skickar vi in energi i spolen. Men sen när den är laddad så kopplar vi bort batteriet(det elektriska fältet) och då har vi bara ett magnetiskt fält kvar och då blir produkten av E*H =0, för i en superledare finns inget motstånd och därmed får vi inte heller någon spänningsskillnad och därmed inget E-fält.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Poyntings_vektor


-Jo man menar visst att man kan se saken på det viset, åtminstone kan man säga hur mycket effekt som passerar ett tvärsnitt av en koaxialkabel varje sekund genom att multiplicera styrkan på magnetfältet[H] och det elektriska fältet[E] mellan ledaren och skärmen och sedan multiplicera med tvärsnittsarean i kvadratmeter. Nu är styrkan på magnetfältet och E-fältet större nära innerledaren så därför måste man integrera och ha sig en massa innan man får genomsnittsfältens storlek, men när det är gjort så får man en effekt som motsvarar U*I…
https://en.wikipedia.org/wiki/Poynting_vector#Example:_Power_flow_in_a_coaxial_c able


Jag ser det nog helst som att de är det elektriska fältet ”i ledaren” som tillför rörelseenergin till elektronerna så att vi får den så kallade ”elektrondriften”. Om vi exempelvis kopplar på en spänning på 1 volt över en kopparledning på 1 meter med en diameter på 1 mm blir elektrondriftshastigheten 0.0043 m/s, och då hinner varje fri elektron tillföras (1.6*10⁻¹⁹ * 0.0043V =) 6.88*10⁻²² Joule varje sekund MEN som den lika fort gör av med i kollisioner som därmed blir till värmeenergi. Och eftersom en kopparledning med den tjockleken och den längden innehåller 6.64*10²² fria elektroner så blir den sammanlagda tillförda energin per sekund(=6.88*10⁻²²J * 6.64*10²²) = 45.7 Joule,, och det är ganska nära sanningen för strömmen ska nämligen hamna runt 46.3 Ampere(vilket ger 46.3 W)…

Så svaret på frågan är, att om vi skickar likström genom exempelvis en koaxialkabel så ser jag det som att energin passerar genom ledarna, MEN om vi skickar en växelspänning på 100 000 000 Hz(100 Mhz) genom koaxialkabeln så ser jag det mer som att energin ”också” passerar mellan ledarna! Frågan är bara vid vilken frekvens jag ska byta synsätt? Han i videon(Derek) byter aldrig sitt synsätt utan för honom passerar alltid energin mellan ledarna, och ingen som är riktigt insatt verkar vilja motbevisa honom heller.




PS: Aj aj aj, nu har någon översatt Dereks video till ryska, så det betyder att denna känsliga info om att energin passerar genom luften har läckt ut till Putins rike, så nu dröjer det nog inte länge innan ryssarna börjar tillverka elektromagnetiska pulsvapen som kan skicka energi genom luften!!!
https://www.youtube.com/watch?v=6Hv2GLtnf2c

Det är bäst att jag översätter ett par av kommentarerna från de ryska trollen så att vi har koll på hur de resonerar…

Översättning till svenska:
1. -”Tack! Nu är det ännu värre med att förstå elens natur.”

2. "Elektricitet kommer inte genom ledningar", sa montören och klippte dem.”

3. ” På tentamen ber professorn studenten:
- Definiera den elektriska strömmen.
- Professorn, jag visste, men glömde, ärligt talat!
- Unge man, kom ihåg, jag ber dig, för ingen vet.”

4. "Jag förstod aldrig elektricitet. Jag tittade på den här videon och insåg att jag förstår ännu mindre än jag trodde."

Min kritik handlar primärt om att han sammanblandar elkrets med fysik. Elkretslära är ett ingenjörsmässigt verktyg som beskriver fuktionella egenskaper i kretsar bestående av ideala komponenter såsom ledningar, lampor, batterier etc. Fysiken beskriver kraftfält och partiklar i realiserade kretsar, vilket är något helt annat.

Exempelvis är elektromagetnetism ett relativistiskt fenomen som uppstår när elektroner rör sig nära ljushastigheten relativt de positivt laddade atomkärnorna. Räknar vi bara på driftshastigheten så borde det inte uppstå något magnetfält, vilket visar att elkretsläran inte kan beskriva vad som händer i en kopparledning.

Den induktiva energin i en strömförande krets lagras inte i magnetfältet runt ledningen, utan som lägesenergi när elektronmolnen förskjuts i förhållande till atomkärnorna. När elektronmolnen är förskjutna så observerar vi obalansen som ett magnetfält, men det är inte magnetfältet som sådant som är energibärande.

Sammanblandningen gör filmen till oventenskapligt trams. När han som gör filmen inte begriper vad han talar om så begriper inte tittarna heller.

Vad menar du skulle vara energibärande om inte magnetfältet? Lägesenergin är ju förskjutning i det elektromagnetiska fältets elektriska eller magnetiska komponent.
I relativistisk formulering så har det ju mer med längdkontraktion att göra och vilken fältkomponent man observerar beror ju på referens, men bägge finns ju där samtidigt.
En kondensator och en spole är ju samma grej men observerat från olika referenser, därav förskjutningsströmmen. En partikel har ju bara en laddning(och hastighet) så det som verkar på dessa är ju det som energin är lagrad inom, som utför arbetet på laddningarna, alltså fältet.

För en satellit som roterar runt jorden så kan jordens dragningskraft beskrivas som en fält vars storlek påverkar satellitens bana. Lyfter vi en sten på jordens yta till en ny position en meter över markytan så har stenen högre lägesenergi än vad den hade när den befann sig längs markytan. Om stenens tillförda lägesenergi lagrades i det gravitationsfält som satelliten ser, så borde jorden se tyngre ut när vi lyfter stenen, så att satelliten roterar snabbare runt jorden när stenen är upplyft än när stenen befinner sig på markytan. Eftersom satelliten inte kommer rotera snabbare så är det ingen bra hypotes. En sten som befinner sig upplyft från marken har högre energipotential än en sten som befinner sig närmare markytan, detta utan att denna energi finns lagrad i något fält.

När elektronskalen förskjuts så får elektronerna högre lägesenergi än de har när de befinner sig i sitt grundtillstånd. Den tillförda energin finns inte heller lagrad i något fält. Elektriska fält beskriver hur stor kraft som krävs för att flytta en laddad partikel i en viss riktning, men uppmätt fältstyrka i en viss punkt är inte ett mått på hur mycket arbete som utförts för att uppnå det aktuella tillståndet.

Det är alltså ett riktigt fält som är det primära och rörelsen av laddade partiklar är sekundär. Med växelström så kan man transportera energi utan att transportera laddning, driftshastigheten är konstant så energin kan inte transporteras i de laddade partiklarnas kinetiska energi, induktion och strålning transporterar energi utan att bero på laddade partiklars momentum. Partiklar som har laddning är kraftbärare men det är fältet som är laddat.
Spänningen förmedlas ögonblickligen i fältet men momentumet som också beror på den magnetiska komponenten förmedlas med c.
Permeabilitet och permitivitet är detsamma som induktion och kapacitans, som är detsamma som förskjutning i det magnetiska fältet och förskjutning i det elektriska fältet.
Momentumet är riktat i propagationsriktningen, som är formulerat med Lorentzkraften.
Energin är också riktad i propagationsriktningen, formulerad med Poyntingvektorn, men med notisen om att den elektriska laddningsdensiteten och den magnetiska fältdensiteten också rör sig in mot propagationsaxeln kring vilken förskjutningen oscillerar.
Det elektriska och magnetiska fältet är ortogonala mot varandra, alltså är i tvärgående riktning mot varandra. Den elektriska komponenten är ögonblicklig men verkan sker först när den magnetiska komponenten nått fram genom fältet, vilket är anledningen till formuleringen med retarderade positioner, från vilka den magnetiska komponenten efter att denna nått fram och verkat är vad som motiverat enandet av elektriciteten och magnetismen till elektromagnetismen och Lorentzgaugen utan Coulombgaugens ögonblickliga verkan.
Förskjutning hos källtermer beståendes av partiklar med laddning är vad SR formuleras med, där man definierar transformationen från den elektriska komponenten till den magnetiska vid verkan. Fältdensitet tillskrivs referensberoende längdförskjutning som observeras likadant men definieras hos den andre bero på motsvarande fältkomponent.
Trots att fältet är riktigt och det primära så är det endast momentumet hos partiklar med laddning som går att observera direkt.

Jo då, så är det. Stenen har inte lägesenergin utan stenen och jorden har den tillsammans, i gravitationsfältet, så lyfter du en sten("utifrån") från jordytan så ökar du systemets energi så att sten-jordsystemet skulle utöva en större dragningskraft på satelliten, så denna roterade snabbare kring sten-jordsystemet.
Det är i fältet energin är lagrad, i förhållandet mellan delarna. Delarna i sig har ingen inneboende energi i sig själva utan i deras delade förhållanden med andra inom fältet.

Antag att solen plötsligt kollapsar till ett svart hål i en ögonblicklig process så snabb att ingen strålning eller materia hinner läcka ut till följd av kollapsen. Ögonblicket före kollapsen har solen en massa av exakt en solmassa och ögonblicket efter kollapsen fortfarande exakt en solmassa.

Enligt ditt resonemang så skulle antingen jordens rotation runt solen sakta in till följd av kollapsen, eller så skulle jorden rotera lika fort som innan därför att all energi i hela universum är lagrad i gravitationsfältet. Men hur skulle all energi kunna vara lagrad i gravitationsfältet samtidigt som det elektromagnetiska fältet lagrar energi? Vad händer med energin i det elektromagnetiska fält som omgärdar solen när solen kollapsar?

Det vore en annan situation än den första, så som jag uppfattade den. Om en yttre kraft lyfter en sten från jorden upp till en högre potentiell lägesenergi så skulle stenen och jordens potentiella energi i gravitationsfältet också innebära en större dragningskraft från den extra energin.
En kollapsande stjärna får varken mer eller mindre energi om ingen yttre kraft påverkar den. Det vore i det fallet endast en fråga om förhållandet mellan volym och densitet, med bevarad energi. Skillnaden gentemot stenen vore så som jag uppfattade dig att energi tillfördes med lyftet, vilket skulle tillhöra både stenen och jordens förhållande till varandra inom gravitationsfältet.
Skulle systemet vara slutet så att det som lyfter stenen från jorden också tillhör sten-jordsystemet så skulle stenen bara ha en högre potentiell energi i förhållande till jordytan, inte satelliten. Satelliten skulle behöva mer energi för att komma från sin omloppsbana och falla närmre jorden, så stenen som skulle komma närmre skulle ha lägre potentiell energi från satellitens referens. Det visualiseras tydligare om man föreställer sig att man förstorar upp satelliten till att bli en himlakropp och förminskar jorden till storleken av en satellit, och föreställer sig det omvända perspektivet. Från satellitens perspektiv kan det lika gärna vara jorden som är i omlopp kring denne, eftersom det ju inte går att avgöra i tröghetssystem.

Jag vet inte vad jag sagt som uppfattats som om all energi endast skulle finnas lagrad i ett fält, men energi finns ju lagrad i alla fält som finns, på sina olika sätt.
Energin i det elektriska fältet är ju lagrat på ett sätt som gravitationsfältet lagrar på ett annat.
Elektromagnetiskt laddade partiklar utgör ju partiklar med massa i gravitationsfältet.
Det är inte mer eller annan energi utan olika egenskaper som utgör olika förhållanden hos olika fält, vars olika förhållanden hos olika fält tillsammans utgör den totala energin.
Begreppet "energi" är ju inte heller definitivt då det beror på observatören. Inte bara relativa förhållanden utan också förhållandet till egenskaper som ens kan omvandlas till arbete för någonting av det man interagerar med just där.
Sträcker jag ut en gummisnodd så ökar dess massa men om jag bara kan mäta dess temperatur så är det svårt att veta hastigheten som den elastiska potentiella energin kan accelerera en tröghet med något förhållande till annat till, typ. Jag förstår nog inte riktigt vad du menar med ditt sista stycke.
Energi är ett väldigt knepigt begrepp men all energi utgörs av delars förhållande inom fält, så ingen en sak har en energi i sig självt och delar kommer ha olika förhållanden till annat och delar som utgörs av flera egenskaper kommer ha ännu mer komplicerade förhållanden till annat vilka kanske saknar direkt förhållande mellan varandra.
Jag menar inte att jag skulle bemöta dig med detta på något sätt, utan jag mer tänker högt för att försöka ringa in vad jag är frågande om att vi pratar om.

Det gick åt energi för att lyfta stenen. Energin minskade lika mycket hos den/det som lyfte stenen, som den ökade lägesenergin hos stenen. Så från satellitens synpunkt har systemet den förhåller sig till samma energi.

Ja, men eftersom vi inte vet hur energin lagrades innan stenen lyftes så innebär det i så fall att gravitationsfältet måste lagra all energi i hela universum. Fanns det fler än ett sätt att lagra energi så skulle vi ifrån satelliten kunna avgöra hur stenen lyftes, vilket vi inte kan. Använde vi exempelvis den induktiva energin från en spole till att lyfta stenen så måste även den induktiva energin vara lagrad i gravitationsfältet, vilket inte är förenligt med att den induktiva energin skulle vara lagrad i det elektromagnetiska fältet.