Nackdelar med hög IQ?

Finns någon överbegåvad som kan ge några exempel på hur eran intelligens kan besvära er?

Tänk dig att du själv rör dig helt och hållet i en värld med femåringar.

Precis så känns det.

Under längre stunder går det bra - så länge man kan fokusera på ytliga nöjen eller praktiska dito, men övergripande är det ett litet eget helvete.

En av de viktigaste sakerna jag lärt mig i livet är att acceptera och inte längre argumentera eller försöka demonstrera saker så inte livet försvinner i ett hav av att få andra att se eller förstå.

Man tror ofta att man är bättre människa än alla andra.

Det gör andra människor obekväma. Vanligt misstag är också att eftersom du har rätt 97% av gångerna och alla andra fel får man en övertro på sin ståndpunkt vid de 3% man har fel.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men värst var behandlingen i skolan.
Hela första året satt jag ensam i en skrubb och ritade. man påstår att man inte gör så med begåvade barn längre. Jag tror dom inte. Det går ungefär 4 begåvade pojkar på varje begåvad flicka. Jag kan inte minnas att jag över huvud taget läst i svensk media om en begåvad pojke.

Fast låg och mellanstadiet var egentligen inget problem (trotts skrubben). Problemen kom på högstadiet när det blev uppenbart att jag blivit mer intelligent än lärarna. Det är inte ens någon ide att skriva hur jag behandlades av småaktiga lärare i högstadiet för ingen skulle tro mig.

Att börja gymnasiet var en chock. Kvaliten på lärarna var så mycket högre och för första gången uppskattades jag för mitt rörliga intellekt.

Att sticka ut i en grupp är aldrig bra.

Nej, man tror inte att man är bättre än andra. Det finns säkert töntar som söker sig till mensa, men om man verkligen är intelligent så märker man att IQ är en variabel.

Hur hög IQ pratar vi om här?

De lider ofta av en stark Dunning-Kruger-effekt.

De har fått någon form av "bekräftelse" att de är smartare än andra och ser därmed ser sin egen åsikt som den enda rätta. Vilket gör att de stannar i utveckling. Min gissning är att det är just denna avsaknad av ödmjukhet som senare lider till problem i sociala situationer.

Som sagts, hur hög IQ pratar vi om? Jag ligger på 120 enligt Mensas test och jag känner mig rätt ensam i de i många sociala sammanhang, i synnerhet när stora politiska frågor diskuteras.

Utifrån Dunning-Kruger-effekten, så skriver du om människor med lägre intelligens.

Du tror inte att det kan leda till problem i sociala situationer att fungera väldigt annorlunda från hur andra människor gör/tänker?

Många "överbegåvade", eller i vilket fall högbegåvade, stannar faktiskt i utvecklingen på så sätt att de aldrig lär sig studiedisciplin på samma sätt som andra genom sin skolgång om de inte går i någon specialklass anpassad för dem (som är mer krävande helt enkelt).

Ifall de aldrig lärde sig att strukturera upp sitt inlärande under de många, långa och formativa år då andra arbetade fram den egenskapen, kan de sedan vid något skede i högre studier uppleva att det "tar stopp" eftersom det plötsligt blir en utmaning att lära sig och de kan misslyckas med studierna eftersom tempot plötsligt blir extremt mycket högre och de undrar vad som är fel på dem när de skall "vara smarta" och "ha lätt för sig", samtidigt som de ser hur andra går om dem och klarar sig mycket bättre. De som klarar sig bättre har då haft en tillvänjningsprocess där tempot och arbetsbördan blivit successivt högre genom åren, där den överbegåvade aldrig behövde anstränga sig och alltså aldrig fick tillfälle att lära sig den enormt viktiga disciplinen och strukturen.

Då riskerar de att fastna i något slags vakuum där de helt plötsligt måste utstå "förnedringen" att hamna i en mindre prestigefylld miljö som inte känns anpassad för dem (enligt självbilden som har formats), när de alltid fått intryck (både från sig själva och omgivningen) av att de var ämnade för att kunna prestera och befinna sig i tyngre akademiska eller tekniska sammanhang.

Att någon har en fallenhet för att ta till sig kunskap, gör ju inte att livet nödvändigtvis rullar på lättare på alla sätt, utan det kan i många fall kräva mer arbete för att nå upp till dit man vill i livet för att kunna känna att man verkligen hör hemma.

Om du, låt säga, skulle platsa som doktorand vid ett av de mer prestigefyllda universiteten i världen, eller i en startup-miljö och driva ett eget företag inom t.ex. IT, men aldrig lärde dig studiedisciplin, så har du mycket att arbeta på för att försöka ta igen, eftersom det kräver mer att nå upp till den potentialen även för en högt begåvad, än vad det kräver för den normalbegåvade att ta sig igenom skolgången och hitta ett arbetssammanhang och andra människor som passar dem, vilket är ett liv som på många sätt är mer välbalanserat och som samhället i stort är mer anpassat för.

Man kan lätt se i vissa yrken där "intelligens möter dumhet" att de smarta inte står ut speciellt länge, ett exempel är de som tar gruvpassen på våra akutmottagningar. De håller väl som bäst 3-4 år med att städa upp efter idioter som misshandlar och skjuter varandra, samt otacksamhet från både intagna och samhälle.

Det sliter att vara smartare än andra helt enkelt...

Nu var trådens topic att skriva något om egna erfarenheter, vi är nog många här som är försiktiga med detta. Fick ta ett generellt exempel.

Det är ensamt.
Majoriteten går inte att prata med som Asmodeusvult beskriver.
Sen får man ofta skällsord kastat på sig när normIQ inte kan försvara sin ståndpunkt i en diskussion.
Du måste leva mycket i dåtid för det tar längre tid för normen att se nutid och räkna ut framtid.
Vissa dagar tvivlar man på sig själv då samhället konstant drar och pikar en.
Smarta människor känner sig ofta mer puckade än osmarta pga det.
Sen är det jobbigt på flesta arbetsplatser när man snabbt avancerar men måste lyssna på en chef som inte ens är uppe i normIQ nivån.

Det kan vara påfrestande att till synes vara den enda i sin omgivning som förstår källan till allt elände.

Topplistan över länder med högst IQ bland befolkningen visar att de 10 högsta länderna har ett medelvärde på ca 100. Problemet är att 100 också är lågt. Den genomsnittliga människan är helt enkelt korkad, även i de länder med högst genomsnittligt IQ.

Värderingstabellen för IQ bedömer således att en intelligenskvot på 100 är normalt. Det är alltså normalt att vara korkad, och då kan vi enkelt fastställa varför det är föga förvånande att världen ser ut som den gör idag.

Gränsen för lågbegåvad bör gå redan vid ett IQ på 100, men då människans dumhet kan sträcka sig så mycket längre än vad personer med IQ 100 uppvisar, har värdet 100 tyvärr fått godtas som normalt.